Tillrättavisad i landet

Det är lugnt, jag får stanna!

För att följa upp bomben som släpptes om utvisning väntas kanske en uppföljning eftersom jag inte anlänt till Sverige än.

Vi fick rådet av den svenska konsulinnan att vi skulle prata med chefen på kontoret och det bestämdes att vi skulle komma tillbaka klockan 11 dagen därpå. Efter två timmars väntan på kontoret nästkommande dag fick vi till slut träffa assistent manager på kontoret. Där skulle jag be om ursäkt för mitt oerhört förargelseväckande beteende som enligt dem orsakat min utvisning. Mannen vi mötte hade rullat sig i smör innan och det var minst sagt gott att slicka hans fötter. Han sa hånskrattande till mig och min käre far, något i stil med att barn kan ju vara besvärliga men när du blir lika gammal som din far blir du nog lite lugnare och förstår, han fortsatte att tvåla till mig om att de följde lagen och om jag skulle vara i det här landet så skulle även jag göra det. Tyvärr räckte inte den muntliga ursäkten utan vi skulle även skriva en skriftlig ursäkt där vi på alla sätt och vis ursäktade oss för mitt hemska beteende och den skada det åsamkat dem. Efter att vi pratat med honom fick vi gå tillbaka till samma kassa där pengarna hade ”kastats” och likväl betala den straffavgift som jag kommit i diskussion med dem om att jag inte borde behöva betala. Eftersom jag inte ville dra på mig ännu en utvisning utan kände att det räckte med en den veckan betalade vi snällt och lämnade kontoret med förhoppningen om att få hämta ut min registrering den kommande veckan.

Efter det sjunde besöket var jag minst sagt munter och kan nog med säkerhet säga att jag aldrig blivit så förödmjukad tidigare i mitt liv. Det är en rätt obehaglig känsla att känna sig så maktlös, att inte veta vad som ska hända och inte heller ha någon tillförlitlig stat att luta sig tillbaka mot. Tyvärr förmodar jag att den här incidenten inte hade slutat likadant för en 40+are av det andra könet eller om man stuckit dit dem lite pengar som jag såg att andra i väntrummet gjorde.

Veckan slutade om inte annat väldigt bra med ett besök i Mysore, en stad omkring 50 mil väst om Chennai. Fick se Indiens troligtvis största grönsaksmarknad, maharadjans gamla palats och fick klättra en pilgrimsvandring på 1040-trappsteg upp till ett tempel.

Vädret här i södra Indien har blivit lite svalare nu, omkring 30 grader på dagen men 20 på natten. Alltså har ”vintern” slagit till och det syns på indiernas klädsel. Många män går runt i sina skynken men som pricken över i:et så har de tjocka stickade mössor för att skydda sig mot kylan.

Utvisad ur landet

This is India:

Började dagen med att åka till Immigrations byrån för att för en sista gång försöka få mitt uppehållstillstånd i landet. I kön till att få komma in på kontoret lyckades jag hoppa över en av tjänstemännen så att jag direkt kvalificerades till ”Counter 1” där jag skulle få lämna in min ansökan, jag kände att idag var min dag och jag hade flyt.

Väl på plats, med alla dokument de tidigare bett om visade det sig att jag den här gången saknade min pappas pass och visum, något de, de andra fem eller sex gångerna aldrig frågat efter. Mannen som jag tidigare pratat med stod bakom men vägrade att gå med på att han tidigare aldrig frågat efter pass eller visum kopian. Till slut gick mannen i kassan med på att jag skulle ta med mig passet när jag hämtade ut ansökan istället. Efter en del fifflande med mina papper meddelar mannen att jag måste betala 1500 rs, alltså 250 kr i avgift för att jag kom och registrerade mig försent. Saken var att jag varit där inom de två veckor efter jag anlände till landet för att försöka registrera mig men att jag den femte gången, sista dagen innan jag skulle lämna Chennai fått klartecken från två tjänstemän på kontoret att jag inte behövde registrera mig förrän inom tre månader. När jag nu är tillbaka blir jag smått irriterad när samma man som en månad tidigare gett mig klartecken att vänta med registreringen nu kräver mig på pengar. Min kära mor som just anlänt till det som senare skulle kallas brottsplats blir även hon föga upprörd och efter en viss argumentation lägger hon barskt och demonstrativt fram pengarna på disken eftersom vi vill få ett slut på historien. Då blir mannen vid disken sur och vägrar ta emot pengarna eftersom ”vi kastar pengarna på honom”. Helt plötsligt är det flera tjänstemän runt oss och de försvinner iväg med mitt pass och jag hör hur de säger något om ”police”. Vi blev ombedda att sitta ner och vänta och vänta och vänta.

Efter att min far anlänt och två timmar senare på kontoret kommer den man vi diskuterat med tillbaka med ett papper. Jag blir tvungen att skriva på för att få tillbaka mitt pass och skriften på pappret lyder ”Hanna Heyman must leave the country within seven days”. Det måhända att Sverige utvisar på små grunder men kom igen när de är i Indiens klass där man blir utvisad för att man blir lite upprörd. Jag antar att de små råttorna på kontoret varje gång har väntat på att bli mutade och nu drar det till sin spets. Får se hur vi får bukt på det här korrupta systemet så att jag får stanna.

Jag antar att lika som man ska hoppa buny-jumping någon gång i livet också någon gång ska bli utvisad ur ett land, eller?