Min förvrängda arm

Varför varför åkte jag till les Houches?

För att göra en lång historia kort, jag åkte på en box, ramlade och där var jag ett år senare efter förra årets krasch och fick en känsla av deja-vu. Första tanken var, armen får inte vara bruten men när jag drog upp jackan och såg något v-liknande som tidigare varit min så normalt raka och fina arm insåg jag att åkningen veckorna framöver var ganska så bortblåst. David som satt vid min sida fick ta del av mina aggressioner samtidigt som han fick dra i mina fingrar i hopp om att dra rätt det som hamnat så fel. Sebbe, min andre kompanjon åkte för att hämta hjälp. När så den franske pistören var på plats frågade han mig "Vill du att jag räddar dig?". "Daaah? Ja de vill jag" Ovan som jag är att utanför Sveas gränser bör man betala för allt insåg jag varför han frågat. När han så drog fram en Cosmopolitan tidning för att stadga upp min missbildade arm blev jag lite skeptisk men kunde inte annat än lita på denne fransman som kommit till min räddning. Färden ner för berget blev i skräck blandat med förtjusning och känsla av att vara 2 igen uppenbarade si där när jag låg inpackad i en röd pulka och skumpade upp och ner när han carvade sig ner i Anja fart (kändes i alla fall så i där jag låg där bak). Nere vid ambulansen skulle fler papper fyllas i och min hjärna fick brottas med att skrika av smärta eller bokstavera och försöka få fram min bästa franska vokabulär.

Väl i Chamonix fick jag ett sorgligt besked att armen troligtvis skulle behöva opereras och det kändes inte ett dugg bättre av att jourläkaren gick runt och sa "jatte braa" vilket var den enda svenska fras han kunde. Den senaste timmens höjdpunkt kom ändå när jag fått min dropp och kunde slappna av med lite morfin i kroppen och liggandes där i sjukhusskjorta med täckbyxor och snowboardboots i sängen. I väntan på ambulansen vidare till det större sjukhuset i Salanche, 5 mil från Chamonix fick jag sällskap av David som kunde glädja sig åt hela matsäcken med pannkakor som jag inte hunnit ta del av innan operationsfastan började.

Tiden i Salanche, de tre troligtvis tråkigaste dagarna i mitt liv präglades främst av min rumskamrat, en fransk 82-årig madame som brutit benet och som dag som natt pratade för sig själv. Ibland kunde jag ligga där och fnissa för mig själv när jag lyssnade på vad hon sa men oftast var det mest ett surr som jag helst hade varit utan där jag låg och väntade timme ut och timme in på operation. När det väl blev dags för action, jag skulle få opereras så kände jag mig som en statist i E.R (cityakuten). Fortsättning följer...

Chamonix med brats, ryssar och fransoser

Stockholmarna har intagit Chamonix och det firades med brat-fest på en bar härnere. Eftersom jag inte kan motstå en maskerad fick luggen läggas, läpparna bli vita och stockholmskan slipas. För att verkligen komma in i stämning fick näsan prydas med mjöl a la äkta Stureplan. Backslicken fanns överallt och ett tillfälligt VIP-rum hade orndats på baren. Det roliga var att hälften av besökarna var säsongare som fixat looken för kvällen och hälften var tonåringar från Stockholm på sportlov. Så när jag och Sandra bestämde oss för försöka komma innanför repet till VIP:n möttes vi av skepiska blickar. "Vart kommer nii iifrån?" Sandra hakade på och svarade med den mest välartikulerade Stockholmskan "Vii ee från Daanderyyd, vart kommer niii ifrån?" Men de andra verkade inte tycka det var lika roligt som oss utan svarade bara kort "kungsholmsgymnasiet" och lämnade repet förhängt utan tanke på att släppa in oss.

Har fått några fin fina åk också!

Semlan blev ett offer för lost in translation

Efter en lång hård dag i skolan hade vi bestämt att träffas hos Rebecka som har ugn (vilken lyx!), det skulle bli semelbak. Vi började med en stor shopping på Super U, mataffären här och vi letade febrilt efter olika viktiga ingredienser. Efter att ha fått be flera långa kunder om hjälp att plocka från de övre hyllorna blev jag och Sandra överlyckliga när en fransk liten tant bad oss om hjälp. Glada över att få prata franska bad vi henne om hjälp att få tag på florsockret, den så viktiga ingrediensen. Vi berättade om vår svenska specialitet som vi skulle baka och hon rekommenderade starkt pulvret jag höll i handen.

Under baket tittade vi med stora ögon hur bullarna växte i ugnen. Mandelmassan gjordes med florsocker i och grädden klickades på. Med tungan hängandes utanför garnerade vi toppen med florsockret. Förväntansfulla satte vi oss ner jag, Sandra och Rebecka och gjorde oss redo för de storslagna semlorna. Efter Sandras första bett frågor hon, "hm var det något på min tallrik innan? För de smakar nästan lite salt" "Neeej" svarar vi " det måste bara ha varit den biten". När vi alla fått ta del av våra mästervärk inser vi snart vart felet ligger. Pulvret som vi så fint pudrat på var inte florsocker utan kemikalier, rättare sagt bakpulver om vår franska förstått rätt. Så semlorna som skulle ha blivit en riktig höjdare blev ätbar men med en väldigt konstig mage som växte och omvandlades under resten av kvällen.

Nog om semlan, ska försöka en gång till men då skippar vi florsockret... Har i alla fall fått ett par riktigt fina åk nu på sistone och på skidor dessutom. Gick en lavin/glaciärkurs i helgen och fick leka "klättra upp ur glaciärspricka" leken och sick-sacka mellan sprickorna. Fint, fint var det att glida nerför Vallee Blanche en helt molnfri dag.

Vill virka!

Så livet går vidare i Chamonix och oj en månad har snart gått. Jag har gjort diverse danser och annat för att framkalla snö och tillslut hörde gud mina böner. Nu har det snöat i flera dagar och jag har fått puder åk som jag bara trodde fanns i fantasin. Går en lavinkurs här nere så har blivit lite besserwiesser som går runt och briljerar med nördkunskap. Men det kan vara rätt skönt att kunna härnere. Jag har också införskaffat utrustning som en annan prylbög.

Skolan rullar på bra och franskan börjar sakta men säkert ta sig. Min käre professeur Olivier lämnar oss för Grenoble imorgon och det kommer bli skönt med förändring. Han springer runt som en duracelkanin och kastar pennor omkring sig och har inte hört ordet variation yttras på 20 år. Inget ont om honom han har säkert många bra kvalitéer men jag måste erkänna att det ska bli skönt med ombyte.

Mina klassisar fortsätter att imponera, det äldre klientelet framför allt. De verkar aldrig tappa stinget och varje kväll är de som 15 igen redo för nya äventyr. Jag som tillhör de yngre på kursen har istället blivit kallad farmor efter kommentaren vid en filmkväll, ”men snälla ni…kan vi inte ha lampan tänd så jag ser när jag virkar”
Eftersom vi är två Hannor blir jag ibland H2 eller för det mesta det misstänksamma smeknamn Hanna Hasch vilket myntades av läraren Olivier. Det hela har en rimlig förklaring för H på franska uttalas Hasch, det framgår dock inte i diverse telefonböcker där jag numera är langaren nummer 1.

Har akut garnbrist måste fixa bil för att kunna stilla min abstinens.

Griffin, Konitoshi och Average Joe

Franska febern har lagts sig men den franska förkylningen håller på att ta över min kropp. Jag har ändå trotsat den lite med åkning i helgen och det fick jag för. Snoret rinner numera ännu mer och min franska blir ännu mera frånvarande eftersom rösten inte längre backar upp den.

Men klassen har fått tillökning på två damer och den är faktiskt riktigt mysig. Jag har alltid undrat hur Peter Griffin i Family Guy skulle se ut och jag träffar honom numera dagligen under min franska undervisning. En trevlig medelålders brittisk man, truckförare och som bara skrockar gott när han inte vet svaret som läraren säger. När jag tröttnar på Griffin har jag Konitoshi en japan som jobbar på en japansk restaurang här och som vill bli målare i Frankrike. Sen finns det ju flera mellan figurer som jag inte nämner, Average Joe från USA som har svårt att få ut de franska ljuden utan den amerikanska wowowowow, britten med sagoberättar rösten som alltid blir lika röd i ansiktet så fort han tilltalas. Jag sammanfattar med att det är ett bra gäng.

Ett smakprov på helgens härliga åk!

Hanna Rebecka och Sandra

Frankrike feber

Nu har skolan börjat och det är franska för hela slanten. En hel del läxor så man kastas verkligen in i det direkt. Tyvärr har jag blivit sjuk. Frankrike febern har gått till hårt och jag har mest fått vila och bara åkt några åk. Nu hoppas jag att Frankrike febern försvinner så att jag kan ge mig ut i systemen på riktigt.

Cho hoo Chamonix!

Fredagen ägnades åt ett mysigt besök i Uppsala, där jag fick se Joannas lya, Carros haka och Gabriels föreläsningsblock, allt till belåtenhet.

På lördagen lyfte jag med Sandra från svensk mark mot Chamonix. Började med att två berg av väskor rörde sig runt på Geneves flygplats och långt där under kunde man skymta från kroppar. Efter vår första baguette och desperata försök att göra sig förstådd på franska blev det buss mot Chamonix. Väl framme var det inte mycket som blev rätt från början. Vi gick av på rätt ställe men ett mörkt Chamonix var svår orienterat och två trevliga busschaufförer körde oss gratis runt i staden för att hitta rätt. Det slutade med att vi hamnade på tågstationen och vi fick som ett undantag lämna vårt "hem" där och gå och hämta nycklar. Men tiden började ticka och stationshuset skulle stänga. Vi tog en varsin väska, lämnade resten och fick springa genom stan för att hitta vår lägenhet. Jag hörde hur Sandra ropade bakom mig och vände mig om och såg hur hon sköt resväskan framför sig vars hjul var igenkörda av sten. Väl framme i rätt kvarter verkade lägenheten som uppslukad av fransmännen, med svetten rinnande i pannan fick jag lämna Sandra med all packning för att spurta tillbaka till stationen och hämta ut väskorna som var kvar. Jag kom in 19.59 och stationen skulle stänga 20.00...trodde vi. Väl där visade det sig att vår franska svikit oss, de stängde inte förrän en halvtimme senare så så mycket för det maratonloppet. Efter min spurt började jag undra vart Sandra tagit vägen och det hade inte gått smidigt för henne. Efter hjälp från diverse taxichaufförer, mycket dörrknackning så dök det till slut upp en vardagshjälte som kunde visa vart vi skulle bo. Så efter flera timmars letande i Chamonix kunde vi slå oss ner på vår pizzeria på hörnet och fira med god mat och vin.

Lägenheten är liten, väldisponerad och framför allt mysig. Jag sover ovanpå Sandra (överslaf) och i andra delen av lägenheten sover Hanna och Jasaman, väldigt behagligt sällskap.
Första middagen med gänget blev tacos, gött mos var det.

Skolan började idag och jag sitter och pustar ut efter skriftligt och muntligt prov. Grupperna delas in i eftermiddag och i kväll kommer lapparna från "audition" upp och det känns lite som om kommentaren "who's in the play?" skulle kunnat passa in.


Upptäcker stadens alla vrår.

Imorgon blir det åka av!