Regn + Kyla = Puder

Nu regnar det här nere i dalen hos mig men snöar uppe i bergen. Det är snart maj och då SKA det inte vara en halvmeter puder, i och för sig ska det aldrig vara puder när jag har bruten arm. Man ser verkligen fryspunkten längs med bergsluttningarna där regn blir till snö. Istället får jag ut och springa i regn och sen sitta här med svettigt gips....gggaaaash

12 dagar kvar i Chamonix, känns konstigt, konstigt. Varje dag är det någon ny som åker som man ska säga hejdå till. Idag är det kvalborg och Jonatan och Sebbes sista kväll. Är lite som Expedition Robinson, fast här Chamonix Vallee. Varje dag måste nog lämna dalen och till sist kommer bara en att kunna stå kvar som vinnare. På riktigt Strix manér så vet jag redan vilka tre som kommer att gå till final, Sandra Westin, Carl Engdahl och Hanna Heyman. Istället för plankan blir det längdhopp över glaciärsprickor och balansgång på broräcket över l'Arve, floden som rinner genom dalen. Frågan är om man vill vinna, stanna kvar själv medan de andra tar flyget hem.

Kaj Zachrisson, friåkaren och KASK-virkaren hänger mycket här, så brukar se honom lite överallt. För någon månad sen såg jag honom på en bar här i stan. Kvällen till ära bar jag en av mina mössor och ur tomma intet kom en kommentar i stil med "Snygg mössa, har du virkat själv?" Det var Kaj som trätt fram ur skuggan och trots att det var väldigt kort var det ändå stort att få höra det från virkade mössornas fader.

För att späda på ilskan över att inte få åka puder kan jag lägga upp en bild istället....

Paris i sirap

Så en liten kort reseresumé över min tripp till Frankrikes stora fina huvudstad. Hoppade på tåget för att möta upp Ludvikamaffian, Sara, Carro, Frida, Joanna och Ida över några dagar. Vi bosatte oss uppe i Montmartre och insöp atmosfären. Eftersom detta var det tredje besöket för mig till Paris behövde jag inte pricka av alla måsten så det blev helt enkelt mycket flanerande.

Besökte Edith Piafs grav och fick trängas bakom kravallstaket till Jim Morrissons. På den ståtliga Pere-Lachaise-kyrkogården låg även Charles Heyman från 1891 och vilade, lite kusligt. Njöt av en härlig eftermiddag i solen ihop med parisarna i Jardin du Luxembourg. Kultur fick jag in genom mode-och textil museet där jag och Joanna kollade på Sonia Rykiel verk genom tiderna.

På kvällarna sprang vi i Sacre-coeurs trappor och gick på elektroklubben Social club där Ellen Allien dj:ade loss.

Sista kvällen var det dags för sista måltiden och det blev på en liten restaurang uppe i Montmartre. Varje rätt tog en evighet och servitrisen glömde ständigt av vad vi hade beställt. När det blev dags för efterätten som ingick i den lilla menyn vi köpt, kom hon in med en liten ostbit till mig som gav småskratt runt om bordet eftersom den var så liten och efter ett tag kom hon med lite bröd. När hon för tredje gången frågade Sara vad hon beställt, seasonal fruits började vi tröttna. När hon någon minut senare kom ut med en assiett med endast en banan med skal på liggandes där ensam kunde vi inte hålla oss längre utan brast ut i ett gapskratt. Med en arg min kom servitrisen tillbaka och undrade om Sara ville ha en apelsin också och sträckte över en apelsin med skal och allt.

Med ett glatt humör gick vi ändå hem den kvällen trots ett fiasko till middag. När vi går nerför de små gatorna i Montmartre går en man i 60-års åldern framför oss i kostym och allt. Plötsligt drar han upp kostymen där bak och byxorna sitter nedanför hans rumpa. Reaktionen på hans blottning blir förstås ännu ett skrattanfall hos oss. Det var väl den bästa reaktionen han kunde få för han fick världens kick och skakade loss skinkorna rejält och blottade sig ännu mera. Vi sprang över en gata för att slippa honom men han sprang efter. Efter nåt varv runt tunnelbaneuppgången skakade vi av oss honom.

Paris hade många höjdpunkter och blev tack vare de en grym resa.

Det var ingen vanlig dag

Så 21 år, slutade räkna vid 15 nu börjar det ju bara att gå utför. Nej, det kan verka överpositivt att säga det men jag tycker varje ny ålder känns som den bästa hittills i livet, utom 19 år förstås som egentligen inte hade några fördelar. Men 21 är ju alltid bra till jätten i väst och ett steg närmare 50 ska man inte klaga över.

Dagen började med ett grattis-sms från min fader från Chennais flygplats efter 12-slaget. "Grattis på 25-årsdagen" kom som första gratulationen och ska jag vara ärlig så reagerade jag inte själv först på åldern. Har väl alltid varit lite mogen för min ålder...
På morgonen väcktes jag av en stor kör med gitarr och eftersom lägenheten är så liten så blev det i stort sett frukost på sängen fast en brunch vid bordet. Födelsedagståget fortsatte med lite fler deltagare upp med Montenvers tåget. Där speglade vi oss i glaciären och dreglade efter bergsguider. Det sjöngs och på tåget spexades det med mooningar och annat trevligt som bara passar på en 21-årsdag.


Maten intogs med grillning och superburgare på Sud torget och en trevlig fest hemma hos oss fram till klockan exakt tio då vi måste utrymma på grund av otroligt otrevliga grannar. Men fick hålla pannkakstårta traditionen vid liv tack vare David "Pannkakan" och Kalles fina tårta. Kalaset fick en fin touch med "svingersdelen". Alla fick lämna sin sko och sen fick alla i tur och ordning plocka en ur högen och ge en puss och kärleksförklaring till ägaren. Med en majoritet av pojkar så det blev många vackra poetiska rader i stil med "Du är som min snöflinga i kalla dagar och en solstråle under de varma". Kvällen fortsatte med en bra anda till Dannes penthouse och vidare till La Terasse och sen en helkväll med Le Garage förstås.

Skrapad näsa och bruten arm

Eftersom armen måste läggas om varje vecka har det blivit ett flertal besök vid Frankrikes sjukanläggningar. Spikarna ska tvättas rena och nytt bandage ska på. Jag vill förtydliga att jag inte är en känslig person men att röra på armen och se den hardcore piercingen och sen känna det inne i armen kan vara lite magstark även för den mest macho.

Så vid ett av alla besöken blev jag placerad i ett sjukrum, de plockade bandaget och jag hade kittat mig med kamera för att föreviga ögonblicket - det var ett äkta kodak-moment. Så när sköterskan är iväg några minuter för att hämta doktorn börjar jag min photoshooting. Plötsligt känner jag hur jag börjar svettas och det sista jag minns är hur jag är på väg mot sopkorgen för att eventuellt spy.

Jag vaknar upp, tror att jag ligger i min egen säng och förstår inte alls vad det är för vagnar och sängar över mig. Jag känner med min friska hand på näsan som skriker av värk, då ser jag hur handen är röd av blod och jag inser att jag svimmat. Utan att tänka efter eller försöka resa mig själv börjar jag ropa på hjälp. "Âllooo, excusez-moi, excuseeeez-moi!" Sköterskan kommer inspringande och jag får hjälp upp eftersom min hjärna inte kopplat att jag faktiskt hade fungerande ben att stå på. Så får jag ligga där på sängen och plåstra om min näsa och lägga om armen. Som tur var lät näsan ta emot mig annars hade jag nog fått köra in en hela verktygslåda i armen.

På kommentaren "Vad har du gjort?" som ofta dyker upp nu när jag glider runt med bruten arm och uppskrapad näsa svarar jag numera bara "Du, du skulle ha sett den andra"

(Varnar känsliga tittare)
Före:



Efter:

Pannkaka a la 259:an

Idag har jag och min rumskamrat Hanna firat in våren med pannkakor till lunch, fina dessutom. Det var bacon, nutella, kiwi, camembert ost, sylt och goda vänners lag till crepen. Skärtorsdagen till ära blir det påskmiddag här i 259:an. Tacos står på menyn och tre trevliga, två göteborgare och en norrlänning är inbjudna att fira in vår kristna högtid. Påskpresenten är införskaffad och avocadon är klirrad.

Gårdagen bjöd på Salanche tur igen, för att kolla in armen. Den var det bra med och ingen skruv var lös. Vi fick också en lagom kvot av kultur med kyrkobesök och lite Carrefour på det förstås. Kvällen följdes upp med grillning och fotboll. Trots armen lyckades jag få in några fina inlägg till mina lagkamrater. Det är skönt för Chamonix har verkligen fått våren så ska inte klaga!

Armen och jag spelade inte på samma planhalva

Så blev det dags för operation, armen sövdes och det var inte en liten power-nap där inte. När jag trodde att jag låg och pillade med armen på magen blev jag minst sagt chockad när jag såg att gummi/cement biten som skulle vara min arm låg på sängen längs med kroppen istället. Nej för den levde sitt eget liv, a.k.a den var bara tung och ramlade åt sidan hela tiden. Under operation slapp jag se min livlösa kroppsdel, tack och lov utan hörde bra hur de borrade in skruvarna och jag kände hur det spirade lite uppe i axeln. Stämningen inne i operations salen var lättsam. Det kändes redan som de gått in på afterwork ölen sådär halv nio på kvällen.

Natten efter operationen blev "mitt livs värsta natt" och jag fick kalla på sköterskan i mörkret till hon till slut gav mig morfin efter att jag bett på mina bara knän. Kände mig som värsta sortens missbrukare men vad gör man inte för lite moffe. Så kom äntligen morgonen och mitt på dagen väcktes jag av en välkomstkommitté med blommor och choklad. Tack vare Sandra, Rebecka, Martin och Jonatan tog jag mig oskadd hem till Chamonix sud igen och äventyret var lugnt för den här gången.


Nog för att Salanche var ett bra röj så var jag lättad att få lämna...