1 mil på Söder by night

I lördagsnatt gjorde jag söder på Stockholm. Dock inte som en festprisse utan mer som en äkta sportnisse. Det var dags att möta födelsedagspresenten från Carl, face to face, mötet som jag både bävat inför men också längtat till, mötet med Midnattsloppet. Jag skulle kunna påstå att det här var mitt jungfrulopp fast det vore egentligen lite att tänja på sanningen. Har faktiskt varit med i ett antal "Hasalopp" på skidor i 90-talets början och vid slutet av decenniet var jag inte sämre än att jag slängde mig in i Lilla tjejmilen. Midnattsloppet var i alla fall det första loppet längre än 2 km.

Alla bar vita t-shirtar och när alla 20 000 stod uppställda för start blev det nästan en lite religiös känsla eller nåt annat sekt liknande när alla var på väg mot samma mål klädda likadant och med nåt drömmande i blicken av att nåt vackert hägrade i fjärran. Den blicken förändrades allt eftersom kilometrarna gick och dom sista 100 väldigt långa metrarna var i alla fall min blick mera suddig och ögonen flackade runt i hopp om att få se målet. Väl framme var lyckan maximal och jag intalar mig gärna att det kanske var lite i stil med att nå fram till målet på en lång pilgrimsvandring. Det må vara en överdrift men känslan var om inte annat grymt skön.

Det var hårt men kul och förhoppningsvis början på en årlig tradition.

Sverige visiten var dock kort och efter ett lite försenat SJ är jag nu tillbaka hos Ida i Oslo igen och imorgon är det hard work som gäller.

Pajas på timlön

Så där ja, då var platsen Oslo.

Första mötet med Norges metropol var minst sagt smickrande. Kommer på söndagskvällen ut ur järnvägsstationen nedtyngd av väskor med saker jag egentligen lika gärna kunnat lämna hemma. Där möts jag av diverse knarkaffärer som utbyts och mycket annan handel som jag gärna lämnas utanför. Oslo har dock många fler och soligare sidor än Jernbanetorget har att visa och de har jag nu med några dagar i bagaget fått erfara.

Anmälde mig vid ett bemanningsföretag och fick hoppa in och jobba samma dag på en middag för en geologiskkonferens. Dagen därpå började stressen krypa fram hos mig och jag gick in och störde varje café eller affär som jag tyckte passade mig och frågade om "dere trenger personal". Fick napp på United Bakeries och fick komma på intervju samma kväll. Var lite nervös eftersom man inte vill verka dum när man inte förstår norskan, till min skräck upptäckte jag att en av de på cafét var dansk, som om norskan inte räckte. Men, men det gick bra och vi avslutade mötet med glada miner trots en del missförstånd.

Nästa dag hade jag blivit inringd att jobba på en kantin. Hade blivit tillsagd att infinna mig på bemanningsföretagets kontor klockan kvart i 7. Eftersom jag var osäker på tiden gick jag hemifrån vid 6 och blev på tok för tidig. Fick sitta en halvtimme och vänta på att tiden skulle gå nere i Jernbanetorgets tunnelbanestation eftersom det regnade ute. När jag sitter där och känner mig lite dum över att låtsas vänta på ett tåg fast jag egentligen inte gör det shufflar min ipod fram en låt som om den var shufflad av Gud himself.

För plötsligt brister Anders Wendin, Moneybrother ut i... "Varje daaag, en pajas på timlön...ett bemanningsföretaaag" Och även om jag hade haft en väldigt kort karriär så kände jag mig träffad.

Väl på plats hade jag lite svårt att komma in i gänget bland mest 30plusare som jag inte förstod vad de sa eftersom de pratade på något baltspråk. Lite senare visade det sig dock att de bara bröt på norska.

Lyckades i alla fall till min stora lycka kamma in en heltidstjänst på United Bakeries och började där idag. Det var lite stressigt men precis som det ska vara på ett bageri. Blev lite fundersam när en kund kom fram och frågade efter rundstykke till barn. Efter en del funderande gick jag till en norsk tjej som jobbade på café och frågade var sugrör fanns och för att dubbelchecka att jag hade koll på situationen, vad sugrör hette på norska. När hon svarade sugrör, insåg jag mitt misstag och fick gå tillbaka för att fråga kunden igen. Till min kollegas mycket roade reaktion kom jag på att hon menat frallorna vi säljer och fick på sätt ge hela mitt caféteam ett gott skratt.

Nu när jobbet är fixat är nästa mål att ta sig i mål på lördagens spurt på söder i Stockholm.

Placet med kontrasterna

Indien, platsen med de allra klaraste och finaste kontrasterna och landet med de ofantligt rika liksom de oerhört fattiga. Därifrån är jag för några veckor sedan hemkommen från ett besök hos mina kära föräldrar.

Besökte barnhemmet Faithhome utanför Chennai som bl a drivs med hjälp av svenska donationer. Där bor över 200 barn som också har möjlighet att gå i den skola som finns i anslutning till barnhemmet. När jag var där var det sommarlov och därför hade de barn som hade farmor eller annan släkting kvar, fått åka iväg och hälsa på de. Dom som var kvar på Faithhome hade inget annat än barnhemmet.

Efter att jag besökt barnhemmet några gånger blev jag och mamma Lena medbjudna till en utav Chennais två stora stränder, Elliot beach. Alla var förväntansfulla eftersom det här var deras enda utflykt på deras sommarlov. Vi bestämde träff på stranden följande dag. När vi stod på stranden och väntade på barnen svischade en van förbi med en massa armar vinkades. Det visade sig vara alla flickor som tryckt in sig tillsammans med den gamla farbrorn som varit grundaren till barnhemmet för många år sedan. Den gamle mannen som varit sjuk, var glad att få komma ut och se omvärlden men nöjde sig med att sitta kvar i bussen och äta glass under utflykten. Tiden gick och vi väntade på att det 30 tal pojkar som också lämnat Faithhome skulle dyka upp. Det började skymma och ljuset från solen byttes ut mot bilarnas lampor men inte ett spår av pojkarna. Tog en åktur med flickorna i en av de träkaruseller som fanns på stranden. Det snurrade på bra trots att den drevs av två vevande män. Oroliga över att ha gått om varann började jag och mamma leta på den jättestora stranden men utan framgång. Till slut efter att ha ätit matsäcken de haft med sig var det dags för oss att åka hem fortfarande ovetandes om var pojkarna befann sig. Men så på vägen hem i bilen ringer barnhemmets föreståndare och berättar att de hittat pojkarna på Marina beach istället. Synd att på deras enda utflykt missar dom detaljen om vilken strand dom ska åka till. Det som ändå är bra med indierna är att saker som det här är inte så farligt, de vickar bara på huvudet, och säger "ok, ok" och sen är det som det är.


Kontrasten till de här barnen vars enda ägodelar finns i en liten låda är de barn som kommer till Madras Club på eftermiddagarna. Madras Club en från början kontinental brittisk klubb men som nu består av välbeställda indier, ordnar simlektioner för barnen i klubben. Den svenska skolan att man lär sig simtagen på land först är ett skämt för indierna. Här kastas barnen istället i på det djupa för att de ska lära sig, när eleven verkar sjunka till botten och inte kommer upp hoppar simläraren i och hämtar barnet och så tränar de lite crawl på det grundare partiet och sen är det dags igen. Året innan hade det tydligen drucknat en badvakt i den bassängen, en 25 m bassäng med ett djup på ca 2 m vilket är svårt att förstå hur det skulle ha gått till. Känns tryggt att veta att badvakten inte varit simkunnig.

Upptäckte när jag satt vid stranden att rullskridskor verkar vara en liten fluga bland de välbärgade barnen. Inte heller här var det som vi gör här i Sverige. Istället hade dom skridskor som man snörade fast på små tygskor och hårda skumgummi hjälmar och gled runt i en cirkel som en vinterskridskobana.




Men det är ändå alltid cricketen och flygande drakar som är det hetaste på Chennais stränder.

Tillrättavisad i landet

Det är lugnt, jag får stanna!

För att följa upp bomben som släpptes om utvisning väntas kanske en uppföljning eftersom jag inte anlänt till Sverige än.

Vi fick rådet av den svenska konsulinnan att vi skulle prata med chefen på kontoret och det bestämdes att vi skulle komma tillbaka klockan 11 dagen därpå. Efter två timmars väntan på kontoret nästkommande dag fick vi till slut träffa assistent manager på kontoret. Där skulle jag be om ursäkt för mitt oerhört förargelseväckande beteende som enligt dem orsakat min utvisning. Mannen vi mötte hade rullat sig i smör innan och det var minst sagt gott att slicka hans fötter. Han sa hånskrattande till mig och min käre far, något i stil med att barn kan ju vara besvärliga men när du blir lika gammal som din far blir du nog lite lugnare och förstår, han fortsatte att tvåla till mig om att de följde lagen och om jag skulle vara i det här landet så skulle även jag göra det. Tyvärr räckte inte den muntliga ursäkten utan vi skulle även skriva en skriftlig ursäkt där vi på alla sätt och vis ursäktade oss för mitt hemska beteende och den skada det åsamkat dem. Efter att vi pratat med honom fick vi gå tillbaka till samma kassa där pengarna hade ”kastats” och likväl betala den straffavgift som jag kommit i diskussion med dem om att jag inte borde behöva betala. Eftersom jag inte ville dra på mig ännu en utvisning utan kände att det räckte med en den veckan betalade vi snällt och lämnade kontoret med förhoppningen om att få hämta ut min registrering den kommande veckan.

Efter det sjunde besöket var jag minst sagt munter och kan nog med säkerhet säga att jag aldrig blivit så förödmjukad tidigare i mitt liv. Det är en rätt obehaglig känsla att känna sig så maktlös, att inte veta vad som ska hända och inte heller ha någon tillförlitlig stat att luta sig tillbaka mot. Tyvärr förmodar jag att den här incidenten inte hade slutat likadant för en 40+are av det andra könet eller om man stuckit dit dem lite pengar som jag såg att andra i väntrummet gjorde.

Veckan slutade om inte annat väldigt bra med ett besök i Mysore, en stad omkring 50 mil väst om Chennai. Fick se Indiens troligtvis största grönsaksmarknad, maharadjans gamla palats och fick klättra en pilgrimsvandring på 1040-trappsteg upp till ett tempel.

Vädret här i södra Indien har blivit lite svalare nu, omkring 30 grader på dagen men 20 på natten. Alltså har ”vintern” slagit till och det syns på indiernas klädsel. Många män går runt i sina skynken men som pricken över i:et så har de tjocka stickade mössor för att skydda sig mot kylan.

Utvisad ur landet

This is India:

Började dagen med att åka till Immigrations byrån för att för en sista gång försöka få mitt uppehållstillstånd i landet. I kön till att få komma in på kontoret lyckades jag hoppa över en av tjänstemännen så att jag direkt kvalificerades till ”Counter 1” där jag skulle få lämna in min ansökan, jag kände att idag var min dag och jag hade flyt.

Väl på plats, med alla dokument de tidigare bett om visade det sig att jag den här gången saknade min pappas pass och visum, något de, de andra fem eller sex gångerna aldrig frågat efter. Mannen som jag tidigare pratat med stod bakom men vägrade att gå med på att han tidigare aldrig frågat efter pass eller visum kopian. Till slut gick mannen i kassan med på att jag skulle ta med mig passet när jag hämtade ut ansökan istället. Efter en del fifflande med mina papper meddelar mannen att jag måste betala 1500 rs, alltså 250 kr i avgift för att jag kom och registrerade mig försent. Saken var att jag varit där inom de två veckor efter jag anlände till landet för att försöka registrera mig men att jag den femte gången, sista dagen innan jag skulle lämna Chennai fått klartecken från två tjänstemän på kontoret att jag inte behövde registrera mig förrän inom tre månader. När jag nu är tillbaka blir jag smått irriterad när samma man som en månad tidigare gett mig klartecken att vänta med registreringen nu kräver mig på pengar. Min kära mor som just anlänt till det som senare skulle kallas brottsplats blir även hon föga upprörd och efter en viss argumentation lägger hon barskt och demonstrativt fram pengarna på disken eftersom vi vill få ett slut på historien. Då blir mannen vid disken sur och vägrar ta emot pengarna eftersom ”vi kastar pengarna på honom”. Helt plötsligt är det flera tjänstemän runt oss och de försvinner iväg med mitt pass och jag hör hur de säger något om ”police”. Vi blev ombedda att sitta ner och vänta och vänta och vänta.

Efter att min far anlänt och två timmar senare på kontoret kommer den man vi diskuterat med tillbaka med ett papper. Jag blir tvungen att skriva på för att få tillbaka mitt pass och skriften på pappret lyder ”Hanna Heyman must leave the country within seven days”. Det måhända att Sverige utvisar på små grunder men kom igen när de är i Indiens klass där man blir utvisad för att man blir lite upprörd. Jag antar att de små råttorna på kontoret varje gång har väntat på att bli mutade och nu drar det till sin spets. Får se hur vi får bukt på det här korrupta systemet så att jag får stanna.

Jag antar att lika som man ska hoppa buny-jumping någon gång i livet också någon gång ska bli utvisad ur ett land, eller?

Dr Alban meets India

Taj Mahal overtraffade mot alla odds verkligheten. Enligt alla kallor skulle det vara som vackrats i soluppgang och solnedgang. For att inte grama sig betade vi av bade och. Solnedgangen blev fran baksidan och det var inte vad man forvantat sig att se vid ett av varldens vackraste byggnader. Det som en gang varit en flod langs med Taj Mahal var nu mest dy och strandkanten var kantad av sopor och apor. Trots detta var Taj Mahal outstanding fran allt innan i husvag och eftersom inte manga hittade sig ner langs med den smala luktande grusvagen sa var det mest vi och aporna som avnjot solnedgangen. Soluppgangen blev inte lika fascinerande da det var fler an vi som tankt tanken att ga upp toktidigt for att fa the best shot.

Innan Agra blev det ett dagsbasok i Jaipur, den rosa staden. Lyckades hitta en stekarkille vid namn Lucky som korde runt oss i sin rikshaw under hela eftermiddagen och kvallen. Det var ingen vanlig rikshaw utan en tvattakta discorikshaw och stamningen nadde verkligen sin kulm nar tonerna av Dr Albans Sing Hallelujah borjade poppa ut ur hogtalarna. Lucky tog oss med till Monki temple, vilket var ungefar som det later ett tempel med en massa apor som lag pa ett hogt berg. Aporna hade dock sallskap av kor, grisar, hundar och nagra kobror som enligt agarna skulle vara giftfria. Sen blev det forstas ett antal olika affarer dar han fick betalt for att ta oss till men det var trots allt en trevlig rikshawfard.

I eftermiddag blir det dags att hoppa pa taget soderut mot Goa. Vi har egentligen betalat for andra klass men som det ar har i Indien sa blir det inte alltid som man tankt sig utan vi far nog spendera de knappt 2 dygnen pa tredje klass ihop med ett 30-40 tal indier i varje vagn. Det kommer nog bli en trevlig resa far hoppas bara att inte alla har "kakat blangsylta till frukost" som verkar vara en vanlig ratt har i Indien. Jag maste anda medge att det ar fascinerande hur de kan tycka att vi ar sa fascinerande.

"Sov sott, drom om kott och vakna med en dod ratta i munnen"

Snart rullar ett tag fran Jodphur mot Jaipur och vi sitter pa. Har betat av Indiens nordvastra del nu lite snabbt och utspritt men lyckats fa in en hel del pa bara en vecka.

Jaisalmer bjod pa trevlig dans for mig och Carro. Nar vi var pa vag hem till hotellet pa kvallen bland granderna uppenbarade sig en cirkel med sand och girlanger framfor oss och i cirkeln dansade en massa flickor med pinnar. Som de indiska folkdansare vi ar kunde inte jag och Carro halla oss ifran den sprudlande musiken och slangde oss in och larde oss snabbt de olika slagen med pinnarna. Nar vi dansat ett tag ville indierna se lite "english dance" och efter att ha forsokt med bade bugg, vals och polka overgick vi tillslut till moonwalks och annat twistande och techno-armen i luften. Tillsammans med ett gang pojkar i 5-arsaldern shakade vi loss framfor var indiska publik tills musiken tills slut dog ut en halvtimme senare an normalt.

Forsta natten i Jodphur var riktigt mysig. Hittade ett fint guest house med innergard och 4-baddsrum. Eftersom vi ville ha nara till stationen tills ikvall nar vi ska med taget lamnade vi vart Niwas guest house och flyttadein pa ett hotell mer mitt i smeten. Korridors rummet vi bodde i var minst sagt nymalat men hur farligt kan det vara pa en skala att bo lite risigt en natt nar kostnaden ar 15 kr. Nar vi dodat lite kryp och duschat och gjort oss hemmastadda sa gott det gick sprang det i min och Carros ogonvra forbi en varelse som var snarlik en ratta. Sa i hopp om att det vi sett var en odla tappte vi forsakrighetsskull igen alla mojliga hal i rummet. Nagra timmar senare nar vi glomt bort den tidigare incidenten och satt lugnt och spelade ett parti plump till tonerna av vara nya ipodhogtalare sprang det en stor fet och harig ratta ner for vaggen i rummet och in under nagra skap. Nar vi gick till receptionen for att fa hjalp visade det sig att den var borta och dar den lag var det nu istallet madrasser med sovande indier och vid fragan om ett nytt rum blev svaret bara att allt var fullt och att rattor fick man rakna med i dormitorys som det kallas. Sa vi tog allt sopm fanns att tillga i rummet och tappte till alla hal vi hittade och sov tro det eller ej men valdigt gott. Nar vi vaknade morgonen darpa var det inte bara vi som hade haft det gott under natten utan rattan hade lyckats hitta vara bananer och kalasat pa dem. Jodphur har i alla fall bjudit pa ett haftigt slott med utsikt over den "bla staden" som Jodphur kallas for alla sina bla tak. Har fatt heela lite barn nar jag anda var i farten uppe i fortet. Olika indier kommer fram och vill att jag ska ta i deras barn och skaka hand med de vilket kanns valdigt konstigt men svart att saga nej till. Om det gor de glada sa ar jag nojd att jag kan vara till nytta. Borjar dock bli lite trott pa frasen, "HEeeello, wher do you come from? What's your name?" vilket har resulterat i att jag borjat svara diverse andra repliker som jag och inklusive Carro har fatt oss ett gott skratt till.

Har haft en del handelsrika nattgaster sa far se hur den kommande natten blir pa taget om det ar indierna som kommer kalasa pa min mat och det kanske ar de man far jaga ur sangen istallet.