Tank att magakommor alltid kommer sa olagligt, antar i och for sig att det aldrig kan komma lagligt men nu har jag i alla fall avverkat den har resans forlossning, jag antar att det talar for sig sjalv.
Som rekreation for magen akte vi ut pa en kryssning pa Yangtze river. Den startade i Chongqing, oj vilken stad. Nar vi anlande med tag trode jag att jag kommit till framtiden fast anda inte. Det var som ett typiskt framtid samhalle, gondoler som flog runt over oss i luften, vagarna gick over den andra som knutar overallt och vart man an tittade upp i luften sag man en skyskrapa stracka sig mot den graa himlen. Synd bara att allt var sa slitet sa det sag ut som om det var fran forntiden.
Kryssningen var kul, fick verkligen en inblick i hur kineserna semestrar. Vi fick vara med en gruppkineser med bricka runt halsen och folja en flaggam Tyvarr var var guides enda engelska fras "back to shippo" vilket betydde att vi skulle tillbaka till baten. Baten var ju inte riktigt som de svenska kryssningsfartygen. Om Cinderella finns i Sverige var den har baten nog mera som Cinderella fore forvandlingen. Den lutade lite at olika hall och kupeen delade vi med ett gang kineser men av nogon anledning fick vi flytta upp till andra klass sista natten och fick en 4-baddskupe med madrass i sangarna for oss sjalva. Stamningen var pa topp, tyvarr sjonk den val lite nar det visade sig lacka fran toaletten sa heltackningsmattan blev mer en sumpmark an matta. Pa kryssningen var aven en tyska som var en av de fa vasterlanningarna. Eftersom vi bokat genom samma bolag lyckades vi hela tiden hamna tillsammans med den har medelalders kvinna som nog pa grund av en 50 ars-krris fargat haret skrik-oranget. Ibland lyckades vi smita undan men vi ville ju inte vara otrevliga sa vi satt med henne och drack te och konverserade. Nar kryssningen var slut hangde hon pa till samma hostel som vi bokat och hon borjade bli lite pafrestande eftersom hon var lite omstandig for oss och kinserna omkring och att bli av med kvinnan verkade vid det har laget omojligt.
Som en skank fran ovan kom bussresan till nasta resmal, Huang Shan bergen. Tyskan bokade sin bussibljett via hostellet medan vi gick till stationen for att kopa biljetter eftersom vi saknade kontanter. Nar bussen hade 2 min kvar till avgang hade hon fortfarande inte dykt upp och nar bussen rullade ivag var det ett faktum, hon maste ha missat bussen, vilket for oss innebar - vi hade skakat av oss tyskan. Huang Shan visade sig vara fina spetsiga berg med langa, langa trappor ringlandes upp till toppen. Anlande till en by vid bergskejdans fot och trffade Mr Cheng. En kinesisk man med en val utarbetad brittisk dialekt och som kanns lite som en "alien" bland alla kineser vars anda engelska vokabular ar "Hallo". Han trixade och fixade lite och hjalpte oss med sovrum vid toppen och transporter och bra tips. Uppklattringen igar var bra med vattenfall, tyvarr var sikten lika med noll vilket gjorde att det var som att vandra i marschmallows istallet for ett av Kinas vackraste bergsmassiv. Men pa kvallen kom solen och vi fick oss en fin titt pa soluppgangen imorse och solig vag ner. Kanner mig lite trott i fotterna av allt springande i trappor sa nu ska det bli skont att satta sig pa en buss till Shanghai.
Monday, October 27, 2008
Sunday, October 19, 2008
798 Art district
Sa Kina, vilket land. Fran att komma fram Indien, dar trottoarer pa vissa stallen blott ar en vision, kandes Beijing som en varldsmetropol. En valdig upoprustning infor OS och de seglar fortfarande pa den framtidsvagen med souvenirer och reklam.
Beijing bjod pa en hel del godsaker genom konst faktiskt. Tog oss efter mycket armviftande och fragande oss ut till 798 Art district utanfor centrala Beijing. Gamla fabrikslokaler hade gjorts om till ett helt omrade med en massa gallerier och lite mysiga kafeer. Vi fick oss en god kafe och ett bra stycke konst pa kopet.
Gjorde Beijing osakert en kvall och som nar jag varit ut dar forut blev det galet med ljussablar och sjukt mycket dansande kineser.
I brist pa tagbiljetter tog vi sittplats fran Beijing hit till Xian och det ma ha varit ett ganska bra pris men det satte sina spar. Kineserna ar inte riktigt som svenskarna. Vanligtvis i Sverige brukar folk tystna nar natten drar sig pa, har var det fullt i gang och folk spelade hogt med sina mobiler sa olika musik blandades med varann mellan sittbankarna. Jag och Sara korde med stenhard isolering med ogonbindel, oronproppar och en san dar lacker flygplanskudde sa kineserna fick allt nagot att se pa.
Tillsammans med manga manga kinsiska turister kollade vi in terracottaarmen och det var inte daligt.
Imorgon fortsatter vi vidare mot soder, Chongquing. Later lite som ett skamt stalle nar man latsas prata kinesiska men dar ska vi i alla fall hoppa pa baten som ska ta oss langs med Yangtze river. Ska bli spannande att se hur kinesiska "Cinderella" ser ut.
Beijing bjod pa en hel del godsaker genom konst faktiskt. Tog oss efter mycket armviftande och fragande oss ut till 798 Art district utanfor centrala Beijing. Gamla fabrikslokaler hade gjorts om till ett helt omrade med en massa gallerier och lite mysiga kafeer. Vi fick oss en god kafe och ett bra stycke konst pa kopet.
Gjorde Beijing osakert en kvall och som nar jag varit ut dar forut blev det galet med ljussablar och sjukt mycket dansande kineser.
I brist pa tagbiljetter tog vi sittplats fran Beijing hit till Xian och det ma ha varit ett ganska bra pris men det satte sina spar. Kineserna ar inte riktigt som svenskarna. Vanligtvis i Sverige brukar folk tystna nar natten drar sig pa, har var det fullt i gang och folk spelade hogt med sina mobiler sa olika musik blandades med varann mellan sittbankarna. Jag och Sara korde med stenhard isolering med ogonbindel, oronproppar och en san dar lacker flygplanskudde sa kineserna fick allt nagot att se pa.
Tillsammans med manga manga kinsiska turister kollade vi in terracottaarmen och det var inte daligt.
Imorgon fortsatter vi vidare mot soder, Chongquing. Later lite som ett skamt stalle nar man latsas prata kinesiska men dar ska vi i alla fall hoppa pa baten som ska ta oss langs med Yangtze river. Ska bli spannande att se hur kinesiska "Cinderella" ser ut.
Thursday, October 16, 2008
Ropa inte Hej forran du ar i Nizamuddin
Nu har vi avverkat flera stora stader i Indien pa kort tid men till ett pris.
Efter Chennai blev det tag till Varanasi. Varanasi bjod pa Ganges som sig bor. Akte med roddbat ut pa Ganges och forsokte halla munnen stangd nar det skvatte fran arorna. Nar ro-killen, Sunny blev trott fick jag ta over och han blen nog minst sagt imponerad av mina ro-skills ner langs med ghatsen (trappor dar folk badar)i morgon solen. Sunny undrade flera ganger om vi verkligen inte ville bada for han hade ju turen att gora det varje dag. Efter att ha rott forbi de brinnande balen kandes ett dopp mer hell an healing. Vackert om an lite kusligt var det i alla fall med alla som badade och gjorde religiosa ritualer.
Sen gick taget till Dehli dar vi gjorde stan. Akte till Old Dehli for att bland annat besoka Jama Masjid, mosken och gjorde nyborjarmisstaget att ha kortarmat och visa smalbenen. Eftersom man inte fick ha med sig kamera in utan att betala en hog avgift gick vi in var och en och fick ha pa oss langa skrikia, blommiga sarkar. Sa om folk tittade och skrattade innan kande man sig ganska lojlig som den enda i extrem Dileva variant till klanning dar man skred fram ensam. Pa kvallen gick vi till en restaurang som kandes som det haftigaste utestallet is tan av utsidan att doma. Kon var lang av indier och vi undrade vad som var sa fantastiskt med den har baren. Insidan var ganska sliten men "Dry day" var ordet och darfor det enda stallet pa langa vagar som serverade ol eftersom det var ett helgons fodelsedag.
Dagen darpa, innan flyget till Kina pa kvallen, tog vi Agra nasta med tag och allt gick som planerat. Prickade av Taj Mahal och var pa plats vid 14 vid stationen eftersom taget till Dehli gick 14.45. Men inget tag kom. Efter flera besok hos "station manager" sades det 16.10 men inget tag kom. Vi klev pa ett annat tag till Dehli men vagade inte stanna eftersom man i Indien inte vill braka med myndigheterna sa "Station manager" fick nagra aterbesok. 17.30 glider taget in, vi hoppar pa och tanker, Yes nu ar vi i Agra om knappt 3 timmar. Tyvarr visade sig det har taget i stort sett bara kunna ga i 20km/h med enstaka snabba intervaller och framfor allt langa obekripliga stopp mitt ute i ingenstans. Den har resan hade vi valt lite samre klass sa fonstrena bestod av endast galler. Sa vid en liten station i morkret drog vi for en plastskiva mot mannen och killarna utanfor. Men de borjade dra upp de sa det blev en dragkamp mellan oss och vi fick ge upp och flydde in i mitten av vagnen tills taget borjat rulla igen.
Tag korde om oss och vi stannade for tag vi motte samtidigt som tiden flog fram. Funderade pa att hoppa av nagonstans och ta en taxi men morkret avskrackte oss samtidigt som vi for det mesta bara sett cykelrikshaws och traktorer kora om taget utanfor. Gjorde standigt samma misstag att fraga en indier om avstandet till Dehli men eftersom en indier aldrig sager, "jag vet inte" fick vi standigt olika chansningar som vi varje gang gick pa. Efter hyperventilering och en overtygelse om att vi missar flyget till Kina samma kvall rullade vi in pa stationen Nizamuddin i Dehli klockan 23, 6 timmar senare an planerat. Sprang av taget, forst at fel hall, sprang tillbaka samma vag da mot utgangen, ropade "TAXI TAXI, airport and FAST". Kandes precis som i en film, som en romantisk komedi dar karleken ska flyga ivag. Forst till hotellet for att hamta vaskorna och skumpade vidare forbi alla rodljus och framat med en bil dar stotdamparna nog forsvann med forra milleniet. Glider mot alla odds in pa flygplatsen precis i tid for check-in. Trots att vi inte atit pa 12 timmar fann vi oss i ett gladjerus men det varade inte lange. Val inne pa flygplatsen upptackte Sara att hennes VISA-kort och korkort forsvunnit i hasten. Det sparrades och fixades och nar vi klockan 3 pa natten satter oss pa flyget och andas ut borjar Sara bloda nasblod precis nar det ar dags att lyfta.
Slocknade pa flyget och vaknade upp till ett stadat och nybyggt Beijing sa far se vad Kina har i sitt skote for oss.
Efter Chennai blev det tag till Varanasi. Varanasi bjod pa Ganges som sig bor. Akte med roddbat ut pa Ganges och forsokte halla munnen stangd nar det skvatte fran arorna. Nar ro-killen, Sunny blev trott fick jag ta over och han blen nog minst sagt imponerad av mina ro-skills ner langs med ghatsen (trappor dar folk badar)i morgon solen. Sunny undrade flera ganger om vi verkligen inte ville bada for han hade ju turen att gora det varje dag. Efter att ha rott forbi de brinnande balen kandes ett dopp mer hell an healing. Vackert om an lite kusligt var det i alla fall med alla som badade och gjorde religiosa ritualer.
Sen gick taget till Dehli dar vi gjorde stan. Akte till Old Dehli for att bland annat besoka Jama Masjid, mosken och gjorde nyborjarmisstaget att ha kortarmat och visa smalbenen. Eftersom man inte fick ha med sig kamera in utan att betala en hog avgift gick vi in var och en och fick ha pa oss langa skrikia, blommiga sarkar. Sa om folk tittade och skrattade innan kande man sig ganska lojlig som den enda i extrem Dileva variant till klanning dar man skred fram ensam. Pa kvallen gick vi till en restaurang som kandes som det haftigaste utestallet is tan av utsidan att doma. Kon var lang av indier och vi undrade vad som var sa fantastiskt med den har baren. Insidan var ganska sliten men "Dry day" var ordet och darfor det enda stallet pa langa vagar som serverade ol eftersom det var ett helgons fodelsedag.
Dagen darpa, innan flyget till Kina pa kvallen, tog vi Agra nasta med tag och allt gick som planerat. Prickade av Taj Mahal och var pa plats vid 14 vid stationen eftersom taget till Dehli gick 14.45. Men inget tag kom. Efter flera besok hos "station manager" sades det 16.10 men inget tag kom. Vi klev pa ett annat tag till Dehli men vagade inte stanna eftersom man i Indien inte vill braka med myndigheterna sa "Station manager" fick nagra aterbesok. 17.30 glider taget in, vi hoppar pa och tanker, Yes nu ar vi i Agra om knappt 3 timmar. Tyvarr visade sig det har taget i stort sett bara kunna ga i 20km/h med enstaka snabba intervaller och framfor allt langa obekripliga stopp mitt ute i ingenstans. Den har resan hade vi valt lite samre klass sa fonstrena bestod av endast galler. Sa vid en liten station i morkret drog vi for en plastskiva mot mannen och killarna utanfor. Men de borjade dra upp de sa det blev en dragkamp mellan oss och vi fick ge upp och flydde in i mitten av vagnen tills taget borjat rulla igen.
Tag korde om oss och vi stannade for tag vi motte samtidigt som tiden flog fram. Funderade pa att hoppa av nagonstans och ta en taxi men morkret avskrackte oss samtidigt som vi for det mesta bara sett cykelrikshaws och traktorer kora om taget utanfor. Gjorde standigt samma misstag att fraga en indier om avstandet till Dehli men eftersom en indier aldrig sager, "jag vet inte" fick vi standigt olika chansningar som vi varje gang gick pa. Efter hyperventilering och en overtygelse om att vi missar flyget till Kina samma kvall rullade vi in pa stationen Nizamuddin i Dehli klockan 23, 6 timmar senare an planerat. Sprang av taget, forst at fel hall, sprang tillbaka samma vag da mot utgangen, ropade "TAXI TAXI, airport and FAST". Kandes precis som i en film, som en romantisk komedi dar karleken ska flyga ivag. Forst till hotellet for att hamta vaskorna och skumpade vidare forbi alla rodljus och framat med en bil dar stotdamparna nog forsvann med forra milleniet. Glider mot alla odds in pa flygplatsen precis i tid for check-in. Trots att vi inte atit pa 12 timmar fann vi oss i ett gladjerus men det varade inte lange. Val inne pa flygplatsen upptackte Sara att hennes VISA-kort och korkort forsvunnit i hasten. Det sparrades och fixades och nar vi klockan 3 pa natten satter oss pa flyget och andas ut borjar Sara bloda nasblod precis nar det ar dags att lyfta.
Slocknade pa flyget och vaknade upp till ett stadat och nybyggt Beijing sa far se vad Kina har i sitt skote for oss.
Friday, October 10, 2008
Indien har hela spannet
Imorgon rullar vi från Chennai och vi rullar inte lite, 36 timmar är det beräknat, från sydliga Chennai till heliga Varanasi. Vet inte riktigt vad vi har att vänta i Varanasi, har hört både gott och ont men framför allt att det är staden dit alla hinduer vill åka för att dö. Nu är ju inte det vårt mål förstås men det ska bli mycket intressant att se Ganges och allt där till.
Den här veckan har präglats av olika barnhemsbesök. Vi fick följa med Peter, en socialarbetare på hembesök till en del barn som går på en skola för barn som inte har råd att betala dyra pengar för utbildning. När vi gick där från den ena familjens enrummare till nästa som bodde i en hydda utan ström så var det en sak som var slående. Alla var så oerhört glada, tacksamma och givmilda. Trots att de lever längst ner i samhället så var deras första tanke när vi kom att ta fram den lilla pengapåsen de hade som skramlade av mynt och springa iväg och köpa något åt oss. För mig känns det så konstigt att de är så givmilda trots att de har så lite. I Sverige är det ju oftast så noga med pengar, notor ska delas, ja allt ska vara rättvist men här är det inget snack om saken att man bjuder. Många är frågvisa men svaren på frågorna jag får blir ofta att jag svävar lite från sanningen. För hur ska man förklara ett sabbatsår till en indier som hela livet kämpar för att få plugga på college. Frågan om jag är gift eller "my fathers name" är ju desto lättare men känns ju för mig väldigt konstiga.
Ska väl erkänna att jag även gjort en del annat i veckan. En fransk förening ordnade en spelning med en fransk trio som spelade "gipsy jazz" och det var kul att se, mitt i allt indiskt. På evenemang som det cirkulerar alltid Chennais kändispress. De som hamnar på vimmelbilderna här är inte bara TV-kändisar utan även "expats" (västerlänningarna som bor i Chennai) är också ett hett byte för fotograferna. Så i gårdagens Chennai upplaga av "The times of India" kunde vi se oss själva mingla bland stadens societet.
Jag kommer onekligen att tänka på vitsen att i Indien får de lägre kasten arbeta medan överkasten bara ligger på sängen och latar sig. Och när jag ser tillbaka på den här veckan så känns det faktiskt väldigt träffande.
Den här veckan har präglats av olika barnhemsbesök. Vi fick följa med Peter, en socialarbetare på hembesök till en del barn som går på en skola för barn som inte har råd att betala dyra pengar för utbildning. När vi gick där från den ena familjens enrummare till nästa som bodde i en hydda utan ström så var det en sak som var slående. Alla var så oerhört glada, tacksamma och givmilda. Trots att de lever längst ner i samhället så var deras första tanke när vi kom att ta fram den lilla pengapåsen de hade som skramlade av mynt och springa iväg och köpa något åt oss. För mig känns det så konstigt att de är så givmilda trots att de har så lite. I Sverige är det ju oftast så noga med pengar, notor ska delas, ja allt ska vara rättvist men här är det inget snack om saken att man bjuder. Många är frågvisa men svaren på frågorna jag får blir ofta att jag svävar lite från sanningen. För hur ska man förklara ett sabbatsår till en indier som hela livet kämpar för att få plugga på college. Frågan om jag är gift eller "my fathers name" är ju desto lättare men känns ju för mig väldigt konstiga.
Ska väl erkänna att jag även gjort en del annat i veckan. En fransk förening ordnade en spelning med en fransk trio som spelade "gipsy jazz" och det var kul att se, mitt i allt indiskt. På evenemang som det cirkulerar alltid Chennais kändispress. De som hamnar på vimmelbilderna här är inte bara TV-kändisar utan även "expats" (västerlänningarna som bor i Chennai) är också ett hett byte för fotograferna. Så i gårdagens Chennai upplaga av "The times of India" kunde vi se oss själva mingla bland stadens societet.
Jag kommer onekligen att tänka på vitsen att i Indien får de lägre kasten arbeta medan överkasten bara ligger på sängen och latar sig. Och när jag ser tillbaka på den här veckan så känns det faktiskt väldigt träffande.
Sunday, October 5, 2008
Shakin' ma booty all the way up to Ooty
Hurra, hurra, hurra har lyckats besöka Chennais Immigration Office med stor framgång. Hade bävat sen i somras inför mitt uppdrag att ännu en gång möta Indiens hårda tjänstemän på Immigration office för att få mitt uppehållstillstånd och inför mitt besök där i fredags hade otaliga förberedelser gjorts. Jag ville för mitt liv inte bli utvisad ur landet en gång till. Var där en knapp timme innan det öppnades och trots det var det redan lång kö. När en man kom fram 5 minuter innan öppning blev det som om han utropat "fruktsallad" och alla reste sig som på hans givna signal och lämnade sina sittplatser vilket var våra kölappar. När vi skulle sätta oss igen hade fruktsalladen skakats om och en del hade tagit nya positioner och det blev en del diskussioner till vi tillslut fick våra rättmätiga plats i kön. När det väl blev min tur var det som om Indien helt bytt stil. Jag fick gå rakt in till en kassa och där visa upp alla mina dokument och sen order att hämta ut mitt tillstånd tre dagar senare. Jag hoppas innerligt att det kommer fortsätta att gå såhär bra för det verkar ha skett en helomvändning på Immigration office och jag anar att ett antal statsgubbar där fått sparken sen sist.
I helgen besökt vi Ooty, en stad uppe i Tamil Nadus bergstrakter. Hade en skakig väg dit, "I'm shakin' ma booty all the way to Ooty", men efter en natt på tåget och en skumpig bilfärd kunde vi tillslut beundra Maharadjans gamla sommarpalats som verkligen var häftigt och som gjorts om till hotell. Vi fick oss en liten rundvandring och fick gå längs med loftgångar och se gömda balkonger och allt som Maharadjan hade gömt i sin "sommarstuga". Eftersom det knappt vår några andra människor kunde man nästan förvänta sig att vi skulle slängas in i en gammal skräckfilm.
Jag och Sara tog oss en lång och skön promenad i stan och det är kul att se när indierna turistar. Ooty är jättestort bland indiska turister och vissa blir verkligen som barn på nytt. Kön till trampbåtarna, hästridningen och de små karusellerna var oändlig. De som inte gjorde det roade sig med att titta på blommor, slå kullerbyttor på gräset och åka go-kart, utan hjälm förstås.
När vi låg framför TV:n och hamnade i zappar-träsket som man ofta gör kom vi efter många olika Bollywoodfilmer och sliskiga serier in på "Indian-Idol". Med precis samma upplägg som i Sverige turnerade de runt med auditions i landet och var den här gången i Bangalore. Några delar i programmet var dock annorlunda, t ex var ju sången betydligt annorlunda så jag och Sara hade stora svårigheter att bedöma om det var bra eller dåligt. När det kom till delen i programmet där tittarna får följa med de tävlande hem blev situationen väldigt konstig. Det hela kändes mer som den svenska sortens Faddergala då man fick följa med en tjej hem. Hennes liv gick mest ut på att hon lagade mat, hämtade vatten i brunnen och ibland spelade lite traditionell musik med sin pappa. Det hade ju varit väldigt hårt att se juryn såga henne men som tur var kunde jag genom mina knackliga hindi förstå att hon gick vidare till nästa delmoment, phu..
I helgen besökt vi Ooty, en stad uppe i Tamil Nadus bergstrakter. Hade en skakig väg dit, "I'm shakin' ma booty all the way to Ooty", men efter en natt på tåget och en skumpig bilfärd kunde vi tillslut beundra Maharadjans gamla sommarpalats som verkligen var häftigt och som gjorts om till hotell. Vi fick oss en liten rundvandring och fick gå längs med loftgångar och se gömda balkonger och allt som Maharadjan hade gömt i sin "sommarstuga". Eftersom det knappt vår några andra människor kunde man nästan förvänta sig att vi skulle slängas in i en gammal skräckfilm.
Jag och Sara tog oss en lång och skön promenad i stan och det är kul att se när indierna turistar. Ooty är jättestort bland indiska turister och vissa blir verkligen som barn på nytt. Kön till trampbåtarna, hästridningen och de små karusellerna var oändlig. De som inte gjorde det roade sig med att titta på blommor, slå kullerbyttor på gräset och åka go-kart, utan hjälm förstås.
När vi låg framför TV:n och hamnade i zappar-träsket som man ofta gör kom vi efter många olika Bollywoodfilmer och sliskiga serier in på "Indian-Idol". Med precis samma upplägg som i Sverige turnerade de runt med auditions i landet och var den här gången i Bangalore. Några delar i programmet var dock annorlunda, t ex var ju sången betydligt annorlunda så jag och Sara hade stora svårigheter att bedöma om det var bra eller dåligt. När det kom till delen i programmet där tittarna får följa med de tävlande hem blev situationen väldigt konstig. Det hela kändes mer som den svenska sortens Faddergala då man fick följa med en tjej hem. Hennes liv gick mest ut på att hon lagade mat, hämtade vatten i brunnen och ibland spelade lite traditionell musik med sin pappa. Det hade ju varit väldigt hårt att se juryn såga henne men som tur var kunde jag genom mina knackliga hindi förstå att hon gick vidare till nästa delmoment, phu..
Wednesday, October 1, 2008
Åter till Orienten
Så var jag åter tillbaka till Indialand. Det kändes behagligt bekant att glida ner för rulltrappan på flygplatsen och se två vita armar tillhörande mina föräldrar, frenetiskt vinka i havet av mörka kalufser. Likaså att vid väntan på väskorna få kämpa sig fram till bandet eftersom linjen på golvet här verkar betyda att det är förbjudet att befinna sig bakom den istället för framför som på många andra flygplatser i världen. Det är konstigt att även om man förväntar sig ett varmt klimat blir chocken alltid lika stor när man kliver ut i den mörka natten och hettan slår emot en som en vägg. När man då också måste hålla god min inför alla nyfikna indier känns det ofta ännu mera klibbigt längs med ryggen och den där ylletröjan som varit så varm och skön vid morgonens frost och på flyget känns nu lite för mycket får för min smak.
Idag fick jag och Sara oss en promenad i Chennais gatumyller och man slutar aldrig att förundras över varifrån alla människor kommer och vart dom är påväg. Det verkar vara en ständig förflyttning av alla eller så är det bara en himla massa folk och även om det bara är en bråkdel som är on the go så blir det väldigt, väldigt många.
Under kvällen besökte vi Kapleeswarartemplet och eftersom det är en stor högtid här fick vi uppleva templet i sitt esse. Gudar tvättades, blommor pyntade marken och musik spelades. Lite som julskyltning i Sverige med fina glittrande saker till försäljning, neonskyltar, sång och gubbar i skägg, fast deras "julskyltning" hade lite mera religiös touch på det hela än vad vår har.
Jag känner i alla fall att det hela har varit ett mycket kärt återseende.
Idag fick jag och Sara oss en promenad i Chennais gatumyller och man slutar aldrig att förundras över varifrån alla människor kommer och vart dom är påväg. Det verkar vara en ständig förflyttning av alla eller så är det bara en himla massa folk och även om det bara är en bråkdel som är on the go så blir det väldigt, väldigt många.
Under kvällen besökte vi Kapleeswarartemplet och eftersom det är en stor högtid här fick vi uppleva templet i sitt esse. Gudar tvättades, blommor pyntade marken och musik spelades. Lite som julskyltning i Sverige med fina glittrande saker till försäljning, neonskyltar, sång och gubbar i skägg, fast deras "julskyltning" hade lite mera religiös touch på det hela än vad vår har.
Jag känner i alla fall att det hela har varit ett mycket kärt återseende.
Subscribe to:
Posts (Atom)