Skrapad näsa och bruten arm

Eftersom armen måste läggas om varje vecka har det blivit ett flertal besök vid Frankrikes sjukanläggningar. Spikarna ska tvättas rena och nytt bandage ska på. Jag vill förtydliga att jag inte är en känslig person men att röra på armen och se den hardcore piercingen och sen känna det inne i armen kan vara lite magstark även för den mest macho.

Så vid ett av alla besöken blev jag placerad i ett sjukrum, de plockade bandaget och jag hade kittat mig med kamera för att föreviga ögonblicket - det var ett äkta kodak-moment. Så när sköterskan är iväg några minuter för att hämta doktorn börjar jag min photoshooting. Plötsligt känner jag hur jag börjar svettas och det sista jag minns är hur jag är på väg mot sopkorgen för att eventuellt spy.

Jag vaknar upp, tror att jag ligger i min egen säng och förstår inte alls vad det är för vagnar och sängar över mig. Jag känner med min friska hand på näsan som skriker av värk, då ser jag hur handen är röd av blod och jag inser att jag svimmat. Utan att tänka efter eller försöka resa mig själv börjar jag ropa på hjälp. "Âllooo, excusez-moi, excuseeeez-moi!" Sköterskan kommer inspringande och jag får hjälp upp eftersom min hjärna inte kopplat att jag faktiskt hade fungerande ben att stå på. Så får jag ligga där på sängen och plåstra om min näsa och lägga om armen. Som tur var lät näsan ta emot mig annars hade jag nog fått köra in en hela verktygslåda i armen.

På kommentaren "Vad har du gjort?" som ofta dyker upp nu när jag glider runt med bruten arm och uppskrapad näsa svarar jag numera bara "Du, du skulle ha sett den andra"

(Varnar känsliga tittare)
Före:



Efter:

Pannkaka a la 259:an

Idag har jag och min rumskamrat Hanna firat in våren med pannkakor till lunch, fina dessutom. Det var bacon, nutella, kiwi, camembert ost, sylt och goda vänners lag till crepen. Skärtorsdagen till ära blir det påskmiddag här i 259:an. Tacos står på menyn och tre trevliga, två göteborgare och en norrlänning är inbjudna att fira in vår kristna högtid. Påskpresenten är införskaffad och avocadon är klirrad.

Gårdagen bjöd på Salanche tur igen, för att kolla in armen. Den var det bra med och ingen skruv var lös. Vi fick också en lagom kvot av kultur med kyrkobesök och lite Carrefour på det förstås. Kvällen följdes upp med grillning och fotboll. Trots armen lyckades jag få in några fina inlägg till mina lagkamrater. Det är skönt för Chamonix har verkligen fått våren så ska inte klaga!

Armen och jag spelade inte på samma planhalva

Så blev det dags för operation, armen sövdes och det var inte en liten power-nap där inte. När jag trodde att jag låg och pillade med armen på magen blev jag minst sagt chockad när jag såg att gummi/cement biten som skulle vara min arm låg på sängen längs med kroppen istället. Nej för den levde sitt eget liv, a.k.a den var bara tung och ramlade åt sidan hela tiden. Under operation slapp jag se min livlösa kroppsdel, tack och lov utan hörde bra hur de borrade in skruvarna och jag kände hur det spirade lite uppe i axeln. Stämningen inne i operations salen var lättsam. Det kändes redan som de gått in på afterwork ölen sådär halv nio på kvällen.

Natten efter operationen blev "mitt livs värsta natt" och jag fick kalla på sköterskan i mörkret till hon till slut gav mig morfin efter att jag bett på mina bara knän. Kände mig som värsta sortens missbrukare men vad gör man inte för lite moffe. Så kom äntligen morgonen och mitt på dagen väcktes jag av en välkomstkommitté med blommor och choklad. Tack vare Sandra, Rebecka, Martin och Jonatan tog jag mig oskadd hem till Chamonix sud igen och äventyret var lugnt för den här gången.


Nog för att Salanche var ett bra röj så var jag lättad att få lämna...

Min förvrängda arm

Varför varför åkte jag till les Houches?

För att göra en lång historia kort, jag åkte på en box, ramlade och där var jag ett år senare efter förra årets krasch och fick en känsla av deja-vu. Första tanken var, armen får inte vara bruten men när jag drog upp jackan och såg något v-liknande som tidigare varit min så normalt raka och fina arm insåg jag att åkningen veckorna framöver var ganska så bortblåst. David som satt vid min sida fick ta del av mina aggressioner samtidigt som han fick dra i mina fingrar i hopp om att dra rätt det som hamnat så fel. Sebbe, min andre kompanjon åkte för att hämta hjälp. När så den franske pistören var på plats frågade han mig "Vill du att jag räddar dig?". "Daaah? Ja de vill jag" Ovan som jag är att utanför Sveas gränser bör man betala för allt insåg jag varför han frågat. När han så drog fram en Cosmopolitan tidning för att stadga upp min missbildade arm blev jag lite skeptisk men kunde inte annat än lita på denne fransman som kommit till min räddning. Färden ner för berget blev i skräck blandat med förtjusning och känsla av att vara 2 igen uppenbarade si där när jag låg inpackad i en röd pulka och skumpade upp och ner när han carvade sig ner i Anja fart (kändes i alla fall så i där jag låg där bak). Nere vid ambulansen skulle fler papper fyllas i och min hjärna fick brottas med att skrika av smärta eller bokstavera och försöka få fram min bästa franska vokabulär.

Väl i Chamonix fick jag ett sorgligt besked att armen troligtvis skulle behöva opereras och det kändes inte ett dugg bättre av att jourläkaren gick runt och sa "jatte braa" vilket var den enda svenska fras han kunde. Den senaste timmens höjdpunkt kom ändå när jag fått min dropp och kunde slappna av med lite morfin i kroppen och liggandes där i sjukhusskjorta med täckbyxor och snowboardboots i sängen. I väntan på ambulansen vidare till det större sjukhuset i Salanche, 5 mil från Chamonix fick jag sällskap av David som kunde glädja sig åt hela matsäcken med pannkakor som jag inte hunnit ta del av innan operationsfastan började.

Tiden i Salanche, de tre troligtvis tråkigaste dagarna i mitt liv präglades främst av min rumskamrat, en fransk 82-årig madame som brutit benet och som dag som natt pratade för sig själv. Ibland kunde jag ligga där och fnissa för mig själv när jag lyssnade på vad hon sa men oftast var det mest ett surr som jag helst hade varit utan där jag låg och väntade timme ut och timme in på operation. När det väl blev dags för action, jag skulle få opereras så kände jag mig som en statist i E.R (cityakuten). Fortsättning följer...

Chamonix med brats, ryssar och fransoser

Stockholmarna har intagit Chamonix och det firades med brat-fest på en bar härnere. Eftersom jag inte kan motstå en maskerad fick luggen läggas, läpparna bli vita och stockholmskan slipas. För att verkligen komma in i stämning fick näsan prydas med mjöl a la äkta Stureplan. Backslicken fanns överallt och ett tillfälligt VIP-rum hade orndats på baren. Det roliga var att hälften av besökarna var säsongare som fixat looken för kvällen och hälften var tonåringar från Stockholm på sportlov. Så när jag och Sandra bestämde oss för försöka komma innanför repet till VIP:n möttes vi av skepiska blickar. "Vart kommer nii iifrån?" Sandra hakade på och svarade med den mest välartikulerade Stockholmskan "Vii ee från Daanderyyd, vart kommer niii ifrån?" Men de andra verkade inte tycka det var lika roligt som oss utan svarade bara kort "kungsholmsgymnasiet" och lämnade repet förhängt utan tanke på att släppa in oss.

Har fått några fin fina åk också!

Semlan blev ett offer för lost in translation

Efter en lång hård dag i skolan hade vi bestämt att träffas hos Rebecka som har ugn (vilken lyx!), det skulle bli semelbak. Vi började med en stor shopping på Super U, mataffären här och vi letade febrilt efter olika viktiga ingredienser. Efter att ha fått be flera långa kunder om hjälp att plocka från de övre hyllorna blev jag och Sandra överlyckliga när en fransk liten tant bad oss om hjälp. Glada över att få prata franska bad vi henne om hjälp att få tag på florsockret, den så viktiga ingrediensen. Vi berättade om vår svenska specialitet som vi skulle baka och hon rekommenderade starkt pulvret jag höll i handen.

Under baket tittade vi med stora ögon hur bullarna växte i ugnen. Mandelmassan gjordes med florsocker i och grädden klickades på. Med tungan hängandes utanför garnerade vi toppen med florsockret. Förväntansfulla satte vi oss ner jag, Sandra och Rebecka och gjorde oss redo för de storslagna semlorna. Efter Sandras första bett frågor hon, "hm var det något på min tallrik innan? För de smakar nästan lite salt" "Neeej" svarar vi " det måste bara ha varit den biten". När vi alla fått ta del av våra mästervärk inser vi snart vart felet ligger. Pulvret som vi så fint pudrat på var inte florsocker utan kemikalier, rättare sagt bakpulver om vår franska förstått rätt. Så semlorna som skulle ha blivit en riktig höjdare blev ätbar men med en väldigt konstig mage som växte och omvandlades under resten av kvällen.

Nog om semlan, ska försöka en gång till men då skippar vi florsockret... Har i alla fall fått ett par riktigt fina åk nu på sistone och på skidor dessutom. Gick en lavin/glaciärkurs i helgen och fick leka "klättra upp ur glaciärspricka" leken och sick-sacka mellan sprickorna. Fint, fint var det att glida nerför Vallee Blanche en helt molnfri dag.

Vill virka!

Så livet går vidare i Chamonix och oj en månad har snart gått. Jag har gjort diverse danser och annat för att framkalla snö och tillslut hörde gud mina böner. Nu har det snöat i flera dagar och jag har fått puder åk som jag bara trodde fanns i fantasin. Går en lavinkurs här nere så har blivit lite besserwiesser som går runt och briljerar med nördkunskap. Men det kan vara rätt skönt att kunna härnere. Jag har också införskaffat utrustning som en annan prylbög.

Skolan rullar på bra och franskan börjar sakta men säkert ta sig. Min käre professeur Olivier lämnar oss för Grenoble imorgon och det kommer bli skönt med förändring. Han springer runt som en duracelkanin och kastar pennor omkring sig och har inte hört ordet variation yttras på 20 år. Inget ont om honom han har säkert många bra kvalitéer men jag måste erkänna att det ska bli skönt med ombyte.

Mina klassisar fortsätter att imponera, det äldre klientelet framför allt. De verkar aldrig tappa stinget och varje kväll är de som 15 igen redo för nya äventyr. Jag som tillhör de yngre på kursen har istället blivit kallad farmor efter kommentaren vid en filmkväll, ”men snälla ni…kan vi inte ha lampan tänd så jag ser när jag virkar”
Eftersom vi är två Hannor blir jag ibland H2 eller för det mesta det misstänksamma smeknamn Hanna Hasch vilket myntades av läraren Olivier. Det hela har en rimlig förklaring för H på franska uttalas Hasch, det framgår dock inte i diverse telefonböcker där jag numera är langaren nummer 1.

Har akut garnbrist måste fixa bil för att kunna stilla min abstinens.