I sold my soul to the devil

Ser nu tillbaka på min första lediga helg i Oslo som också var min sista. Med besök från Sara hemifrån var förväntningarna stora att helgen skulle bli bra. Fredagen var trevlig och lugn med ett besök på Café sör och sedan vandring hem i ett nattligt Oslo.

Lördagen började med strålande sol rakt in i vardagsrummet där jag och Sara delade på en madrass. En morgon promenad gjorde gott och Vigelandsparken fick sig ett besök innan frukost. Efter lite färskt bröd från jobbet och en rejäl dos havregrynsgröt tog vi oss ner på byn (som man säger) och mötte en forskningsmässa längs med hela KarlJohann. Där spräckte vi Filippinernas hälsobudget med klackskor som symboliserats av ballonger, drack kaffe från Fairtrade och njöt av allt gratis. Efter det fick vi vår dos av kultur på en Andy Warhol utställning som var minst sagt till belåtenhet.



Just när vi slagit oss ner med vårt kaffe vid Nationalteatern kommer en tjej fram och frågar om jag, Emma och Sara ville vara med på en "fem tyckare" till en tidning som jag inte uppfattade ur hennes norska. Först var jag skeptisk men när hon lockade med en gratis parfym kunde vi inte motstå. Nu var det dags för frågor och det visade sig handla om undertöy. Efter ett tag gick det upp för oss att det var en herrtidning, For Him Magazine. Efter diverse frågor om bästa underkläder med mera kunde vi skamfullt utkassera våra parfymer. Tyvärr tror jag inte att For him Magazines läsare kommer bli så nöjda med våra svar och jag hoppas innerligt att konkurrensen för kommande månads tidning är för hård för att ge plats åt våra åsikter. Efter att ha besökt deras hemsida och insett vad det är för tidning måste jag erkänna att det känns lite som att ha sålt sin själ till djävulen.

Såhär i efterhand känns en parfym mot ett oändligt liv i paradis som ett rätt dåligt byte.

När vi skilts åt från Emma och sprayat på oss vår parfym för att dölja lukten av skam satte sig jag och Sara i trappan upp till slottet och blickade ut över Oslos centrum. Nedanför ser vi en indisk man som konstigt nog står i rak linje framför oss och fotograferar slottet bakom våra huvuden. När jag vänder mig ser jag en indier bakom oss och får en välbekant känsla av att det inte bara är indiern och slottet som skall fastna på den här bilden. Så plötsligt kommer det som om vi befunnit oss vid Taj Mahals portar eller vid Goa stränder; "one photo, please". I brist på ursäkter ställer vi upp på fotografering och indierna får i tur och ordning klämma sig ner mellan mig och Sara. Lite nyfiken blir jag i alla fall om var i Indien de kommer ifrån och när de svarar Chennai ser jag min chans att briljera och de blir minst sagt imponerade när jag avslöjar att vi ska dit om två veckor. När de drog igång sin tamil-engelska drogs jag med och Sara tittade lite undrande på oss när vi diskuterade Chennais olika stadsdelar. Vårt möte slutade med att vi fick deras visitkort och vi sa att vi kanske skulle höra av oss när vi kommer till Chennai.

Helgen kan sammanfattas som en bra avslutning på en tid i Oslo. (Gästspelet i For him magazine har jag redan förträngt).
"Laugh now but one day we will meat at McDonalds"

Vart går gränsen mellan nörd och eldsjäl?

Nu fortsätter allt att rulla på och fort går det.


Jag känner hur jag sakta tar mig längre och djupare in i storstadsdjungeln. Från att ha varit en småstadsbo som alltid har nått allt med cykel eller promenad sitter jag nu och gungar i takt med tunnelbanans rörelser. Mitt nya jobb befinner sig egentligen väldigt nära mitt hem men om jag är riktigt lat kan jag ta spårvagnen två hållplatser och vara framme på två röda.

Tack vare tidiga caféerfarenheter är det lätt att slänga sig in på ett nytt fik utan att det blir så många problem eller nyheter. Det som skiljer sig mellan dessa två fik är dock ganska mycket. Det är lite som att jämföra en deklaration med en 10-årings kassabok och då är United bakeries inte en kassabok med Hubba bubba och frimärksköp.

Det är lite kul med människors olika intressen. Tänk till exempel när man är hos en frisör och förväntar sig en stunds njutning och avslappning. Jag går oftast därifrån arg och stött efter en timmes gnällande om att jag inte tar hand om mitt hår "är helt dött" och att jag måste klippa mig oftare och göra inpackningar och allt annat som enligt de gör livet värt att leva. Ibland känner jag bara för att säga men snälla ni jag värdesätter annat här i livet än ett friskt hår. Mitt liv går inte under av lite kluvna hårtoppar vilket verkar vara svårt för en del frisörer att förstå.

Nu har jag blivit en del av en ny kultur där noggrannhet och perfektion bara är förnamnet, nämligen kaffekulturen. Jag som tyckte att efter knappt 4 år på café borde ha lite koll men ack så fel jag hade. Det är verkligen som natt och dag, ja som en kassabok och deklaration. Nu har jag tränat och tränat på att få den perfekta espresson, den perfekta temperaturen (65 C, inte mer inte mindre) och bubblorna på mjölken, det perfekta mönstret på latten och allt annat som jag inte haft någon aning om tidigare. Efter att ha gjort kanske 50 espresso får jag fortfarande inte göra till kunderna och jag söker fortfarande det där exakta 14 kg tyngden som den ska pressas med och för att få den där fruktigheten på espresson (kan en espresso vara fruktig?). Svårt att veta vart gränsen går mellan att vara noggrann och väldigt intresserad till att man bli insnöad och nörd.

Efter många dagar på jobbet fick jag en dag ledigt, då var det dags att ge sig ut i Oslo på hemlig resa med mig själv. Först var det Bygdeöy, dit jag och japanerna tog båten ut och tittade på Fram båten och sen tog jag mig till baksidan där jag slappade för mig själv vid vattnet. (Alltid lika svårt att hinna när självutlösaren tickar, det blir som en stress som om det är fråga om en tickande bomb men oftast lyckas man hinna ändå och så ser det ändå sådär naturligt och avslappnat ut.)
Som den Oslo-sucker jag är var jag ju tvungen att besöka Holmenkollen. Så jag kämpade mig upp till hopptornet och svindlades av hur hopparna vågar slänga sig mot en så säker död.

1 mil på Söder by night

I lördagsnatt gjorde jag söder på Stockholm. Dock inte som en festprisse utan mer som en äkta sportnisse. Det var dags att möta födelsedagspresenten från Carl, face to face, mötet som jag både bävat inför men också längtat till, mötet med Midnattsloppet. Jag skulle kunna påstå att det här var mitt jungfrulopp fast det vore egentligen lite att tänja på sanningen. Har faktiskt varit med i ett antal "Hasalopp" på skidor i 90-talets början och vid slutet av decenniet var jag inte sämre än att jag slängde mig in i Lilla tjejmilen. Midnattsloppet var i alla fall det första loppet längre än 2 km.

Alla bar vita t-shirtar och när alla 20 000 stod uppställda för start blev det nästan en lite religiös känsla eller nåt annat sekt liknande när alla var på väg mot samma mål klädda likadant och med nåt drömmande i blicken av att nåt vackert hägrade i fjärran. Den blicken förändrades allt eftersom kilometrarna gick och dom sista 100 väldigt långa metrarna var i alla fall min blick mera suddig och ögonen flackade runt i hopp om att få se målet. Väl framme var lyckan maximal och jag intalar mig gärna att det kanske var lite i stil med att nå fram till målet på en lång pilgrimsvandring. Det må vara en överdrift men känslan var om inte annat grymt skön.

Det var hårt men kul och förhoppningsvis början på en årlig tradition.

Sverige visiten var dock kort och efter ett lite försenat SJ är jag nu tillbaka hos Ida i Oslo igen och imorgon är det hard work som gäller.

Pajas på timlön

Så där ja, då var platsen Oslo.

Första mötet med Norges metropol var minst sagt smickrande. Kommer på söndagskvällen ut ur järnvägsstationen nedtyngd av väskor med saker jag egentligen lika gärna kunnat lämna hemma. Där möts jag av diverse knarkaffärer som utbyts och mycket annan handel som jag gärna lämnas utanför. Oslo har dock många fler och soligare sidor än Jernbanetorget har att visa och de har jag nu med några dagar i bagaget fått erfara.

Anmälde mig vid ett bemanningsföretag och fick hoppa in och jobba samma dag på en middag för en geologiskkonferens. Dagen därpå började stressen krypa fram hos mig och jag gick in och störde varje café eller affär som jag tyckte passade mig och frågade om "dere trenger personal". Fick napp på United Bakeries och fick komma på intervju samma kväll. Var lite nervös eftersom man inte vill verka dum när man inte förstår norskan, till min skräck upptäckte jag att en av de på cafét var dansk, som om norskan inte räckte. Men, men det gick bra och vi avslutade mötet med glada miner trots en del missförstånd.

Nästa dag hade jag blivit inringd att jobba på en kantin. Hade blivit tillsagd att infinna mig på bemanningsföretagets kontor klockan kvart i 7. Eftersom jag var osäker på tiden gick jag hemifrån vid 6 och blev på tok för tidig. Fick sitta en halvtimme och vänta på att tiden skulle gå nere i Jernbanetorgets tunnelbanestation eftersom det regnade ute. När jag sitter där och känner mig lite dum över att låtsas vänta på ett tåg fast jag egentligen inte gör det shufflar min ipod fram en låt som om den var shufflad av Gud himself.

För plötsligt brister Anders Wendin, Moneybrother ut i... "Varje daaag, en pajas på timlön...ett bemanningsföretaaag" Och även om jag hade haft en väldigt kort karriär så kände jag mig träffad.

Väl på plats hade jag lite svårt att komma in i gänget bland mest 30plusare som jag inte förstod vad de sa eftersom de pratade på något baltspråk. Lite senare visade det sig dock att de bara bröt på norska.

Lyckades i alla fall till min stora lycka kamma in en heltidstjänst på United Bakeries och började där idag. Det var lite stressigt men precis som det ska vara på ett bageri. Blev lite fundersam när en kund kom fram och frågade efter rundstykke till barn. Efter en del funderande gick jag till en norsk tjej som jobbade på café och frågade var sugrör fanns och för att dubbelchecka att jag hade koll på situationen, vad sugrör hette på norska. När hon svarade sugrör, insåg jag mitt misstag och fick gå tillbaka för att fråga kunden igen. Till min kollegas mycket roade reaktion kom jag på att hon menat frallorna vi säljer och fick på sätt ge hela mitt caféteam ett gott skratt.

Nu när jobbet är fixat är nästa mål att ta sig i mål på lördagens spurt på söder i Stockholm.

Placet med kontrasterna

Indien, platsen med de allra klaraste och finaste kontrasterna och landet med de ofantligt rika liksom de oerhört fattiga. Därifrån är jag för några veckor sedan hemkommen från ett besök hos mina kära föräldrar.

Besökte barnhemmet Faithhome utanför Chennai som bl a drivs med hjälp av svenska donationer. Där bor över 200 barn som också har möjlighet att gå i den skola som finns i anslutning till barnhemmet. När jag var där var det sommarlov och därför hade de barn som hade farmor eller annan släkting kvar, fått åka iväg och hälsa på de. Dom som var kvar på Faithhome hade inget annat än barnhemmet.

Efter att jag besökt barnhemmet några gånger blev jag och mamma Lena medbjudna till en utav Chennais två stora stränder, Elliot beach. Alla var förväntansfulla eftersom det här var deras enda utflykt på deras sommarlov. Vi bestämde träff på stranden följande dag. När vi stod på stranden och väntade på barnen svischade en van förbi med en massa armar vinkades. Det visade sig vara alla flickor som tryckt in sig tillsammans med den gamla farbrorn som varit grundaren till barnhemmet för många år sedan. Den gamle mannen som varit sjuk, var glad att få komma ut och se omvärlden men nöjde sig med att sitta kvar i bussen och äta glass under utflykten. Tiden gick och vi väntade på att det 30 tal pojkar som också lämnat Faithhome skulle dyka upp. Det började skymma och ljuset från solen byttes ut mot bilarnas lampor men inte ett spår av pojkarna. Tog en åktur med flickorna i en av de träkaruseller som fanns på stranden. Det snurrade på bra trots att den drevs av två vevande män. Oroliga över att ha gått om varann började jag och mamma leta på den jättestora stranden men utan framgång. Till slut efter att ha ätit matsäcken de haft med sig var det dags för oss att åka hem fortfarande ovetandes om var pojkarna befann sig. Men så på vägen hem i bilen ringer barnhemmets föreståndare och berättar att de hittat pojkarna på Marina beach istället. Synd att på deras enda utflykt missar dom detaljen om vilken strand dom ska åka till. Det som ändå är bra med indierna är att saker som det här är inte så farligt, de vickar bara på huvudet, och säger "ok, ok" och sen är det som det är.


Kontrasten till de här barnen vars enda ägodelar finns i en liten låda är de barn som kommer till Madras Club på eftermiddagarna. Madras Club en från början kontinental brittisk klubb men som nu består av välbeställda indier, ordnar simlektioner för barnen i klubben. Den svenska skolan att man lär sig simtagen på land först är ett skämt för indierna. Här kastas barnen istället i på det djupa för att de ska lära sig, när eleven verkar sjunka till botten och inte kommer upp hoppar simläraren i och hämtar barnet och så tränar de lite crawl på det grundare partiet och sen är det dags igen. Året innan hade det tydligen drucknat en badvakt i den bassängen, en 25 m bassäng med ett djup på ca 2 m vilket är svårt att förstå hur det skulle ha gått till. Känns tryggt att veta att badvakten inte varit simkunnig.

Upptäckte när jag satt vid stranden att rullskridskor verkar vara en liten fluga bland de välbärgade barnen. Inte heller här var det som vi gör här i Sverige. Istället hade dom skridskor som man snörade fast på små tygskor och hårda skumgummi hjälmar och gled runt i en cirkel som en vinterskridskobana.




Men det är ändå alltid cricketen och flygande drakar som är det hetaste på Chennais stränder.

Tillrättavisad i landet

Det är lugnt, jag får stanna!

För att följa upp bomben som släpptes om utvisning väntas kanske en uppföljning eftersom jag inte anlänt till Sverige än.

Vi fick rådet av den svenska konsulinnan att vi skulle prata med chefen på kontoret och det bestämdes att vi skulle komma tillbaka klockan 11 dagen därpå. Efter två timmars väntan på kontoret nästkommande dag fick vi till slut träffa assistent manager på kontoret. Där skulle jag be om ursäkt för mitt oerhört förargelseväckande beteende som enligt dem orsakat min utvisning. Mannen vi mötte hade rullat sig i smör innan och det var minst sagt gott att slicka hans fötter. Han sa hånskrattande till mig och min käre far, något i stil med att barn kan ju vara besvärliga men när du blir lika gammal som din far blir du nog lite lugnare och förstår, han fortsatte att tvåla till mig om att de följde lagen och om jag skulle vara i det här landet så skulle även jag göra det. Tyvärr räckte inte den muntliga ursäkten utan vi skulle även skriva en skriftlig ursäkt där vi på alla sätt och vis ursäktade oss för mitt hemska beteende och den skada det åsamkat dem. Efter att vi pratat med honom fick vi gå tillbaka till samma kassa där pengarna hade ”kastats” och likväl betala den straffavgift som jag kommit i diskussion med dem om att jag inte borde behöva betala. Eftersom jag inte ville dra på mig ännu en utvisning utan kände att det räckte med en den veckan betalade vi snällt och lämnade kontoret med förhoppningen om att få hämta ut min registrering den kommande veckan.

Efter det sjunde besöket var jag minst sagt munter och kan nog med säkerhet säga att jag aldrig blivit så förödmjukad tidigare i mitt liv. Det är en rätt obehaglig känsla att känna sig så maktlös, att inte veta vad som ska hända och inte heller ha någon tillförlitlig stat att luta sig tillbaka mot. Tyvärr förmodar jag att den här incidenten inte hade slutat likadant för en 40+are av det andra könet eller om man stuckit dit dem lite pengar som jag såg att andra i väntrummet gjorde.

Veckan slutade om inte annat väldigt bra med ett besök i Mysore, en stad omkring 50 mil väst om Chennai. Fick se Indiens troligtvis största grönsaksmarknad, maharadjans gamla palats och fick klättra en pilgrimsvandring på 1040-trappsteg upp till ett tempel.

Vädret här i södra Indien har blivit lite svalare nu, omkring 30 grader på dagen men 20 på natten. Alltså har ”vintern” slagit till och det syns på indiernas klädsel. Många män går runt i sina skynken men som pricken över i:et så har de tjocka stickade mössor för att skydda sig mot kylan.

Utvisad ur landet

This is India:

Började dagen med att åka till Immigrations byrån för att för en sista gång försöka få mitt uppehållstillstånd i landet. I kön till att få komma in på kontoret lyckades jag hoppa över en av tjänstemännen så att jag direkt kvalificerades till ”Counter 1” där jag skulle få lämna in min ansökan, jag kände att idag var min dag och jag hade flyt.

Väl på plats, med alla dokument de tidigare bett om visade det sig att jag den här gången saknade min pappas pass och visum, något de, de andra fem eller sex gångerna aldrig frågat efter. Mannen som jag tidigare pratat med stod bakom men vägrade att gå med på att han tidigare aldrig frågat efter pass eller visum kopian. Till slut gick mannen i kassan med på att jag skulle ta med mig passet när jag hämtade ut ansökan istället. Efter en del fifflande med mina papper meddelar mannen att jag måste betala 1500 rs, alltså 250 kr i avgift för att jag kom och registrerade mig försent. Saken var att jag varit där inom de två veckor efter jag anlände till landet för att försöka registrera mig men att jag den femte gången, sista dagen innan jag skulle lämna Chennai fått klartecken från två tjänstemän på kontoret att jag inte behövde registrera mig förrän inom tre månader. När jag nu är tillbaka blir jag smått irriterad när samma man som en månad tidigare gett mig klartecken att vänta med registreringen nu kräver mig på pengar. Min kära mor som just anlänt till det som senare skulle kallas brottsplats blir även hon föga upprörd och efter en viss argumentation lägger hon barskt och demonstrativt fram pengarna på disken eftersom vi vill få ett slut på historien. Då blir mannen vid disken sur och vägrar ta emot pengarna eftersom ”vi kastar pengarna på honom”. Helt plötsligt är det flera tjänstemän runt oss och de försvinner iväg med mitt pass och jag hör hur de säger något om ”police”. Vi blev ombedda att sitta ner och vänta och vänta och vänta.

Efter att min far anlänt och två timmar senare på kontoret kommer den man vi diskuterat med tillbaka med ett papper. Jag blir tvungen att skriva på för att få tillbaka mitt pass och skriften på pappret lyder ”Hanna Heyman must leave the country within seven days”. Det måhända att Sverige utvisar på små grunder men kom igen när de är i Indiens klass där man blir utvisad för att man blir lite upprörd. Jag antar att de små råttorna på kontoret varje gång har väntat på att bli mutade och nu drar det till sin spets. Får se hur vi får bukt på det här korrupta systemet så att jag får stanna.

Jag antar att lika som man ska hoppa buny-jumping någon gång i livet också någon gång ska bli utvisad ur ett land, eller?