Min förvrängda arm

Varför varför åkte jag till les Houches?

För att göra en lång historia kort, jag åkte på en box, ramlade och där var jag ett år senare efter förra årets krasch och fick en känsla av deja-vu. Första tanken var, armen får inte vara bruten men när jag drog upp jackan och såg något v-liknande som tidigare varit min så normalt raka och fina arm insåg jag att åkningen veckorna framöver var ganska så bortblåst. David som satt vid min sida fick ta del av mina aggressioner samtidigt som han fick dra i mina fingrar i hopp om att dra rätt det som hamnat så fel. Sebbe, min andre kompanjon åkte för att hämta hjälp. När så den franske pistören var på plats frågade han mig "Vill du att jag räddar dig?". "Daaah? Ja de vill jag" Ovan som jag är att utanför Sveas gränser bör man betala för allt insåg jag varför han frågat. När han så drog fram en Cosmopolitan tidning för att stadga upp min missbildade arm blev jag lite skeptisk men kunde inte annat än lita på denne fransman som kommit till min räddning. Färden ner för berget blev i skräck blandat med förtjusning och känsla av att vara 2 igen uppenbarade si där när jag låg inpackad i en röd pulka och skumpade upp och ner när han carvade sig ner i Anja fart (kändes i alla fall så i där jag låg där bak). Nere vid ambulansen skulle fler papper fyllas i och min hjärna fick brottas med att skrika av smärta eller bokstavera och försöka få fram min bästa franska vokabulär.

Väl i Chamonix fick jag ett sorgligt besked att armen troligtvis skulle behöva opereras och det kändes inte ett dugg bättre av att jourläkaren gick runt och sa "jatte braa" vilket var den enda svenska fras han kunde. Den senaste timmens höjdpunkt kom ändå när jag fått min dropp och kunde slappna av med lite morfin i kroppen och liggandes där i sjukhusskjorta med täckbyxor och snowboardboots i sängen. I väntan på ambulansen vidare till det större sjukhuset i Salanche, 5 mil från Chamonix fick jag sällskap av David som kunde glädja sig åt hela matsäcken med pannkakor som jag inte hunnit ta del av innan operationsfastan började.

Tiden i Salanche, de tre troligtvis tråkigaste dagarna i mitt liv präglades främst av min rumskamrat, en fransk 82-årig madame som brutit benet och som dag som natt pratade för sig själv. Ibland kunde jag ligga där och fnissa för mig själv när jag lyssnade på vad hon sa men oftast var det mest ett surr som jag helst hade varit utan där jag låg och väntade timme ut och timme in på operation. När det väl blev dags för action, jag skulle få opereras så kände jag mig som en statist i E.R (cityakuten). Fortsättning följer...

Chamonix med brats, ryssar och fransoser

Stockholmarna har intagit Chamonix och det firades med brat-fest på en bar härnere. Eftersom jag inte kan motstå en maskerad fick luggen läggas, läpparna bli vita och stockholmskan slipas. För att verkligen komma in i stämning fick näsan prydas med mjöl a la äkta Stureplan. Backslicken fanns överallt och ett tillfälligt VIP-rum hade orndats på baren. Det roliga var att hälften av besökarna var säsongare som fixat looken för kvällen och hälften var tonåringar från Stockholm på sportlov. Så när jag och Sandra bestämde oss för försöka komma innanför repet till VIP:n möttes vi av skepiska blickar. "Vart kommer nii iifrån?" Sandra hakade på och svarade med den mest välartikulerade Stockholmskan "Vii ee från Daanderyyd, vart kommer niii ifrån?" Men de andra verkade inte tycka det var lika roligt som oss utan svarade bara kort "kungsholmsgymnasiet" och lämnade repet förhängt utan tanke på att släppa in oss.

Har fått några fin fina åk också!