1 mil på Söder by night

I lördagsnatt gjorde jag söder på Stockholm. Dock inte som en festprisse utan mer som en äkta sportnisse. Det var dags att möta födelsedagspresenten från Carl, face to face, mötet som jag både bävat inför men också längtat till, mötet med Midnattsloppet. Jag skulle kunna påstå att det här var mitt jungfrulopp fast det vore egentligen lite att tänja på sanningen. Har faktiskt varit med i ett antal "Hasalopp" på skidor i 90-talets början och vid slutet av decenniet var jag inte sämre än att jag slängde mig in i Lilla tjejmilen. Midnattsloppet var i alla fall det första loppet längre än 2 km.

Alla bar vita t-shirtar och när alla 20 000 stod uppställda för start blev det nästan en lite religiös känsla eller nåt annat sekt liknande när alla var på väg mot samma mål klädda likadant och med nåt drömmande i blicken av att nåt vackert hägrade i fjärran. Den blicken förändrades allt eftersom kilometrarna gick och dom sista 100 väldigt långa metrarna var i alla fall min blick mera suddig och ögonen flackade runt i hopp om att få se målet. Väl framme var lyckan maximal och jag intalar mig gärna att det kanske var lite i stil med att nå fram till målet på en lång pilgrimsvandring. Det må vara en överdrift men känslan var om inte annat grymt skön.

Det var hårt men kul och förhoppningsvis början på en årlig tradition.

Sverige visiten var dock kort och efter ett lite försenat SJ är jag nu tillbaka hos Ida i Oslo igen och imorgon är det hard work som gäller.