Besökte barnhemmet Faithhome utanför Chennai som bl a drivs med hjälp av svenska donationer. Där bor över 200 barn som också har möjlighet att gå i den skola som finns i anslutning till barnhemmet. När jag var där var det sommarlov och därför hade de barn som hade farmor eller annan släkting kvar, fått åka iväg och hälsa på de. Dom som var kvar på Faithhome hade inget annat än barnhemmet.
Efter att jag besökt barnhemmet några gånger blev jag och mamma Lena medbjudna till en utav Chennais två stora stränder, Elliot beach. Alla var förväntansfulla eftersom det här var deras enda utflykt på deras sommarlov. Vi bestämde träff på stranden följande dag. När vi stod på stranden och väntade på barnen svischade en van förbi med en massa armar vinkades. Det visade sig vara alla flickor som tryckt in sig tillsammans med den gamla farbrorn som varit grundaren till barnhemmet för många år sedan. Den gamle mannen som varit sjuk, var glad att få komma ut och se omvärlden men nöjde sig med att sitta kvar i bussen och äta glass under utflykten. Tiden gick och vi väntade på att det 30 tal pojkar som också lämnat Faithhome skulle dyka upp. Det började skymma och ljuset från solen byttes ut mot bilarnas lampor men inte ett spår av pojkarna. Tog en åktur med flickorna i en av de träkaruseller som fanns på stranden. Det snurrade på bra trots att den drevs av två vevande män. Oroliga över att ha gått om varann började jag och mamma leta på den jättestora stranden men utan framgång. Till slut efter att ha ätit matsäcken de haft med sig var det dags för oss att åka hem fortfarande ovetandes om var pojkarna befann sig. Men så på vägen hem i bilen ringer barnhemmets föreståndare och berättar att de hittat pojkarna på Marina beach istället. Synd att på deras enda utflykt missar dom detaljen om vilken strand dom ska åka till. Det som ändå är bra med indierna är att saker som det här är inte så farligt, de vickar bara på huvudet, och säger "ok, ok" och sen är det som det är.
Kontrasten till de här barnen vars enda ägodelar finns i en liten låda är de barn som kommer till Madras Club på eftermiddagarna. Madras Club en från början kontinental brittisk klubb men som nu består av välbeställda indier, ordnar simlektioner för barnen i klubben. Den svenska skolan att man lär sig simtagen på land först är ett skämt för indierna. Här kastas barnen istället i på det djupa för att de ska lära sig, när eleven verkar sjunka till botten och inte kommer upp hoppar simläraren i och hämtar barnet och så tränar de lite crawl på det grundare partiet och sen är det dags igen. Året innan hade det tydligen drucknat en badvakt i den bassängen, en 25 m bassäng med ett djup på ca 2 m vilket är svårt att förstå hur det skulle ha gått till. Känns tryggt att veta att badvakten inte varit simkunnig.
Upptäckte när jag satt vid stranden att rullskridskor verkar vara en liten fluga bland de välbärgade barnen. Inte heller här var det som vi gör här i Sverige. Istället hade dom skridskor som man snörade fast på små tygskor och hårda skumgummi hjälmar och gled runt i en cirkel som en vinterskridskobana.
Men det är ändå alltid cricketen och flygande drakar som är det hetaste på Chennais stränder.
No comments:
Post a Comment