Åka karusell och käka karamell uti stranden i Chennai

Nu har Chennai invaderats av tre ljushyade till, Carro, Camilla och Maria och det hurrar både jag och indierna för.

På torsdagen var jag iväg till "government office" för att försöka fixa mitt uppehållstillstånd för tredje gången. Eftersom det inte stod på den check-lista jag fått att man skulle ta med sig passet föll jag precis på mållinjen på saknaden av passet för att få lämna in papprena till tillståndet. Dagen efter kom jag i sista stund på att jag var tvungen att försöka igen eftersom jag snart ska lämna Chennai. Tyvärr är inlämningstiden bara fram till 12.30 så när jag, min käre far och en indier som skulle vara vårt hemliga vapen i kampen stövlade in vid 15 slog vi verkligen från underläge. Det var samma kvinna som alla gånger tidigare som bestämt hävdade att vi inte kunde lämna in nu utan var tvungna att komma måndag morgon. Då vi säger att jag ska resa bort och inte kan utbrsiter hon efter 5 min dividerande att, ja men de här behöver du ju inte fixa nu, det räcker med inom ett halvår från att du anlänt till landet. Det hade ju inte varit fel att höra det 5 besök tidigare och flera svettiga minuters väntan tidigare heller...men jag antar att "This is India"

Kvällen slutade ändå bra med att slå klackarna i taket på en klubb här i Chennai tillsammans med mina svenska och indiska vänner. För att slå sönder på lite myter så får faktiskt tjejer och killar dansa tillsammans däremot får man absolut inte pussas offentligt. Maria fick lämna in sin kamera men jag lyckades gömma med min in men tydligen hade hela stället fått stänga ner nån gång tidigare då någon tagit kort på några som pussats. Det är inte gamla trädgårn' det inte. Men det inte sagt att trädgårn' är bättre tvärtom var det en trevlig stämning här med ballonger och blinkade golv vilket aldrig kan slå fel.

Marina beach som liger här i Chennai är världens näst längsta strand men där finns knappt ett solparasoll så långt ögat kan nå. På söndagarna samlas istället indierna där och åker små karuseller, äter mat vid de små stånden eller bara sitter ner och tar det lugnt. Jag och Carro bestämde oss för att åka en utav träkarusellerna som såg ut att drivas av nån typ av ångmaskin och kostade hela 80 öre. När det gick upp för indierna att vi skulle åka med karusellen blev den genast full och under resfärden hade vi ett hundratal indier som intresserat stod och iakttog de svenska tjejernas åktur och tjut. Efter den turen på stranden är vi garanterat med i en massa fotoalbum eftersom vi var i stort sett de enda vita bland säkert 10 000 indier.

Imorgon bär flyget förhoppningsvis vidare till Dehli om vi lyckas få tag på prisvärda biljetter och om de indiska flygen går som de ska.