Kina mot Chennai, bytt ar bytt

Befinner mig nu i ett svettigt och intensivt Indien. Nog var Kina intensivt alltid men på den svettiga skalan vinner nog Indien. Min Kina vistelse var i alla fall till belåtenhet utom en miss. Fick nyheten av några australiensare på hostellet att deras muren besök hade blivit lite mer utöver det vanliga. När de spankulerade runt uppe på muren dagen efter oss träffade de på Josh Hartnett, ni vet den där skådisen i det där gripande verklighetsdramat Pearl Harbour. Tydligen spelade han in en film i Kina och han må vara en dålig skådespelare men ingen skugga över honom eftersom han tydligen varit trevlig mot dem. Vet inte riktigt om ett möte med honom där skulle vara rättvist mot muren eftersom den då skulle få konkurrens men detta säger jag inte för att vara bitter men nog träffar jag hellre muren än Josh.

Flygresan från Kina blev inte riktigt som andra flygresor. Kvällen innan slutade senare än tänkt vilket medförde att jag var som en zombie under hela flygresan och helst av allt däckade direkt i flygstolen. Lyckligtvis fick jag dela flygresan mellan Beijing och Kuala Lumpur, Malaysia med 100 gruppresande kineser. I Kina verkar utvecklingen i resandet stanna vid ungefär Mulle-ålder. I klädda samma kläder, kepsar, id-brickor runt halsen och gåendes två och två i led reser de här vuxna människorna världen över. Som en klass 3 sig bör tog kineserna som var i åldrarna 30-65 kort på allting och var allmänt spända på deras resa. Eftersom jag var i stort sett den enda västerlänningen på planet blev jag ett främmande inslag i deras resa. Det slutade med att alla ville ta kort med svenskan och jag fick sitta och lyssna på kinesen bredvid mig när han skålade och tjattrade med sina vänner och smaskade i sig nötter. Jag hoppas de får kul på sin resa och att de hittar nya bästisar brevväxla med på ”lägret”.

Smälter ju i ärlighetens namn inte in direkt i Indien heller. Att gå i kortbyxor och t-shirt kamouflerar mig inte heller särskilt mycket så i fortsättningen blir det mer åt det indiska klädmodet men jag skippar nog saris, än så länge. Igår var slutet på en veckas firande av Ganesha, guden med snabeln. Gatan fylldes med lastbilar med stora skulpturer av Ganesha och skrikande män kroppsmålade i rött. Glädjen de spred togs ner lite av pick-upen med kulsprutan och brandbilen som var redo att attackera folket när det behövdes. Lyckligtvis blev det inga upplopp och de kunde sätta ner sina skulpturer i havet som de brukar göra. Jag och min kära mor kunde lugnt strosa ner på stranden och se det portabla tivoli som varje söndag var på stranden i Chennai. Alla karuseller var dock handdrivna så jag skonade de som vevade med att tygla mitt karusell beroende .

Nu är det dags för att lämna vinden vid havet och entra Chennais inre hetta och puls.