Hurra, hurra, hurra har lyckats besöka Chennais Immigration Office med stor framgång. Hade bävat sen i somras inför mitt uppdrag att ännu en gång möta Indiens hårda tjänstemän på Immigration office för att få mitt uppehållstillstånd och inför mitt besök där i fredags hade otaliga förberedelser gjorts. Jag ville för mitt liv inte bli utvisad ur landet en gång till. Var där en knapp timme innan det öppnades och trots det var det redan lång kö. När en man kom fram 5 minuter innan öppning blev det som om han utropat "fruktsallad" och alla reste sig som på hans givna signal och lämnade sina sittplatser vilket var våra kölappar. När vi skulle sätta oss igen hade fruktsalladen skakats om och en del hade tagit nya positioner och det blev en del diskussioner till vi tillslut fick våra rättmätiga plats i kön. När det väl blev min tur var det som om Indien helt bytt stil. Jag fick gå rakt in till en kassa och där visa upp alla mina dokument och sen order att hämta ut mitt tillstånd tre dagar senare. Jag hoppas innerligt att det kommer fortsätta att gå såhär bra för det verkar ha skett en helomvändning på Immigration office och jag anar att ett antal statsgubbar där fått sparken sen sist.
I helgen besökt vi Ooty, en stad uppe i Tamil Nadus bergstrakter. Hade en skakig väg dit, "I'm shakin' ma booty all the way to Ooty", men efter en natt på tåget och en skumpig bilfärd kunde vi tillslut beundra Maharadjans gamla sommarpalats som verkligen var häftigt och som gjorts om till hotell. Vi fick oss en liten rundvandring och fick gå längs med loftgångar och se gömda balkonger och allt som Maharadjan hade gömt i sin "sommarstuga". Eftersom det knappt vår några andra människor kunde man nästan förvänta sig att vi skulle slängas in i en gammal skräckfilm.
Jag och Sara tog oss en lång och skön promenad i stan och det är kul att se när indierna turistar. Ooty är jättestort bland indiska turister och vissa blir verkligen som barn på nytt. Kön till trampbåtarna, hästridningen och de små karusellerna var oändlig. De som inte gjorde det roade sig med att titta på blommor, slå kullerbyttor på gräset och åka go-kart, utan hjälm förstås.
När vi låg framför TV:n och hamnade i zappar-träsket som man ofta gör kom vi efter många olika Bollywoodfilmer och sliskiga serier in på "Indian-Idol". Med precis samma upplägg som i Sverige turnerade de runt med auditions i landet och var den här gången i Bangalore. Några delar i programmet var dock annorlunda, t ex var ju sången betydligt annorlunda så jag och Sara hade stora svårigheter att bedöma om det var bra eller dåligt. När det kom till delen i programmet där tittarna får följa med de tävlande hem blev situationen väldigt konstig. Det hela kändes mer som den svenska sortens Faddergala då man fick följa med en tjej hem. Hennes liv gick mest ut på att hon lagade mat, hämtade vatten i brunnen och ibland spelade lite traditionell musik med sin pappa. Det hade ju varit väldigt hårt att se juryn såga henne men som tur var kunde jag genom mina knackliga hindi förstå att hon gick vidare till nästa delmoment, phu..
Sunday, October 5, 2008
Wednesday, October 1, 2008
Åter till Orienten
Så var jag åter tillbaka till Indialand. Det kändes behagligt bekant att glida ner för rulltrappan på flygplatsen och se två vita armar tillhörande mina föräldrar, frenetiskt vinka i havet av mörka kalufser. Likaså att vid väntan på väskorna få kämpa sig fram till bandet eftersom linjen på golvet här verkar betyda att det är förbjudet att befinna sig bakom den istället för framför som på många andra flygplatser i världen. Det är konstigt att även om man förväntar sig ett varmt klimat blir chocken alltid lika stor när man kliver ut i den mörka natten och hettan slår emot en som en vägg. När man då också måste hålla god min inför alla nyfikna indier känns det ofta ännu mera klibbigt längs med ryggen och den där ylletröjan som varit så varm och skön vid morgonens frost och på flyget känns nu lite för mycket får för min smak.
Idag fick jag och Sara oss en promenad i Chennais gatumyller och man slutar aldrig att förundras över varifrån alla människor kommer och vart dom är påväg. Det verkar vara en ständig förflyttning av alla eller så är det bara en himla massa folk och även om det bara är en bråkdel som är on the go så blir det väldigt, väldigt många.
Under kvällen besökte vi Kapleeswarartemplet och eftersom det är en stor högtid här fick vi uppleva templet i sitt esse. Gudar tvättades, blommor pyntade marken och musik spelades. Lite som julskyltning i Sverige med fina glittrande saker till försäljning, neonskyltar, sång och gubbar i skägg, fast deras "julskyltning" hade lite mera religiös touch på det hela än vad vår har.
Jag känner i alla fall att det hela har varit ett mycket kärt återseende.
Idag fick jag och Sara oss en promenad i Chennais gatumyller och man slutar aldrig att förundras över varifrån alla människor kommer och vart dom är påväg. Det verkar vara en ständig förflyttning av alla eller så är det bara en himla massa folk och även om det bara är en bråkdel som är on the go så blir det väldigt, väldigt många.
Under kvällen besökte vi Kapleeswarartemplet och eftersom det är en stor högtid här fick vi uppleva templet i sitt esse. Gudar tvättades, blommor pyntade marken och musik spelades. Lite som julskyltning i Sverige med fina glittrande saker till försäljning, neonskyltar, sång och gubbar i skägg, fast deras "julskyltning" hade lite mera religiös touch på det hela än vad vår har.
Jag känner i alla fall att det hela har varit ett mycket kärt återseende.
Wednesday, September 24, 2008
I sold my soul to the devil
Ser nu tillbaka på min första lediga helg i Oslo som också var min sista. Med besök från Sara hemifrån var förväntningarna stora att helgen skulle bli bra. Fredagen var trevlig och lugn med ett besök på Café sör och sedan vandring hem i ett nattligt Oslo.
Lördagen började med strålande sol rakt in i vardagsrummet där jag och Sara delade på en madrass. En morgon promenad gjorde gott och Vigelandsparken fick sig ett besök innan frukost. Efter lite färskt bröd från jobbet och en rejäl dos havregrynsgröt tog vi oss ner på byn (som man säger) och mötte en forskningsmässa längs med hela KarlJohann. Där spräckte vi Filippinernas hälsobudget med klackskor som symboliserats av ballonger, drack kaffe från Fairtrade och njöt av allt gratis. Efter det fick vi vår dos av kultur på en Andy Warhol utställning som var minst sagt till belåtenhet.
Just när vi slagit oss ner med vårt kaffe vid Nationalteatern kommer en tjej fram och frågar om jag, Emma och Sara ville vara med på en "fem tyckare" till en tidning som jag inte uppfattade ur hennes norska. Först var jag skeptisk men när hon lockade med en gratis parfym kunde vi inte motstå. Nu var det dags för frågor och det visade sig handla om undertöy. Efter ett tag gick det upp för oss att det var en herrtidning, For Him Magazine. Efter diverse frågor om bästa underkläder med mera kunde vi skamfullt utkassera våra parfymer. Tyvärr tror jag inte att For him Magazines läsare kommer bli så nöjda med våra svar och jag hoppas innerligt att konkurrensen för kommande månads tidning är för hård för att ge plats åt våra åsikter. Efter att ha besökt deras hemsida och insett vad det är för tidning måste jag erkänna att det känns lite som att ha sålt sin själ till djävulen.
Såhär i efterhand känns en parfym mot ett oändligt liv i paradis som ett rätt dåligt byte.
När vi skilts åt från Emma och sprayat på oss vår parfym för att dölja lukten av skam satte sig jag och Sara i trappan upp till slottet och blickade ut över Oslos centrum. Nedanför ser vi en indisk man som konstigt nog står i rak linje framför oss och fotograferar slottet bakom våra huvuden. När jag vänder mig ser jag en indier bakom oss och får en välbekant känsla av att det inte bara är indiern och slottet som skall fastna på den här bilden. Så plötsligt kommer det som om vi befunnit oss vid Taj Mahals portar eller vid Goa stränder; "one photo, please". I brist på ursäkter ställer vi upp på fotografering och indierna får i tur och ordning klämma sig ner mellan mig och Sara. Lite nyfiken blir jag i alla fall om var i Indien de kommer ifrån och när de svarar Chennai ser jag min chans att briljera och de blir minst sagt imponerade när jag avslöjar att vi ska dit om två veckor. När de drog igång sin tamil-engelska drogs jag med och Sara tittade lite undrande på oss när vi diskuterade Chennais olika stadsdelar. Vårt möte slutade med att vi fick deras visitkort och vi sa att vi kanske skulle höra av oss när vi kommer till Chennai.
Helgen kan sammanfattas som en bra avslutning på en tid i Oslo. (Gästspelet i For him magazine har jag redan förträngt).
"Laugh now but one day we will meat at McDonalds"
Lördagen började med strålande sol rakt in i vardagsrummet där jag och Sara delade på en madrass. En morgon promenad gjorde gott och Vigelandsparken fick sig ett besök innan frukost. Efter lite färskt bröd från jobbet och en rejäl dos havregrynsgröt tog vi oss ner på byn (som man säger) och mötte en forskningsmässa längs med hela KarlJohann. Där spräckte vi Filippinernas hälsobudget med klackskor som symboliserats av ballonger, drack kaffe från Fairtrade och njöt av allt gratis. Efter det fick vi vår dos av kultur på en Andy Warhol utställning som var minst sagt till belåtenhet.
Just när vi slagit oss ner med vårt kaffe vid Nationalteatern kommer en tjej fram och frågar om jag, Emma och Sara ville vara med på en "fem tyckare" till en tidning som jag inte uppfattade ur hennes norska. Först var jag skeptisk men när hon lockade med en gratis parfym kunde vi inte motstå. Nu var det dags för frågor och det visade sig handla om undertöy. Efter ett tag gick det upp för oss att det var en herrtidning, For Him Magazine. Efter diverse frågor om bästa underkläder med mera kunde vi skamfullt utkassera våra parfymer. Tyvärr tror jag inte att For him Magazines läsare kommer bli så nöjda med våra svar och jag hoppas innerligt att konkurrensen för kommande månads tidning är för hård för att ge plats åt våra åsikter. Efter att ha besökt deras hemsida och insett vad det är för tidning måste jag erkänna att det känns lite som att ha sålt sin själ till djävulen.
Såhär i efterhand känns en parfym mot ett oändligt liv i paradis som ett rätt dåligt byte.
När vi skilts åt från Emma och sprayat på oss vår parfym för att dölja lukten av skam satte sig jag och Sara i trappan upp till slottet och blickade ut över Oslos centrum. Nedanför ser vi en indisk man som konstigt nog står i rak linje framför oss och fotograferar slottet bakom våra huvuden. När jag vänder mig ser jag en indier bakom oss och får en välbekant känsla av att det inte bara är indiern och slottet som skall fastna på den här bilden. Så plötsligt kommer det som om vi befunnit oss vid Taj Mahals portar eller vid Goa stränder; "one photo, please". I brist på ursäkter ställer vi upp på fotografering och indierna får i tur och ordning klämma sig ner mellan mig och Sara. Lite nyfiken blir jag i alla fall om var i Indien de kommer ifrån och när de svarar Chennai ser jag min chans att briljera och de blir minst sagt imponerade när jag avslöjar att vi ska dit om två veckor. När de drog igång sin tamil-engelska drogs jag med och Sara tittade lite undrande på oss när vi diskuterade Chennais olika stadsdelar. Vårt möte slutade med att vi fick deras visitkort och vi sa att vi kanske skulle höra av oss när vi kommer till Chennai.
Helgen kan sammanfattas som en bra avslutning på en tid i Oslo. (Gästspelet i For him magazine har jag redan förträngt).
"Laugh now but one day we will meat at McDonalds"
Thursday, September 4, 2008
Vart går gränsen mellan nörd och eldsjäl?
Nu fortsätter allt att rulla på och fort går det.
Jag känner hur jag sakta tar mig längre och djupare in i storstadsdjungeln. Från att ha varit en småstadsbo som alltid har nått allt med cykel eller promenad sitter jag nu och gungar i takt med tunnelbanans rörelser. Mitt nya jobb befinner sig egentligen väldigt nära mitt hem men om jag är riktigt lat kan jag ta spårvagnen två hållplatser och vara framme på två röda.
Tack vare tidiga caféerfarenheter är det lätt att slänga sig in på ett nytt fik utan att det blir så många problem eller nyheter. Det som skiljer sig mellan dessa två fik är dock ganska mycket. Det är lite som att jämföra en deklaration med en 10-årings kassabok och då är United bakeries inte en kassabok med Hubba bubba och frimärksköp.
Det är lite kul med människors olika intressen. Tänk till exempel när man är hos en frisör och förväntar sig en stunds njutning och avslappning. Jag går oftast därifrån arg och stött efter en timmes gnällande om att jag inte tar hand om mitt hår "är helt dött" och att jag måste klippa mig oftare och göra inpackningar och allt annat som enligt de gör livet värt att leva. Ibland känner jag bara för att säga men snälla ni jag värdesätter annat här i livet än ett friskt hår. Mitt liv går inte under av lite kluvna hårtoppar vilket verkar vara svårt för en del frisörer att förstå.
Nu har jag blivit en del av en ny kultur där noggrannhet och perfektion bara är förnamnet, nämligen kaffekulturen. Jag som tyckte att efter knappt 4 år på café borde ha lite koll men ack så fel jag hade. Det är verkligen som natt och dag, ja som en kassabok och deklaration. Nu har jag tränat och tränat på att få den perfekta espresson, den perfekta temperaturen (65 C, inte mer inte mindre) och bubblorna på mjölken, det perfekta mönstret på latten och allt annat som jag inte haft någon aning om tidigare. Efter att ha gjort kanske 50 espresso får jag fortfarande inte göra till kunderna och jag söker fortfarande det där exakta 14 kg tyngden som den ska pressas med och för att få den där fruktigheten på espresson (kan en espresso vara fruktig?). Svårt att veta vart gränsen går mellan att vara noggrann och väldigt intresserad till att man bli insnöad och nörd.
Efter många dagar på jobbet fick jag en dag ledigt, då var det dags att ge sig ut i Oslo på hemlig resa med mig själv. Först var det Bygdeöy, dit jag och japanerna tog båten ut och tittade på Fram båten och sen tog jag mig till baksidan där jag slappade för mig själv vid vattnet. (Alltid lika svårt att hinna när självutlösaren tickar, det blir som en stress som om det är fråga om en tickande bomb men oftast lyckas man hinna ändå och så ser det ändå sådär naturligt och avslappnat ut.)
Som den Oslo-sucker jag är var jag ju tvungen att besöka Holmenkollen. Så jag kämpade mig upp till hopptornet och svindlades av hur hopparna vågar slänga sig mot en så säker död.
Jag känner hur jag sakta tar mig längre och djupare in i storstadsdjungeln. Från att ha varit en småstadsbo som alltid har nått allt med cykel eller promenad sitter jag nu och gungar i takt med tunnelbanans rörelser. Mitt nya jobb befinner sig egentligen väldigt nära mitt hem men om jag är riktigt lat kan jag ta spårvagnen två hållplatser och vara framme på två röda.
Tack vare tidiga caféerfarenheter är det lätt att slänga sig in på ett nytt fik utan att det blir så många problem eller nyheter. Det som skiljer sig mellan dessa två fik är dock ganska mycket. Det är lite som att jämföra en deklaration med en 10-årings kassabok och då är United bakeries inte en kassabok med Hubba bubba och frimärksköp.
Det är lite kul med människors olika intressen. Tänk till exempel när man är hos en frisör och förväntar sig en stunds njutning och avslappning. Jag går oftast därifrån arg och stött efter en timmes gnällande om att jag inte tar hand om mitt hår "är helt dött" och att jag måste klippa mig oftare och göra inpackningar och allt annat som enligt de gör livet värt att leva. Ibland känner jag bara för att säga men snälla ni jag värdesätter annat här i livet än ett friskt hår. Mitt liv går inte under av lite kluvna hårtoppar vilket verkar vara svårt för en del frisörer att förstå.
Nu har jag blivit en del av en ny kultur där noggrannhet och perfektion bara är förnamnet, nämligen kaffekulturen. Jag som tyckte att efter knappt 4 år på café borde ha lite koll men ack så fel jag hade. Det är verkligen som natt och dag, ja som en kassabok och deklaration. Nu har jag tränat och tränat på att få den perfekta espresson, den perfekta temperaturen (65 C, inte mer inte mindre) och bubblorna på mjölken, det perfekta mönstret på latten och allt annat som jag inte haft någon aning om tidigare. Efter att ha gjort kanske 50 espresso får jag fortfarande inte göra till kunderna och jag söker fortfarande det där exakta 14 kg tyngden som den ska pressas med och för att få den där fruktigheten på espresson (kan en espresso vara fruktig?). Svårt att veta vart gränsen går mellan att vara noggrann och väldigt intresserad till att man bli insnöad och nörd.
Efter många dagar på jobbet fick jag en dag ledigt, då var det dags att ge sig ut i Oslo på hemlig resa med mig själv. Först var det Bygdeöy, dit jag och japanerna tog båten ut och tittade på Fram båten och sen tog jag mig till baksidan där jag slappade för mig själv vid vattnet. (Alltid lika svårt att hinna när självutlösaren tickar, det blir som en stress som om det är fråga om en tickande bomb men oftast lyckas man hinna ändå och så ser det ändå sådär naturligt och avslappnat ut.)
Som den Oslo-sucker jag är var jag ju tvungen att besöka Holmenkollen. Så jag kämpade mig upp till hopptornet och svindlades av hur hopparna vågar slänga sig mot en så säker död.
Sunday, August 17, 2008
1 mil på Söder by night
I lördagsnatt gjorde jag söder på Stockholm. Dock inte som en festprisse utan mer som en äkta sportnisse. Det var dags att möta födelsedagspresenten från Carl, face to face, mötet som jag både bävat inför men också längtat till, mötet med Midnattsloppet. Jag skulle kunna påstå att det här var mitt jungfrulopp fast det vore egentligen lite att tänja på sanningen. Har faktiskt varit med i ett antal "Hasalopp" på skidor i 90-talets början och vid slutet av decenniet var jag inte sämre än att jag slängde mig in i Lilla tjejmilen. Midnattsloppet var i alla fall det första loppet längre än 2 km.
Alla bar vita t-shirtar och när alla 20 000 stod uppställda för start blev det nästan en lite religiös känsla eller nåt annat sekt liknande när alla var på väg mot samma mål klädda likadant och med nåt drömmande i blicken av att nåt vackert hägrade i fjärran. Den blicken förändrades allt eftersom kilometrarna gick och dom sista 100 väldigt långa metrarna var i alla fall min blick mera suddig och ögonen flackade runt i hopp om att få se målet. Väl framme var lyckan maximal och jag intalar mig gärna att det kanske var lite i stil med att nå fram till målet på en lång pilgrimsvandring. Det må vara en överdrift men känslan var om inte annat grymt skön.
Det var hårt men kul och förhoppningsvis början på en årlig tradition.
Sverige visiten var dock kort och efter ett lite försenat SJ är jag nu tillbaka hos Ida i Oslo igen och imorgon är det hard work som gäller.
Alla bar vita t-shirtar och när alla 20 000 stod uppställda för start blev det nästan en lite religiös känsla eller nåt annat sekt liknande när alla var på väg mot samma mål klädda likadant och med nåt drömmande i blicken av att nåt vackert hägrade i fjärran. Den blicken förändrades allt eftersom kilometrarna gick och dom sista 100 väldigt långa metrarna var i alla fall min blick mera suddig och ögonen flackade runt i hopp om att få se målet. Väl framme var lyckan maximal och jag intalar mig gärna att det kanske var lite i stil med att nå fram till målet på en lång pilgrimsvandring. Det må vara en överdrift men känslan var om inte annat grymt skön.
Det var hårt men kul och förhoppningsvis början på en årlig tradition.
Sverige visiten var dock kort och efter ett lite försenat SJ är jag nu tillbaka hos Ida i Oslo igen och imorgon är det hard work som gäller.
Thursday, August 14, 2008
Pajas på timlön
Så där ja, då var platsen Oslo.
Första mötet med Norges metropol var minst sagt smickrande. Kommer på söndagskvällen ut ur järnvägsstationen nedtyngd av väskor med saker jag egentligen lika gärna kunnat lämna hemma. Där möts jag av diverse knarkaffärer som utbyts och mycket annan handel som jag gärna lämnas utanför. Oslo har dock många fler och soligare sidor än Jernbanetorget har att visa och de har jag nu med några dagar i bagaget fått erfara.
Anmälde mig vid ett bemanningsföretag och fick hoppa in och jobba samma dag på en middag för en geologiskkonferens. Dagen därpå började stressen krypa fram hos mig och jag gick in och störde varje café eller affär som jag tyckte passade mig och frågade om "dere trenger personal". Fick napp på United Bakeries och fick komma på intervju samma kväll. Var lite nervös eftersom man inte vill verka dum när man inte förstår norskan, till min skräck upptäckte jag att en av de på cafét var dansk, som om norskan inte räckte. Men, men det gick bra och vi avslutade mötet med glada miner trots en del missförstånd.
Nästa dag hade jag blivit inringd att jobba på en kantin. Hade blivit tillsagd att infinna mig på bemanningsföretagets kontor klockan kvart i 7. Eftersom jag var osäker på tiden gick jag hemifrån vid 6 och blev på tok för tidig. Fick sitta en halvtimme och vänta på att tiden skulle gå nere i Jernbanetorgets tunnelbanestation eftersom det regnade ute. När jag sitter där och känner mig lite dum över att låtsas vänta på ett tåg fast jag egentligen inte gör det shufflar min ipod fram en låt som om den var shufflad av Gud himself.
För plötsligt brister Anders Wendin, Moneybrother ut i... "Varje daaag, en pajas på timlön...ett bemanningsföretaaag" Och även om jag hade haft en väldigt kort karriär så kände jag mig träffad.
Väl på plats hade jag lite svårt att komma in i gänget bland mest 30plusare som jag inte förstod vad de sa eftersom de pratade på något baltspråk. Lite senare visade det sig dock att de bara bröt på norska.
Lyckades i alla fall till min stora lycka kamma in en heltidstjänst på United Bakeries och började där idag. Det var lite stressigt men precis som det ska vara på ett bageri. Blev lite fundersam när en kund kom fram och frågade efter rundstykke till barn. Efter en del funderande gick jag till en norsk tjej som jobbade på café och frågade var sugrör fanns och för att dubbelchecka att jag hade koll på situationen, vad sugrör hette på norska. När hon svarade sugrör, insåg jag mitt misstag och fick gå tillbaka för att fråga kunden igen. Till min kollegas mycket roade reaktion kom jag på att hon menat frallorna vi säljer och fick på sätt ge hela mitt caféteam ett gott skratt.
Nu när jobbet är fixat är nästa mål att ta sig i mål på lördagens spurt på söder i Stockholm.
Första mötet med Norges metropol var minst sagt smickrande. Kommer på söndagskvällen ut ur järnvägsstationen nedtyngd av väskor med saker jag egentligen lika gärna kunnat lämna hemma. Där möts jag av diverse knarkaffärer som utbyts och mycket annan handel som jag gärna lämnas utanför. Oslo har dock många fler och soligare sidor än Jernbanetorget har att visa och de har jag nu med några dagar i bagaget fått erfara.
Anmälde mig vid ett bemanningsföretag och fick hoppa in och jobba samma dag på en middag för en geologiskkonferens. Dagen därpå började stressen krypa fram hos mig och jag gick in och störde varje café eller affär som jag tyckte passade mig och frågade om "dere trenger personal". Fick napp på United Bakeries och fick komma på intervju samma kväll. Var lite nervös eftersom man inte vill verka dum när man inte förstår norskan, till min skräck upptäckte jag att en av de på cafét var dansk, som om norskan inte räckte. Men, men det gick bra och vi avslutade mötet med glada miner trots en del missförstånd.
Nästa dag hade jag blivit inringd att jobba på en kantin. Hade blivit tillsagd att infinna mig på bemanningsföretagets kontor klockan kvart i 7. Eftersom jag var osäker på tiden gick jag hemifrån vid 6 och blev på tok för tidig. Fick sitta en halvtimme och vänta på att tiden skulle gå nere i Jernbanetorgets tunnelbanestation eftersom det regnade ute. När jag sitter där och känner mig lite dum över att låtsas vänta på ett tåg fast jag egentligen inte gör det shufflar min ipod fram en låt som om den var shufflad av Gud himself.
För plötsligt brister Anders Wendin, Moneybrother ut i... "Varje daaag, en pajas på timlön...ett bemanningsföretaaag" Och även om jag hade haft en väldigt kort karriär så kände jag mig träffad.
Väl på plats hade jag lite svårt att komma in i gänget bland mest 30plusare som jag inte förstod vad de sa eftersom de pratade på något baltspråk. Lite senare visade det sig dock att de bara bröt på norska.
Lyckades i alla fall till min stora lycka kamma in en heltidstjänst på United Bakeries och började där idag. Det var lite stressigt men precis som det ska vara på ett bageri. Blev lite fundersam när en kund kom fram och frågade efter rundstykke till barn. Efter en del funderande gick jag till en norsk tjej som jobbade på café och frågade var sugrör fanns och för att dubbelchecka att jag hade koll på situationen, vad sugrör hette på norska. När hon svarade sugrör, insåg jag mitt misstag och fick gå tillbaka för att fråga kunden igen. Till min kollegas mycket roade reaktion kom jag på att hon menat frallorna vi säljer och fick på sätt ge hela mitt caféteam ett gott skratt.
Nu när jobbet är fixat är nästa mål att ta sig i mål på lördagens spurt på söder i Stockholm.
Thursday, June 12, 2008
Placet med kontrasterna
Indien, platsen med de allra klaraste och finaste kontrasterna och landet med de ofantligt rika liksom de oerhört fattiga. Därifrån är jag för några veckor sedan hemkommen från ett besök hos mina kära föräldrar.
Besökte barnhemmet Faithhome utanför Chennai som bl a drivs med hjälp av svenska donationer. Där bor över 200 barn som också har möjlighet att gå i den skola som finns i anslutning till barnhemmet. När jag var där var det sommarlov och därför hade de barn som hade farmor eller annan släkting kvar, fått åka iväg och hälsa på de. Dom som var kvar på Faithhome hade inget annat än barnhemmet.
Efter att jag besökt barnhemmet några gånger blev jag och mamma Lena medbjudna till en utav Chennais två stora stränder, Elliot beach. Alla var förväntansfulla eftersom det här var deras enda utflykt på deras sommarlov. Vi bestämde träff på stranden följande dag. När vi stod på stranden och väntade på barnen svischade en van förbi med en massa armar vinkades. Det visade sig vara alla flickor som tryckt in sig tillsammans med den gamla farbrorn som varit grundaren till barnhemmet för många år sedan. Den gamle mannen som varit sjuk, var glad att få komma ut och se omvärlden men nöjde sig med att sitta kvar i bussen och äta glass under utflykten. Tiden gick och vi väntade på att det 30 tal pojkar som också lämnat Faithhome skulle dyka upp. Det började skymma och ljuset från solen byttes ut mot bilarnas lampor men inte ett spår av pojkarna. Tog en åktur med flickorna i en av de träkaruseller som fanns på stranden. Det snurrade på bra trots att den drevs av två vevande män. Oroliga över att ha gått om varann började jag och mamma leta på den jättestora stranden men utan framgång. Till slut efter att ha ätit matsäcken de haft med sig var det dags för oss att åka hem fortfarande ovetandes om var pojkarna befann sig. Men så på vägen hem i bilen ringer barnhemmets föreståndare och berättar att de hittat pojkarna på Marina beach istället. Synd att på deras enda utflykt missar dom detaljen om vilken strand dom ska åka till. Det som ändå är bra med indierna är att saker som det här är inte så farligt, de vickar bara på huvudet, och säger "ok, ok" och sen är det som det är.
Kontrasten till de här barnen vars enda ägodelar finns i en liten låda är de barn som kommer till Madras Club på eftermiddagarna. Madras Club en från början kontinental brittisk klubb men som nu består av välbeställda indier, ordnar simlektioner för barnen i klubben. Den svenska skolan att man lär sig simtagen på land först är ett skämt för indierna. Här kastas barnen istället i på det djupa för att de ska lära sig, när eleven verkar sjunka till botten och inte kommer upp hoppar simläraren i och hämtar barnet och så tränar de lite crawl på det grundare partiet och sen är det dags igen. Året innan hade det tydligen drucknat en badvakt i den bassängen, en 25 m bassäng med ett djup på ca 2 m vilket är svårt att förstå hur det skulle ha gått till. Känns tryggt att veta att badvakten inte varit simkunnig.
Upptäckte när jag satt vid stranden att rullskridskor verkar vara en liten fluga bland de välbärgade barnen. Inte heller här var det som vi gör här i Sverige. Istället hade dom skridskor som man snörade fast på små tygskor och hårda skumgummi hjälmar och gled runt i en cirkel som en vinterskridskobana.
Men det är ändå alltid cricketen och flygande drakar som är det hetaste på Chennais stränder.
Besökte barnhemmet Faithhome utanför Chennai som bl a drivs med hjälp av svenska donationer. Där bor över 200 barn som också har möjlighet att gå i den skola som finns i anslutning till barnhemmet. När jag var där var det sommarlov och därför hade de barn som hade farmor eller annan släkting kvar, fått åka iväg och hälsa på de. Dom som var kvar på Faithhome hade inget annat än barnhemmet.
Efter att jag besökt barnhemmet några gånger blev jag och mamma Lena medbjudna till en utav Chennais två stora stränder, Elliot beach. Alla var förväntansfulla eftersom det här var deras enda utflykt på deras sommarlov. Vi bestämde träff på stranden följande dag. När vi stod på stranden och väntade på barnen svischade en van förbi med en massa armar vinkades. Det visade sig vara alla flickor som tryckt in sig tillsammans med den gamla farbrorn som varit grundaren till barnhemmet för många år sedan. Den gamle mannen som varit sjuk, var glad att få komma ut och se omvärlden men nöjde sig med att sitta kvar i bussen och äta glass under utflykten. Tiden gick och vi väntade på att det 30 tal pojkar som också lämnat Faithhome skulle dyka upp. Det började skymma och ljuset från solen byttes ut mot bilarnas lampor men inte ett spår av pojkarna. Tog en åktur med flickorna i en av de träkaruseller som fanns på stranden. Det snurrade på bra trots att den drevs av två vevande män. Oroliga över att ha gått om varann började jag och mamma leta på den jättestora stranden men utan framgång. Till slut efter att ha ätit matsäcken de haft med sig var det dags för oss att åka hem fortfarande ovetandes om var pojkarna befann sig. Men så på vägen hem i bilen ringer barnhemmets föreståndare och berättar att de hittat pojkarna på Marina beach istället. Synd att på deras enda utflykt missar dom detaljen om vilken strand dom ska åka till. Det som ändå är bra med indierna är att saker som det här är inte så farligt, de vickar bara på huvudet, och säger "ok, ok" och sen är det som det är.
Kontrasten till de här barnen vars enda ägodelar finns i en liten låda är de barn som kommer till Madras Club på eftermiddagarna. Madras Club en från början kontinental brittisk klubb men som nu består av välbeställda indier, ordnar simlektioner för barnen i klubben. Den svenska skolan att man lär sig simtagen på land först är ett skämt för indierna. Här kastas barnen istället i på det djupa för att de ska lära sig, när eleven verkar sjunka till botten och inte kommer upp hoppar simläraren i och hämtar barnet och så tränar de lite crawl på det grundare partiet och sen är det dags igen. Året innan hade det tydligen drucknat en badvakt i den bassängen, en 25 m bassäng med ett djup på ca 2 m vilket är svårt att förstå hur det skulle ha gått till. Känns tryggt att veta att badvakten inte varit simkunnig.
Upptäckte när jag satt vid stranden att rullskridskor verkar vara en liten fluga bland de välbärgade barnen. Inte heller här var det som vi gör här i Sverige. Istället hade dom skridskor som man snörade fast på små tygskor och hårda skumgummi hjälmar och gled runt i en cirkel som en vinterskridskobana.
Men det är ändå alltid cricketen och flygande drakar som är det hetaste på Chennais stränder.
Subscribe to:
Posts (Atom)