Tillrättavisad i landet

Det är lugnt, jag får stanna!

För att följa upp bomben som släpptes om utvisning väntas kanske en uppföljning eftersom jag inte anlänt till Sverige än.

Vi fick rådet av den svenska konsulinnan att vi skulle prata med chefen på kontoret och det bestämdes att vi skulle komma tillbaka klockan 11 dagen därpå. Efter två timmars väntan på kontoret nästkommande dag fick vi till slut träffa assistent manager på kontoret. Där skulle jag be om ursäkt för mitt oerhört förargelseväckande beteende som enligt dem orsakat min utvisning. Mannen vi mötte hade rullat sig i smör innan och det var minst sagt gott att slicka hans fötter. Han sa hånskrattande till mig och min käre far, något i stil med att barn kan ju vara besvärliga men när du blir lika gammal som din far blir du nog lite lugnare och förstår, han fortsatte att tvåla till mig om att de följde lagen och om jag skulle vara i det här landet så skulle även jag göra det. Tyvärr räckte inte den muntliga ursäkten utan vi skulle även skriva en skriftlig ursäkt där vi på alla sätt och vis ursäktade oss för mitt hemska beteende och den skada det åsamkat dem. Efter att vi pratat med honom fick vi gå tillbaka till samma kassa där pengarna hade ”kastats” och likväl betala den straffavgift som jag kommit i diskussion med dem om att jag inte borde behöva betala. Eftersom jag inte ville dra på mig ännu en utvisning utan kände att det räckte med en den veckan betalade vi snällt och lämnade kontoret med förhoppningen om att få hämta ut min registrering den kommande veckan.

Efter det sjunde besöket var jag minst sagt munter och kan nog med säkerhet säga att jag aldrig blivit så förödmjukad tidigare i mitt liv. Det är en rätt obehaglig känsla att känna sig så maktlös, att inte veta vad som ska hända och inte heller ha någon tillförlitlig stat att luta sig tillbaka mot. Tyvärr förmodar jag att den här incidenten inte hade slutat likadant för en 40+are av det andra könet eller om man stuckit dit dem lite pengar som jag såg att andra i väntrummet gjorde.

Veckan slutade om inte annat väldigt bra med ett besök i Mysore, en stad omkring 50 mil väst om Chennai. Fick se Indiens troligtvis största grönsaksmarknad, maharadjans gamla palats och fick klättra en pilgrimsvandring på 1040-trappsteg upp till ett tempel.

Vädret här i södra Indien har blivit lite svalare nu, omkring 30 grader på dagen men 20 på natten. Alltså har ”vintern” slagit till och det syns på indiernas klädsel. Många män går runt i sina skynken men som pricken över i:et så har de tjocka stickade mössor för att skydda sig mot kylan.

Utvisad ur landet

This is India:

Började dagen med att åka till Immigrations byrån för att för en sista gång försöka få mitt uppehållstillstånd i landet. I kön till att få komma in på kontoret lyckades jag hoppa över en av tjänstemännen så att jag direkt kvalificerades till ”Counter 1” där jag skulle få lämna in min ansökan, jag kände att idag var min dag och jag hade flyt.

Väl på plats, med alla dokument de tidigare bett om visade det sig att jag den här gången saknade min pappas pass och visum, något de, de andra fem eller sex gångerna aldrig frågat efter. Mannen som jag tidigare pratat med stod bakom men vägrade att gå med på att han tidigare aldrig frågat efter pass eller visum kopian. Till slut gick mannen i kassan med på att jag skulle ta med mig passet när jag hämtade ut ansökan istället. Efter en del fifflande med mina papper meddelar mannen att jag måste betala 1500 rs, alltså 250 kr i avgift för att jag kom och registrerade mig försent. Saken var att jag varit där inom de två veckor efter jag anlände till landet för att försöka registrera mig men att jag den femte gången, sista dagen innan jag skulle lämna Chennai fått klartecken från två tjänstemän på kontoret att jag inte behövde registrera mig förrän inom tre månader. När jag nu är tillbaka blir jag smått irriterad när samma man som en månad tidigare gett mig klartecken att vänta med registreringen nu kräver mig på pengar. Min kära mor som just anlänt till det som senare skulle kallas brottsplats blir även hon föga upprörd och efter en viss argumentation lägger hon barskt och demonstrativt fram pengarna på disken eftersom vi vill få ett slut på historien. Då blir mannen vid disken sur och vägrar ta emot pengarna eftersom ”vi kastar pengarna på honom”. Helt plötsligt är det flera tjänstemän runt oss och de försvinner iväg med mitt pass och jag hör hur de säger något om ”police”. Vi blev ombedda att sitta ner och vänta och vänta och vänta.

Efter att min far anlänt och två timmar senare på kontoret kommer den man vi diskuterat med tillbaka med ett papper. Jag blir tvungen att skriva på för att få tillbaka mitt pass och skriften på pappret lyder ”Hanna Heyman must leave the country within seven days”. Det måhända att Sverige utvisar på små grunder men kom igen när de är i Indiens klass där man blir utvisad för att man blir lite upprörd. Jag antar att de små råttorna på kontoret varje gång har väntat på att bli mutade och nu drar det till sin spets. Får se hur vi får bukt på det här korrupta systemet så att jag får stanna.

Jag antar att lika som man ska hoppa buny-jumping någon gång i livet också någon gång ska bli utvisad ur ett land, eller?

Dr Alban meets India

Taj Mahal overtraffade mot alla odds verkligheten. Enligt alla kallor skulle det vara som vackrats i soluppgang och solnedgang. For att inte grama sig betade vi av bade och. Solnedgangen blev fran baksidan och det var inte vad man forvantat sig att se vid ett av varldens vackraste byggnader. Det som en gang varit en flod langs med Taj Mahal var nu mest dy och strandkanten var kantad av sopor och apor. Trots detta var Taj Mahal outstanding fran allt innan i husvag och eftersom inte manga hittade sig ner langs med den smala luktande grusvagen sa var det mest vi och aporna som avnjot solnedgangen. Soluppgangen blev inte lika fascinerande da det var fler an vi som tankt tanken att ga upp toktidigt for att fa the best shot.

Innan Agra blev det ett dagsbasok i Jaipur, den rosa staden. Lyckades hitta en stekarkille vid namn Lucky som korde runt oss i sin rikshaw under hela eftermiddagen och kvallen. Det var ingen vanlig rikshaw utan en tvattakta discorikshaw och stamningen nadde verkligen sin kulm nar tonerna av Dr Albans Sing Hallelujah borjade poppa ut ur hogtalarna. Lucky tog oss med till Monki temple, vilket var ungefar som det later ett tempel med en massa apor som lag pa ett hogt berg. Aporna hade dock sallskap av kor, grisar, hundar och nagra kobror som enligt agarna skulle vara giftfria. Sen blev det forstas ett antal olika affarer dar han fick betalt for att ta oss till men det var trots allt en trevlig rikshawfard.

I eftermiddag blir det dags att hoppa pa taget soderut mot Goa. Vi har egentligen betalat for andra klass men som det ar har i Indien sa blir det inte alltid som man tankt sig utan vi far nog spendera de knappt 2 dygnen pa tredje klass ihop med ett 30-40 tal indier i varje vagn. Det kommer nog bli en trevlig resa far hoppas bara att inte alla har "kakat blangsylta till frukost" som verkar vara en vanlig ratt har i Indien. Jag maste anda medge att det ar fascinerande hur de kan tycka att vi ar sa fascinerande.

"Sov sott, drom om kott och vakna med en dod ratta i munnen"

Snart rullar ett tag fran Jodphur mot Jaipur och vi sitter pa. Har betat av Indiens nordvastra del nu lite snabbt och utspritt men lyckats fa in en hel del pa bara en vecka.

Jaisalmer bjod pa trevlig dans for mig och Carro. Nar vi var pa vag hem till hotellet pa kvallen bland granderna uppenbarade sig en cirkel med sand och girlanger framfor oss och i cirkeln dansade en massa flickor med pinnar. Som de indiska folkdansare vi ar kunde inte jag och Carro halla oss ifran den sprudlande musiken och slangde oss in och larde oss snabbt de olika slagen med pinnarna. Nar vi dansat ett tag ville indierna se lite "english dance" och efter att ha forsokt med bade bugg, vals och polka overgick vi tillslut till moonwalks och annat twistande och techno-armen i luften. Tillsammans med ett gang pojkar i 5-arsaldern shakade vi loss framfor var indiska publik tills musiken tills slut dog ut en halvtimme senare an normalt.

Forsta natten i Jodphur var riktigt mysig. Hittade ett fint guest house med innergard och 4-baddsrum. Eftersom vi ville ha nara till stationen tills ikvall nar vi ska med taget lamnade vi vart Niwas guest house och flyttadein pa ett hotell mer mitt i smeten. Korridors rummet vi bodde i var minst sagt nymalat men hur farligt kan det vara pa en skala att bo lite risigt en natt nar kostnaden ar 15 kr. Nar vi dodat lite kryp och duschat och gjort oss hemmastadda sa gott det gick sprang det i min och Carros ogonvra forbi en varelse som var snarlik en ratta. Sa i hopp om att det vi sett var en odla tappte vi forsakrighetsskull igen alla mojliga hal i rummet. Nagra timmar senare nar vi glomt bort den tidigare incidenten och satt lugnt och spelade ett parti plump till tonerna av vara nya ipodhogtalare sprang det en stor fet och harig ratta ner for vaggen i rummet och in under nagra skap. Nar vi gick till receptionen for att fa hjalp visade det sig att den var borta och dar den lag var det nu istallet madrasser med sovande indier och vid fragan om ett nytt rum blev svaret bara att allt var fullt och att rattor fick man rakna med i dormitorys som det kallas. Sa vi tog allt sopm fanns att tillga i rummet och tappte till alla hal vi hittade och sov tro det eller ej men valdigt gott. Nar vi vaknade morgonen darpa var det inte bara vi som hade haft det gott under natten utan rattan hade lyckats hitta vara bananer och kalasat pa dem. Jodphur har i alla fall bjudit pa ett haftigt slott med utsikt over den "bla staden" som Jodphur kallas for alla sina bla tak. Har fatt heela lite barn nar jag anda var i farten uppe i fortet. Olika indier kommer fram och vill att jag ska ta i deras barn och skaka hand med de vilket kanns valdigt konstigt men svart att saga nej till. Om det gor de glada sa ar jag nojd att jag kan vara till nytta. Borjar dock bli lite trott pa frasen, "HEeeello, wher do you come from? What's your name?" vilket har resulterat i att jag borjat svara diverse andra repliker som jag och inklusive Carro har fatt oss ett gott skratt till.

Har haft en del handelsrika nattgaster sa far se hur den kommande natten blir pa taget om det ar indierna som kommer kalasa pa min mat och det kanske ar de man far jaga ur sangen istallet.

Come on Camel!

Indien ar ett land som inget annat land. Anlande till Dehli pa tisdagen och tog i bristpa tagbiljetter en bil mot Jaisalmer i oknen i vast. Efter mycket kor och annat vingligt pa den smala vagen stannade vi vid midnatt i en liten stad vid namn Mandawa. Det var minst sagt valkomnande att glida in i en mork stad dar man bara sag man pa gatorna. For overallt nar morkret faller forsvinner alla kvinnor och barn och det verkar bara vara vi fyra svenska tjejer och indiska man. Naval kom fram till ett slott bakom stangda grindar vilket kandes lite lugnande bland de morka granderna. Hela kvallen var som ett skrackfilms scenari o och vi vantade bara pa att nagon hemsk portier skulle hoppa ut ur en av alla dorrarna till vart lilla rum med sovloft och takflackt som en helikopter. Trots allt overlevde vi natten och dagen efter var det som pa film en mycket trevlig stad dar en morgonpromenad skramde ivag alla daliga tankar fran natten.

Jaisalmer bjod pa ett utomordentligt trevligt kamelsafari. Tre dagar i oknen skumpandes pa en kamel kan aldrig bli fel. Jag lyckades fa den storsta kameln men jag och Borda kom forhallandevis bra overens. Vara asikter splittrades till viss del nar var kamelkille tyckte att vi skulle springa. Trots att jag sparkade Borda till mitt yttersta i sidan och slog honom med en pinne (order av kamelkillen) sa blev det inte mycket springning nar det inte passade Borda. Natterna bjod pa enorma skalbaggar i ett hutlost antal. Vaknade forsta natten pa sandynorna av tva flamtande hundar mitt i natten och efter att ha somnat om i tron om rabies vaknade jag pa morgonen av ett knaster som visade sig vara en jatte skalbagge som tassade runt vid mitt ora. En kvall campade vi vid en tom stad som alla invanre flytt fran for ett halvt millenium sedan. Dock hade nog en man blivit kvar sa den kvallen agnade vi at att lyssna pa en Jesus look-a-like som spelade "the plute" som han sa, flojt. Han kunde inte bara spela flojt utan salde aven dricka. Kvallen innan hade vi lyckats fa tag pa en Pepsi som med loggan "Contains no fruit" baddat in vara magar i ett sockermoln. Nar sa Jesus lyckades fixa Pepsi efter vara onskemal var lyckan total. Nar vi val upptackte att Pepsin hade bastforedatum 1997 kunde vi inte lindra suget utan lat kroppen ta emot drickan som trolgtvis gjordes samma ar som jag larde mig att lasa.

Kamel blir det nog mer av for mig dock kanske jag inte far med mig mitt sallskap som inte var lika poisitiva till vistelsen som jag. Vid en favorit i repris skall jag nog ga upp 40 kilo innan sa att jag har en naturlig stotdampare att sitta pa eftersom vissa delar av kroppen verkligen fick lida av kamelens skumpande puckel.

Åka karusell och käka karamell uti stranden i Chennai

Nu har Chennai invaderats av tre ljushyade till, Carro, Camilla och Maria och det hurrar både jag och indierna för.

På torsdagen var jag iväg till "government office" för att försöka fixa mitt uppehållstillstånd för tredje gången. Eftersom det inte stod på den check-lista jag fått att man skulle ta med sig passet föll jag precis på mållinjen på saknaden av passet för att få lämna in papprena till tillståndet. Dagen efter kom jag i sista stund på att jag var tvungen att försöka igen eftersom jag snart ska lämna Chennai. Tyvärr är inlämningstiden bara fram till 12.30 så när jag, min käre far och en indier som skulle vara vårt hemliga vapen i kampen stövlade in vid 15 slog vi verkligen från underläge. Det var samma kvinna som alla gånger tidigare som bestämt hävdade att vi inte kunde lämna in nu utan var tvungna att komma måndag morgon. Då vi säger att jag ska resa bort och inte kan utbrsiter hon efter 5 min dividerande att, ja men de här behöver du ju inte fixa nu, det räcker med inom ett halvår från att du anlänt till landet. Det hade ju inte varit fel att höra det 5 besök tidigare och flera svettiga minuters väntan tidigare heller...men jag antar att "This is India"

Kvällen slutade ändå bra med att slå klackarna i taket på en klubb här i Chennai tillsammans med mina svenska och indiska vänner. För att slå sönder på lite myter så får faktiskt tjejer och killar dansa tillsammans däremot får man absolut inte pussas offentligt. Maria fick lämna in sin kamera men jag lyckades gömma med min in men tydligen hade hela stället fått stänga ner nån gång tidigare då någon tagit kort på några som pussats. Det är inte gamla trädgårn' det inte. Men det inte sagt att trädgårn' är bättre tvärtom var det en trevlig stämning här med ballonger och blinkade golv vilket aldrig kan slå fel.

Marina beach som liger här i Chennai är världens näst längsta strand men där finns knappt ett solparasoll så långt ögat kan nå. På söndagarna samlas istället indierna där och åker små karuseller, äter mat vid de små stånden eller bara sitter ner och tar det lugnt. Jag och Carro bestämde oss för att åka en utav träkarusellerna som såg ut att drivas av nån typ av ångmaskin och kostade hela 80 öre. När det gick upp för indierna att vi skulle åka med karusellen blev den genast full och under resfärden hade vi ett hundratal indier som intresserat stod och iakttog de svenska tjejernas åktur och tjut. Efter den turen på stranden är vi garanterat med i en massa fotoalbum eftersom vi var i stort sett de enda vita bland säkert 10 000 indier.

Imorgon bär flyget förhoppningsvis vidare till Dehli om vi lyckas få tag på prisvärda biljetter och om de indiska flygen går som de ska.

Indiens smorgasbord

Ar idag stationerad pa ett hotell en bit utanfor Chennai for tva natter. Idag, mandag ar det bast att halla sig borta fran vagarna med risk for att folk kastar sten pa bilen eller att man moter andra sorters upptag. Nagra dagar tidigare utropades namligen strejk for alla statligt anstallda och i en delstat som Tamil Nadu dar bara huvudstaden Chennai har 7,2 milj invanare blir det ratt mycket folk. Flera kontor och andra arbetsplatser stanger aven de igen till foljd av strejken. Ett tag funderade indierna pa att blasa av strejken eftersom de kom pa att en viktig gammal filmstjarna fyllde ar idag och om man strejkade skulle man inte kunna fira det. Det hela slutade med att strejken blastes av anda pa grund av hogre order fran regeringen men det ar ingen som jobbar eller ror sig ute pa vagarna i alla fall. Sa for att vara pa sakra sidan stannar vi har i lugn och ro tills imorgon som ar en helgdag, firandet av Ghandis fodelsedag far man absolut inte forsumma.

Min vecka har i Indien har smakprov pa hela Indiens "smorgasbord". Fick verkligen bita i det sura applet da jag besokte ett hem for handikappade barn i Moder Teresas regi. De hade ju mat och tak over huvudet men dar slutade bekvamligheterna. I ett litet hus bodde over 70 stycken. Det var en salig blandning av stumma, dova, blinda, kroppsliga missbildningar och aven utvecklingsstorningar i aldrarna fran spadbarn till 30 ar. Manga lag bara pa madrasser hela dagarna och togs om hand av nunnor och kvinnor som kommit dit efter att de blivit gravida och sen blivit kvar dar. Klagomalen hemma i Sverige pa barnomsorgen kanns valdigt avlagset nar man ser hur de har det har.
En annan del av smorgasbordet ar mer av det lyxigare hallet, den fina laxen som bara ett fatal far ta del av. Traffade ett gang indiska ungdomar och da syntes landets kontrasterna valdigt tydligt. De pratade inte tamil, det lokala spraket utan bara engelska, gick i jeans och t-shirt vilket ingen gor pa gatan, sag pa Hollywood filmer, gick pa club och surfade pa facebook. Ihop med de gled jag runt i Chennai med en av de, killen som tavlade i rally som chauffor och utan att ta mig mer an nagra kilometer var det som att komma till en annan varldsdel en helt annan tid.
Igar fick jag aven ta del av notbiffen pa bordet da vi var nara att kora pa en av alla korna pa gatorna och blev aven halvt jagad av en ko vid stranden.Vid ett "smorgasbord" drojer ju vissa ratter och det finns verkligen vissa saker som tar langre tid och ar svarare att fa an annnat har i Indien. Skulle forsoka mig pa att soka uppehalls tillstand har och det kraver ett flertal besok pa immigration office och ett otal av olika kopior pa visat, huskontrakt, jobbbevis m.m. Vid mitt tredje besok som jag hoppas ar det sista borde jag ha de ratta uppgifterna vilket kan variera vid varje besok. Da man ifragasatter komplikationerna far man standigt till svar "This is India".

Kina mot Chennai, bytt ar bytt

Befinner mig nu i ett svettigt och intensivt Indien. Nog var Kina intensivt alltid men på den svettiga skalan vinner nog Indien. Min Kina vistelse var i alla fall till belåtenhet utom en miss. Fick nyheten av några australiensare på hostellet att deras muren besök hade blivit lite mer utöver det vanliga. När de spankulerade runt uppe på muren dagen efter oss träffade de på Josh Hartnett, ni vet den där skådisen i det där gripande verklighetsdramat Pearl Harbour. Tydligen spelade han in en film i Kina och han må vara en dålig skådespelare men ingen skugga över honom eftersom han tydligen varit trevlig mot dem. Vet inte riktigt om ett möte med honom där skulle vara rättvist mot muren eftersom den då skulle få konkurrens men detta säger jag inte för att vara bitter men nog träffar jag hellre muren än Josh.

Flygresan från Kina blev inte riktigt som andra flygresor. Kvällen innan slutade senare än tänkt vilket medförde att jag var som en zombie under hela flygresan och helst av allt däckade direkt i flygstolen. Lyckligtvis fick jag dela flygresan mellan Beijing och Kuala Lumpur, Malaysia med 100 gruppresande kineser. I Kina verkar utvecklingen i resandet stanna vid ungefär Mulle-ålder. I klädda samma kläder, kepsar, id-brickor runt halsen och gåendes två och två i led reser de här vuxna människorna världen över. Som en klass 3 sig bör tog kineserna som var i åldrarna 30-65 kort på allting och var allmänt spända på deras resa. Eftersom jag var i stort sett den enda västerlänningen på planet blev jag ett främmande inslag i deras resa. Det slutade med att alla ville ta kort med svenskan och jag fick sitta och lyssna på kinesen bredvid mig när han skålade och tjattrade med sina vänner och smaskade i sig nötter. Jag hoppas de får kul på sin resa och att de hittar nya bästisar brevväxla med på ”lägret”.

Smälter ju i ärlighetens namn inte in direkt i Indien heller. Att gå i kortbyxor och t-shirt kamouflerar mig inte heller särskilt mycket så i fortsättningen blir det mer åt det indiska klädmodet men jag skippar nog saris, än så länge. Igår var slutet på en veckas firande av Ganesha, guden med snabeln. Gatan fylldes med lastbilar med stora skulpturer av Ganesha och skrikande män kroppsmålade i rött. Glädjen de spred togs ner lite av pick-upen med kulsprutan och brandbilen som var redo att attackera folket när det behövdes. Lyckligtvis blev det inga upplopp och de kunde sätta ner sina skulpturer i havet som de brukar göra. Jag och min kära mor kunde lugnt strosa ner på stranden och se det portabla tivoli som varje söndag var på stranden i Chennai. Alla karuseller var dock handdrivna så jag skonade de som vevade med att tygla mitt karusell beroende .

Nu är det dags för att lämna vinden vid havet och entra Chennais inre hetta och puls.

Being Beijing

Har blivit lamnad idag i Beijing under ett langsamt farval. Mitt kara resesallskap tog taget ner till Shanghai, natttag med staplats. Ihop med min ipod valde jag att flanera runt pa Tiamen square, Himmelska fridens torg i skenet av alla lampor och neonskyltar. Fotade en hel del kineser i sina poseringar framfor diverse monument. Som straff var jag ocksa tvungen att vara ett exotiskt inslag i kinesernas fotoalbumet eftersom de tog kort pa mig.

Det ar lite av en ny grej for mig att vara ensam sa har pa resa. Maste val medge att det den har gangen bara handlar om en natt, men anda! Tanken att alla runt omkring an tittar och tycker man ar konstig som ar ensam slar mig men jag skjuter undan den for battre tankegangar. Istallet njutet jag av att bara sitta och titta pa alla kineser och deras flygande drakar som ar omkring mig. Det ar skont med Kina for man behover aldrig kanna sig radd aven fast man ar sa annorlunda mot alla omkring an. Hade jag gatt sjalv i Spanien en kvall hade jag kant mig mycket mer obekvam an nu!
Nar jag kom till ena delen av torget mottes jag av 30 st stor barnskridskogrupp som kom speedandes i en klunga som om hela torget var tackt av is. Antar att det bara ar i Kina man far se 8-aringar pressa sig fram pa rullskridskor som det mest prestige fyllda elitloppet klockan 8 pa kvallen mitt i stan.

Nu hackar Indien i horisonten, tar namligen flyget imorgon bitti mot varmare trakter. Kanns lite trakigt att lamna Beijing, jag gillar staden, manniskorna och hostellet jag bor pa far fem svampar av fem mojliga.

Platsen ar fortfarande Beijing men idag ett soligt Beijing. Trodde att solen var blott en vision langt bakom fororeningarna och nagot man skulle ut pa landet for att se men idag har himlen varit klar bla. Hade turen att det var sa igar ocksa da muren bestegs med svett och darar. Hade planerat att ta en buss fran Beijing ut men traffade en man pa vagen som kunde kora oss dit istallet for efter harda forhandlingar en helt ok summa. En liten minibuss blev fardmedlet som sag ut som om man tagit en fiat och dragit ut den pa hojden och lagt till ett sate darbak. Skruttig utsida fick ge efter for displayen i solskyddet pa forarplatsen och basladan under satena. Resan praglades darfor av kedjerokande chauffor som uppmanade mig och My att dansa till den harda kinatechnon med tillhorande porrdansande kineser pa displayen. Som namnt tidigare hade jag an en gang turen att fa den kvickaste foraren av de alla. Troligtvis ar han med i nan slags underground tavling i att kora om sa manga bilar som mojligt pa snabbast tid med samst motor. Maste medge att de pirrade lite i magen nar vi var nara att mota fem stycken fordon pa den tva filiga vagen eller nar vi girade om pa insidan av en lastbil. Klarade mig trots allt helskinnad ut\r annu ett rally.

Har fatt ta del av den kinesiska klubbmusiken pa andra satt an i hans bil, tack och lov. Ihop med ett gang pa hostelet blev det ett besok pa ett utestalle har i Beijing. Hade blivit tipsat om ett stalle som skulle heta Babyface, vilket inte lat sa lovande och det var de inte..det var stangt. Istallet blev det grannen och det var en riktig hit med lysande sablar att faktas med kineserna med och flertalet mystiska rum med kuddar dar kineserna kunde sysselsatta sig.

Har inte lang tid kvar nu i Beijing och det kanns lite trist. Det ar lite diverse annorlunda saker har som jag inte kan saga att jag gillar men som anda hor till. De har mycket allmanna toaletter i hutong (gamla bostadsopmraden) omradena. De bestar av ett hal i golvet och ca 70 cm hoga vaggar mellan halen. Dar sitter kineserna och laser tidningen och roker samtidigt som de gor sina behov. Sa har man glomt sitt eget tidsfordriv till toan ar de bara att snegla over axeln pa nagon annan. En last kineserna har ar det standiga spottandet. Det ar ingen vanlig loska utan det borjar med arbetande anda nerifran halsen och blir en rejal loma som ofta hamnar framfor an nar man gar pa gatan. Pa gatan ser man ocksa de sota pyjamaskineserna framat kvallningen. Vuxna tar pa sig flanell eller siden pyjamas med sota monster pa och gar ut i dem som mysklader, ser valdigt roligt men skont ut. Trots loskande atervander jag garna till Beijing i framtiden.

Sveriges peking

Tva dagar till har forlopt har pa Leo hostel, dit bade svenskar och andra backpackers samlas. Har tagit del av det Beijing som alla svenska turister gor nu ocksa. Igar blev det Himmelska fridens torg. Lyckades fanga nagra fina japanska och kinesiska fotominer i forgrunden till Mao. Idag fick jag se alla busslaster av svenskar som skeppas till Silk market, marknaden med alla fejkklader och vaskor. Jag ska inte bara skylla pa de, gjorde fast nagra kap sjalv ocksa efter harda forhandlingar. Halften av alla forsaljare kunde prata lite svenska sa man kande sig lite som pa Kanarieoarna igen.
Tog oss ut pa en sidogata for att fa lite lunch och dar var engelska aterigen nere pa noll. Valdigt mystiskt kandes det dock nar jag horde nagon kvinna sjunga hogt pa kinesiska. Nar jag vande mig om fick jag se en liten TV dar de visade "Sa som i himmelen" fast dubbad pa kinesiska, och Mikael Nyquist holl just pa att lara "Lena" att sjunga. Sverige ar sa langt borta men anda alltid bara ett ogonkast over axeln.

Chinese

Jag skyller alla eventuella fel vid dagens inlagg pa kinesiska staten eftersom det verkar omojligt att se bloggen pa engelska utan jag far istallet famla i blindo bland diverse kinestecken av olika karaktar.

Naval befinner mig pa ett hostel soder om Himmelska fridens torg i Beijing, Kina. Utanfor pa gatan blandas olika dofter fran kinesiska maten med olika forsaljare. Har inne daremot i det lilla vasterlandska ghettot pumpas Men at work - Down under ut varvat med Eye of the tiger, ar inte kontrasterna vackra?

Har insett att sjuk vill man bara vara hemma i sin egen sang nu efter knappt 4 dagars magsjuka. Det hela borjade med att vi pa torsdagen bespatsat oss pa att lagga oss och slappa i Ulaan Baators stora park (som vi sett pa kartan). Efter att vi betalat avgiften som visade sig bara vara vid en av ingangarna dock bara pa 35 ore blev vi minst sagt besvikna. Skulle mer kalla parken en oken an en park aven om en park kanske egentligen inte behover innefatta gronomraden sa ar det de man forvantar sig. Val dar fanns det ialla fall en sakert 30 ar gammal rals med sma trampvagnar 3-4 m upp i luften. Later kanske ynkligt men eftersom den nastan valte av ralsen i varje kurva var det nog min hittills varsta karusell trots den ringa hastigheten pa 5 km/h. Efter lite vilande i parken slog min magsjuka in som jag tror grundar sig i en matforgiftning. Som om parken inte var trakig nog har aven jag dragit mitt stra till stacken att bespruta den med annat an vatten vilket den egentligen skulle behova. Dock har jag inte varit sa dalig alla dagarna utan kunnat ta mig pa taget och akt ett dygn hit till Kina utan storre olyckor.

Nu vantas en vecka av OS-staden -08, muren, diverse kulturella sevardheter, prutning och forhoppningsvis nagot trevligt musikevenemang.

Go geers!

Tillbaka i Ulaan Baators storstadsdjungel efter ett tva dagars besok ute pa landet. Sa som alla backpackers hade Lonely planet gett ett oforglomligt tips att ta lokalbussen ut pa stappen. Stod som i Sverige och vantade talmodigt pa bussen och efter ett antal olika bussar med olaslig text kommit forbi kom antligen var. Eftersom vi inte hade nagon sovplats for natten sa vi inte nej nar en mongol erbjod sin brors ger (som en lappkata fast rund och lagre). Nar sa bussen stannade blev det varre en varsta Roskilde konserten och nastan i klass med Grand kon pa juldagen. Folk tryckte gamla som sma in sig i bussens oppningar. Skulle vara kul att se en mongol pa en svensk busshallsplats. Val inne i bussen var det svart att forsta tumultet, eftersom alla fick gott och val plats aven om det blev en staplats. Mongolerna ar verkligen inte radda for kroppskontakt eftersom nastan alla delade sittplats med en eller tva andra frammande mongoler. Blev saledes senare min tur att erbjuda en mongolisk 50-taggare att dela min plats med, aven om jag valde att inte ha honom mellan mina ben som ett barn som manga andra gjorde.

Vi blev instruerade av kvinnan att ga av pa sista stationen nar bade hon och alla andra passagrare gatt av. Men skrack och fotjusning gick vi da av nar vagen tog slut. Dar mottes vi av den utlovade "engelske guiden" Urgul som kunde saga "Hello" och dar fick vi fick bo hos honom och hans familj. Nar noden sa att saga tryckte pa den andra dagen kom den sjalvklara fragan var toaletten fanns. Efter nagra mystiska gester fran min sida i att forklara vad jag menade hamtade han toalettpapper varpa jag undrar "Everywhere?" och gestikulerar mot stappen. Han nickade som det mest sjalvklara. Kanske lite lattare i en svensk barrskog an pa den mongoliska stappen som endast har nagra fa renbetade skogspartier...

Efter en dags vandring bland tjurar och floder och tva natter vid elden i geeren skulle bussen aterigen hoppas pa mot Ulaan Baator, knappt 3 timmar bort. Pa grund av forirring i att Mongoliet moderniseras, de har skaffat vinter och sommartid!! Missade vi bussen. Istallet fixade var mongolkompis efter att ha fragat storre delar av byns bilagare en taxi. Xibit hade inte kunnat pimpa bilen battre. Med mtv's R'n'B pa bildskarm, trasig hastighetsmatare, andra diverse matare, siden tyg i taket och en gron vinge bakpa (visade sig vara tra) accelererade vi max in mot Ulaan Baator med lovorden av var van att han tog oss till staden pa 30 min. Knappt en timmes berg- och dalbana senare och med en betydligt oroligare mage var vi sa tillbaka i Mongoliets framtidsmetropol.

Jag slas an en gang av att man alltid verkar fa den mest speedade och vaghalsiga taxichaufforen var man an i varlden ar.

Ulaan-Baator

Andra dagen i Ulaan-Baator men det kanns som om jag varit har en vecka. Det ar konstigt att se alla kontrasterna i staden, de mongoliska talten blandas med de nya fancy neonskyltarna. Kanns som om jag sett en hel del av Ulaan Baator och de stilla stapperna med frisk luft lockar valdigt. Forhoppningsvis kommer den lokala bussen inte vara for full och vagen ska ta oss de 8 milen till parken. Hoppas pa att det skall finnas nogon trevlig mongol som garna slapper in oss i sitt hem eftersom vi tyvarr inte bokat nagot boende an men det ska nog losa sig. Om inte annat blir det ett akta nomadprov.

Jungfrublogg

So this is it, min jungfrublogg. Den blir i Mongoliets huvudstad, Ulaan Baator. En stad i stil med Grangesberg. Kanns som om dess storhetstid ar over eller sa ligger den bara och gror for att helt plostligt sla in. Nasta inlagg bor bli mer genomarbetat men far ha overseende med min daliga erfarenhet av bloggandets konst.