I sold my soul to the devil

Ser nu tillbaka på min första lediga helg i Oslo som också var min sista. Med besök från Sara hemifrån var förväntningarna stora att helgen skulle bli bra. Fredagen var trevlig och lugn med ett besök på Café sör och sedan vandring hem i ett nattligt Oslo.

Lördagen började med strålande sol rakt in i vardagsrummet där jag och Sara delade på en madrass. En morgon promenad gjorde gott och Vigelandsparken fick sig ett besök innan frukost. Efter lite färskt bröd från jobbet och en rejäl dos havregrynsgröt tog vi oss ner på byn (som man säger) och mötte en forskningsmässa längs med hela KarlJohann. Där spräckte vi Filippinernas hälsobudget med klackskor som symboliserats av ballonger, drack kaffe från Fairtrade och njöt av allt gratis. Efter det fick vi vår dos av kultur på en Andy Warhol utställning som var minst sagt till belåtenhet.



Just när vi slagit oss ner med vårt kaffe vid Nationalteatern kommer en tjej fram och frågar om jag, Emma och Sara ville vara med på en "fem tyckare" till en tidning som jag inte uppfattade ur hennes norska. Först var jag skeptisk men när hon lockade med en gratis parfym kunde vi inte motstå. Nu var det dags för frågor och det visade sig handla om undertöy. Efter ett tag gick det upp för oss att det var en herrtidning, For Him Magazine. Efter diverse frågor om bästa underkläder med mera kunde vi skamfullt utkassera våra parfymer. Tyvärr tror jag inte att For him Magazines läsare kommer bli så nöjda med våra svar och jag hoppas innerligt att konkurrensen för kommande månads tidning är för hård för att ge plats åt våra åsikter. Efter att ha besökt deras hemsida och insett vad det är för tidning måste jag erkänna att det känns lite som att ha sålt sin själ till djävulen.

Såhär i efterhand känns en parfym mot ett oändligt liv i paradis som ett rätt dåligt byte.

När vi skilts åt från Emma och sprayat på oss vår parfym för att dölja lukten av skam satte sig jag och Sara i trappan upp till slottet och blickade ut över Oslos centrum. Nedanför ser vi en indisk man som konstigt nog står i rak linje framför oss och fotograferar slottet bakom våra huvuden. När jag vänder mig ser jag en indier bakom oss och får en välbekant känsla av att det inte bara är indiern och slottet som skall fastna på den här bilden. Så plötsligt kommer det som om vi befunnit oss vid Taj Mahals portar eller vid Goa stränder; "one photo, please". I brist på ursäkter ställer vi upp på fotografering och indierna får i tur och ordning klämma sig ner mellan mig och Sara. Lite nyfiken blir jag i alla fall om var i Indien de kommer ifrån och när de svarar Chennai ser jag min chans att briljera och de blir minst sagt imponerade när jag avslöjar att vi ska dit om två veckor. När de drog igång sin tamil-engelska drogs jag med och Sara tittade lite undrande på oss när vi diskuterade Chennais olika stadsdelar. Vårt möte slutade med att vi fick deras visitkort och vi sa att vi kanske skulle höra av oss när vi kommer till Chennai.

Helgen kan sammanfattas som en bra avslutning på en tid i Oslo. (Gästspelet i For him magazine har jag redan förträngt).
"Laugh now but one day we will meat at McDonalds"

Vart går gränsen mellan nörd och eldsjäl?

Nu fortsätter allt att rulla på och fort går det.


Jag känner hur jag sakta tar mig längre och djupare in i storstadsdjungeln. Från att ha varit en småstadsbo som alltid har nått allt med cykel eller promenad sitter jag nu och gungar i takt med tunnelbanans rörelser. Mitt nya jobb befinner sig egentligen väldigt nära mitt hem men om jag är riktigt lat kan jag ta spårvagnen två hållplatser och vara framme på två röda.

Tack vare tidiga caféerfarenheter är det lätt att slänga sig in på ett nytt fik utan att det blir så många problem eller nyheter. Det som skiljer sig mellan dessa två fik är dock ganska mycket. Det är lite som att jämföra en deklaration med en 10-årings kassabok och då är United bakeries inte en kassabok med Hubba bubba och frimärksköp.

Det är lite kul med människors olika intressen. Tänk till exempel när man är hos en frisör och förväntar sig en stunds njutning och avslappning. Jag går oftast därifrån arg och stött efter en timmes gnällande om att jag inte tar hand om mitt hår "är helt dött" och att jag måste klippa mig oftare och göra inpackningar och allt annat som enligt de gör livet värt att leva. Ibland känner jag bara för att säga men snälla ni jag värdesätter annat här i livet än ett friskt hår. Mitt liv går inte under av lite kluvna hårtoppar vilket verkar vara svårt för en del frisörer att förstå.

Nu har jag blivit en del av en ny kultur där noggrannhet och perfektion bara är förnamnet, nämligen kaffekulturen. Jag som tyckte att efter knappt 4 år på café borde ha lite koll men ack så fel jag hade. Det är verkligen som natt och dag, ja som en kassabok och deklaration. Nu har jag tränat och tränat på att få den perfekta espresson, den perfekta temperaturen (65 C, inte mer inte mindre) och bubblorna på mjölken, det perfekta mönstret på latten och allt annat som jag inte haft någon aning om tidigare. Efter att ha gjort kanske 50 espresso får jag fortfarande inte göra till kunderna och jag söker fortfarande det där exakta 14 kg tyngden som den ska pressas med och för att få den där fruktigheten på espresson (kan en espresso vara fruktig?). Svårt att veta vart gränsen går mellan att vara noggrann och väldigt intresserad till att man bli insnöad och nörd.

Efter många dagar på jobbet fick jag en dag ledigt, då var det dags att ge sig ut i Oslo på hemlig resa med mig själv. Först var det Bygdeöy, dit jag och japanerna tog båten ut och tittade på Fram båten och sen tog jag mig till baksidan där jag slappade för mig själv vid vattnet. (Alltid lika svårt att hinna när självutlösaren tickar, det blir som en stress som om det är fråga om en tickande bomb men oftast lyckas man hinna ändå och så ser det ändå sådär naturligt och avslappnat ut.)
Som den Oslo-sucker jag är var jag ju tvungen att besöka Holmenkollen. Så jag kämpade mig upp till hopptornet och svindlades av hur hopparna vågar slänga sig mot en så säker död.