Jag är en packmyra

Pappa Olof anlände till Sverige och frös i vårt kalla land. Efter varma besök i värmländska skogar hos pensionärerna i släkten var det dags att vinka av pappa vid tåget. Tiden går fort när man har roligt så nu är han nog tillbaka i Indien igen och här packas det nu för full rulle. Jag kommer att bli en myra, bära mer än min egen vikt. Enligt mina beräkningar 1,15 ggr min vikt. Tro då inte att min väska väger 15 kg, även om jag är rätt slank. Jag har ju min kraftiga benstomme man måste räkna in i beräkningarna så bagaget väger lite mer än 15. Tänk på att jag måste jag bära på hela mitt hem. Nu när jag ser det så, så är jag nog mer en snigel för packningen går långsamt. Jag har fått leka Hansan-köpman också under kvällen. För just ikväll så vägrar vågen, varför? Så jag har lyft väskorna upp och ner och uppskattat hur många guldpengar varje väger. Jag hoppas innerligt att min magkänsla sitter där den ska, sådär lite i mitten av kroppen.

Fick ett hjärtskärande farväl med souvlaki hos greken på Akropolis. Ja alltså det var inte sorgligt att ta adjö av greken, (we're not that close anymore) utan mer vännerna. Jag kommer sakna deras skämt och skratt. Men som min pappa sa när vi sa hejdå, det är ju bra med sorgliga avsked för tänk vad kul det blir när vi ses igen! Så jag tar fasta på det och fantiserar hur jag springer på Knutsborakan i blomstrande maj och möts av Ludvikas hjältar.

Nu ska jag fundera lite och sova på packningen, bokstavligt talat.

Good old LA

Min tid hemma är ganska begränsad så jag känner att jag måste hinna klämma in Ludvikas alla guldkorn. Grand som varit det enda stället att dansa på under vinterhalvåret har stängt igen. Istället har ett nytt ställe öppnat i samma lokaler, Solo. Allt med en förändring var en förbättring. Det skulle enligt tidningen vara "Stureplans inspirerat" och inte längre vara täckt av heltäckningsmattor och stora träbås i vilda västern möter fjällstuge-stil. Jag som aldrig fått uppleva Sturecompagniet
kände mig väldigt exalterad över att få besöka Ludvikas Laroy. Så jag, Jessica, Sara, Bella och Sigge bestämde oss för att ta en titt. Jag vet inte om vita väggar gör ett ställe till Stureplan men jag kände att det var lite för lite kavajer och sprutande skumpa för att få brats-feelingen och lite för mycket keps, hood och baksnus. Jag klagar inte för Ludvika är inte Stockholm och det känns faktiskt rätt skönt att få komma hem och se att det är som vanligt, fast bättre.

Lördag: 0 grader, strålande sol och klockan är 11, jacka och täckbyxor på - nu är det dags att gå ut och gå. Gång på gång mötte jag 60+are på sin lördags promenad och jag försökte hela tiden le och se ut som en rekordelig ungdom. I brist på respons blev jag alltmer besviken tills jag nästan gett upp hoppet om att få ett leende tillbaka. För då på 20 meters håll såg jag en kvinna ropa något jag inte kunde uppfatta på grund av mina hörlurar. När jag fått ur de var hon redan halvvägs in i en berättelse. "Du vet, bry dig inte i att han morrar och visar tänder, han vill bara leka" ropar hon om sin hund. Sedan var det som om stegen jag tog i riktning mot henne var som att trycka på en knapp och jag utlöste ett ordskred ur hennes mun. "Neej, du vet jag går ju alltid ut med Bamse när dottern jobber, de är ju min dotters hund..ho' bor ju därborta..och imorse försökte jag ringa henne...telefonen fungera inte, å ho' som har sån nyy..min är ju jätte gammal men den fungerer ändå vet du...men du vet jag har ju nyckel dit" Jag försökte flika in diverse små kommentarer med mitt bredaste Ludvikamål men det blev mest "nämen oj..jaahaa..ja men duu ser dä gamla fungerar ju bäst ändå". Jag försökte fundera om vi hade några gemensamma bekanta som gjorde att vi kände varann men kunde inte komma på någon. Vi hade helt enkelt bara den här fina morgonen gemensamt men det räckte gott för mig så jag fortsatte att lyssna på hennes berättelser om livet, "Ja nej men du vet trafikskadan som jag har...använder ju selen till Bamse men tog inte den idag å de ä ju så hart ute" Fortsätter min nya vän och pekar menande på sitt ena lite kortare ben.

Lägg märke till den höga halten av "du vet" som förövrigt är ett väldigt bra uttyck. Särskilt när man pratar med en främling och man vill få den att känna sig som om man känt varandra i evigheter. Så efter många glada skratt skildes vi åt och det kändes tryggt att veta att tanten och Bamse är kvar och håller ställningarna i good old LA när jag åker.

Borta bra men hemma....

Efter en kort visit till Londons Heathrow och x-antal timmar på flyg anlände jag och Carl till ett Sverige i stil a la Nordpolen. Från Chennai natten på minst 25 grader varmt var det en smärre chock att gå ut i 18 grader kyla och vänta på en buss som aldrig ville dyka upp. Så efter att ha längtat efter kylan så fick jag nog vad jag förtjänade och det med besked.

Men den svenska kylan vägdes lätt upp av vänners värme! Min första natt på Dragonstigen fick jag dela med en rad av glada laxar och jag var inte den som tackade nej. Så för ovanlighetens skull så kunde nästan hela pensionat Heymans sängplatser vara belagda samtidigt. Det har fortsatt med en kall men mysig promenad, fint Fontana-käk och Mamma Majas köttbullar allt i sällskap med kamrater med stort K.

Happy christmas and Happy new year!

Vid anländandet till Indien syntes inte så många spår av de hårda bombtiderna. Utanför flygplatsen satt en man med automatvapen gömd bakom en borg av sandsäckar annars var allt som vanligt.

För första gången under hösten skulle jag få avnjuta svensk mat och julmat till råga på allt, om jag längtat. Kunde med indiska råvaror i alla fall bidra med rödbetssallad och kola. Tyvärr föll kolan på att den fick ätas med aluminumfolie annars fick man låta bli hela kolan eftersom jag glömt fettet. Julmaten var riktigt god men tyvärr kunde jag inte behålla den särskilt länge. På juldagens morgon gick det inte längre, julmaten strejkade och kom upp lika fort som jag slängt i mig den. Jag måste lägga till att det var nog inte julmatens fel utan en indisk restaurang da’n före doppareda’n.

Mellandagarna spenderades vid Indiens sydspets och i Kerala. Vid syspetsen var det fullt med indiska pilgrimsvandrare som shoppade järnet och i Ernakulum i Kerala såg vi en livlig lynchningsmobb. På vägen till tågstationen passerade vi i mörkret en grupp maskerade män som med facklor drog fram mellan husen och jag hörde de skandera ut sin ilska i kör. Jag märkte att vår chaufför tryckte lite extra på gasen när vi passerade de och jag var inte den som motsatte mig det direkt.
Nyåret firades in på Madras club och det firades på bra. Livebandet körde på med klassiker från de senaste fyra årtiondena men till en början under middagen var den stora danssalen ganska öde. När jag gjorde ett återbesök någon timme före tolvslaget möttes jag av ett dansgolv jag tidigare aldrig upplevt. Unga i min egen ålder skakade järnet ihop med tanter och farbröder som lätt skulle kunnat vara min mormor eller farfar. En del var helt galna och vare sig det var indisk musik eller dunkande techno så rörde sig armarna och fötterna på de i rörelser som numera är mina måsten på dansgolvet. Plötsligt tystnade musiken och bandet säger på sin indiska engelska, "Do you know what time it is?...It's twelwe o'clock.. Happy new year.." Då vänder jag armen för att se vad klockan är, men den är bara fem i tolv fastän hela festen redan firat in det nya året och fyrverkerierna börjar gå av. Men det är typiskt Indien, det är inte så noga till skillnad från Sverige där man räknar exakt när det nya året slår in. Jag har inte tagit mig an några nyårslöften men jag tycker det nya året verkar lovande hittills.

Robot med parkinson

Tank vilka fina blommor de har pa Baaali. Och folket har ar sa treevliga. Det ar svart att beratta att man varit pa Bali med dalmal utan att det blir som ett klockrent citat ur Masjavlar. Hon har i alla fall valdigt ratt for det ar valdigt fint pa Baaali. Hon missade att beratta att havet ar valdigt smutsigt sa nar man surfar och badar far man zick-zacka mellan stora stockar och plastforpackningar. Surfingen har anda varit over forvantan. Har kampat runt bland vagorna och det har gatt battre an jag trodde. Har lyckats surfa med en hel del vagor men ocksa tumlat runt i en hel del ocksa. Har fatt lite tips av balaneserna och det har hjalpt men det kravs nog ett liv vid stranden for att bli sa bra som de. Pa eftermiddagen kommer alla sma Bali-kids ner med sina sma brador och flyger runt en som bin och man kanner sig minst sagt klumpig nar man plaskar runt i vagorna.

Surfingen har dock satt sina spar och de ar inte nadiga. Har brant upp mitt ansikte och pa grund av dalig traning innan har jag fatt en olidlig traningsvark. Sa just nu staplar jag runt som en flammande robot med Parkinson. Forhoppningsvis kommer man inte kunna steka ett agg pa min kind imorgon sa att jag kan ta mig ut i havet igen och jobba pa mina surffardigheter.

Besokte Bounty igar, ett av discoteken som har bombats och det var med en ganska olustig kansla man dansade dar inne och tankte pa vad som hant aren innan. Inne pa dansgolvet hade de neonfargade burar som man kunde dansa i och jag kanske kan sammanfatta med att Bounty inte riktigt var min cup of tea. Da foredrog jag Espresso bar, ett stalle med liveband och som bara fortsatte spela nar folk fick onska en lat for 35 kronor.

Nar man passerat olika lander har man lagt marke till de olika nationaliteternas forsaljningsknep. I Kambodja sa alla forsaljare, "Hello lady, wanna have a look?", i Kina strackte sig vokabularen bara till "Hallaa" och har pa Bali ar de valdigt rakt pa sak. Har sager de helt enkelt bara "Hello miss...I love you". Sa det kanske var det som Gunilla i Masjavlar foll for, deras narhet till sina kanslor.

Fick en glimt av paradiset, foll for frestelsen och syndade.

Nar vi insag att vi skulle bli fast i Thailand i en veckas tid bestamde vi oss for att fly roriga Bangkok till stranden. Det mest lattillgangliga var Hua Hin och det visade sig vara ett tvattakta Gran Canaria. Pa stranden flockades det av nyblivna svenska pensionarer som hyrde lagenheter under vintern. Man kande sig minst sagt blek i jamforelse med alla morkbruna och skrynkliga daddlar som hade intagit staden. Pa solstolen horde jag hur Skovde borna gjorde sig bekanta med Fagersta folket och alla hurrade av gladje nar en svensk restaurangagare gick forbi och marknadsforde sin artsoppa och pannkaka. Aven om det inte ar riktigt vad man tanker sig nar man reser till en annan varldsdel klagade jag inte over att fa nagra dagar pa stranden efter ett hogt tempo och manga timmar pa buss.

Efter mitt besok i Bangkok rads jag inte langre doden for jag vet hur vackert paradiset ar. Det ar inte den liggande guld Buddhan aven om den var fin utan det ar Chauchak market. Resten av resesallskapet var sugna pa shopping men jag tveksam och hade pa akta pappa-maner tagit med mig en bok om jag blev uttrakad men oj sa fel jag hade. Chauchak market hade over 15000 stand men det var en viss del av marknaden som foll mig i smaken. Sakert hundra stand med bara egendesignade klader och smycken, det ena plagget snyggare an det andra. Frestelsen blev for stor och pengarna brande for mycket i fickan. Ett guldarmband gjort som ett mattband kunde inte passat mig battre och boken i min vaska trycktes langre och langre ner ju fler sma affarer jag passerade.

Ar just nu stationerad i Kuala Lumpur och tagresan plus bussresan hit gick som planerat. Vid gransen blev jag dock lite nervos nar jag laste reglerna over hur man skulle se ut for att komma in i landet. "Hippy characteristic" utseende var inte under nagra som helst omstandigheter tillatet. Om man da ar osaker pa vad hippy egenskaperna ar gick aven det att utlasa:

1. A person who wears a singlet or waitcoat without innerwear.
2. A person who wear shorts which are not respectable.
3. A person who wears any types of slipper or wooden sandals, except when these are a part of a national costume.
4. A person who wears silk pants that do not look respectable.
5. A person who has long hair that appears untidy and dirty.
6. A person who is dressed in impolite and dirty-looking manner.

Jag forbannade mig sjalv over att jag inte tvattat haret pa ett tag och att jag endast iford overrock forsokte passera passkontrollen. Som tur var verkade de inte sa harda pa reglerna pa mandagar sa aven Sara i sin flipflops fick komma in i kungariket.

Langsamma, lyckosamma Laos

Laos, landet dar allt gar otroligt langsamt. Bussarna snirklar sig for bergen i 20km/h, maten steks i ultrarapid och om det ar lugnt pa dagen ska vi inte tala om hur det ekar pa gatorna efter klockan 23. Sa fran ett stokigt och livfullt Kambodja anlande jag till detta lugn och jag njot av stillheten i bergen. Luang Prabang hade storslagen natur som jag fick komma nara inpa, lite for nara. Halkade under en vandring rakt ner i ett lerhal och ar numera blamarkt pa rumpan for resten av resan. Lite elefantridning och vattenfall kunde vi trycka in pa turen dar vi stannade over natten i en by. Pa kvallen kickade vi nan volleybolls variant med en flatad korgboll med killarna i byn sa att de fick sig ett gott skratt. Klockan 5 pa morgonen darpa vacktes vi av den stora trumman i byn och lag sen och halvsov till ljudet av tupparna som gal. Nast pa programmet stod kajakpaddling och det blev en fin tur pa floden genom djungeln. Nar vi kom till sista delen borjade guiden bli lite skeptisk om vi verkligen skulle fortsatta paddla pa grund av strommarna. Men jag och Vickan kande oss fit for fight sa vi fick oss en snabbkurs i forspaddling, nagra knep hur man vander kajaken och sen var det direkt i. Nagon hjalp av guiden kunde vi glomma, har gallde det att klara sig sjalva. Jag satt bakom och forsokte styra det basta som gick och folja dar gudien akt vilket tillslut blev omojligt eftersom han hela tiden gjorde snabba vandningar at olika hall. Nar vi med adrenalinet pumpandes i kroppen tog oss in i en rapid (fors), hor jag Victoria skrika till och vi aker rakt ner i ett hal som uppstatt av alla strommar runt stenarna, vattnet forsar over oss och vi ar overtygade om att vi ska valta. Nagon sekunder senare marker vi att vi lever och sitter kvar i kajaken och vi kunde fortsatta annu mer peppade ner langs med floden.

I Luang Prabang fick vi se mycket tempel, mata munkarna med ris pa morgonen da de vandrar genom stadens gator och cykla runt bland de lugna gatorna. Jag prisade verkligen den fina staden till gudarna, tills en kvall. Den sedvanliga packningen skulle ske pa vart guesthouse pa kvallen och da upptacker jag det som inte far handa, mitt moneybelt med VISA kort, passet, pengarna, korkortet allt viktigt jag ager och har ar borta! Jag sliter ut alla grejer jag har, halvvags ut genom dorren marker jag att jag inte har nat pa mig, slanger pa mig en klanning och med Victoria i halarna springer vi till internetcafet dar jag sist minns att jag hade det, 3 timmar tidigare. Saken ar den att klockan ar 12 pa natten och nar vi springer kilometrarna mot internetcafet marker jag att omkring mig ar det tyst som i graven och allt jag tidigare sagt om det fridfulla Laos har nu blivit min mardrom och det sista jag vill ar att bli fast i landet som inte ens har en svensk ambassad. Val pa gatan minns jag inte vilken igenstangd port jag varit i sa jag bankar pa ett flertal tills jag plotsligt hor nan oppna. En tjock liten man kommer ut fran en affar, bankar pa en av de fa dorrarna jag inte bankat pa och dorren oppnas och turen var med mig for dar fanns mitt moneybelt inlast i ett kassaskap och helt orort.

Vang Vieng, en by mitt ute pa vischan i Laos hade nagot som lar vara storsta attraktionen for unga turister i landet, tubing. Man fick hyra en stor badring och sen glida ner langs med en flod och stanna emellanat pa barer dar man kunde aka stora hanggungor sa man slangdes ut i vattnet, den ena hogre och laskigare an den andra. Det spande bra pa framsidan av kroppen efter de magplasken.

Sedan blev det vidare till huvudstaden Vientiane och problemet med Bangkoks flygplats blev svarlost. Var plan att ta bussen till Bangkok och sen flyga till Kuala Lumpur var ju bara att glomma sa i brist pa andra resmal slutade det hela med att ta bussen vi redan bokat och sen fortsatta med tag till Malaysia pa det forsta lediga, en vecka senare. Tagbiljetterna skulle tydligen hamtas ut langt borta sa vi skulle fa de vid gransovertradelsen klockan halv 7 pa kvallen. Efter en hel del diskussioner lyckades jag fa de att ga med pa att vi bara skulle behova betala en biljett om vi mot formodan skulle missa de. Sa star vi dar vid gransen och ska slussas in i passkontrollen. Vi forsoker forgaves ringa biljettkontoret men inget svar och efter att ha retat upp granspolisen och i radsla att missa var buss blir vi tvungna att fortsatta in utan nagra biljetter. Nar vi satter oss pa bussen ser vi bara framfor oss hur vi blir fast i Bangkok mellan poliser och demonstranter och allt kanns valdigt morkt. Da visar det sig att det ar annu en passkontroll och en liten gnutta hopp tands hos oss igen. Sa plotsligt nar vi skriver vara arrivalkort star de bara dar som en raddande angel i noden och ger oss vara VIP kort ut ur den annars sa svarlamnade staden.

Val i Bangkok marktes det inte sa mycket av oroligheterna mer an att det fanns mycket poliser och militarer i farten. Pa torsdag ar det kungens fodelsedag och vi har flytt till hans hemstad langre soderut sa vi far se hur kalas det blir.