Shakin' ma booty all the way up to Ooty

Hurra, hurra, hurra har lyckats besöka Chennais Immigration Office med stor framgång. Hade bävat sen i somras inför mitt uppdrag att ännu en gång möta Indiens hårda tjänstemän på Immigration office för att få mitt uppehållstillstånd och inför mitt besök där i fredags hade otaliga förberedelser gjorts. Jag ville för mitt liv inte bli utvisad ur landet en gång till. Var där en knapp timme innan det öppnades och trots det var det redan lång kö. När en man kom fram 5 minuter innan öppning blev det som om han utropat "fruktsallad" och alla reste sig som på hans givna signal och lämnade sina sittplatser vilket var våra kölappar. När vi skulle sätta oss igen hade fruktsalladen skakats om och en del hade tagit nya positioner och det blev en del diskussioner till vi tillslut fick våra rättmätiga plats i kön. När det väl blev min tur var det som om Indien helt bytt stil. Jag fick gå rakt in till en kassa och där visa upp alla mina dokument och sen order att hämta ut mitt tillstånd tre dagar senare. Jag hoppas innerligt att det kommer fortsätta att gå såhär bra för det verkar ha skett en helomvändning på Immigration office och jag anar att ett antal statsgubbar där fått sparken sen sist.

I helgen besökt vi Ooty, en stad uppe i Tamil Nadus bergstrakter. Hade en skakig väg dit, "I'm shakin' ma booty all the way to Ooty", men efter en natt på tåget och en skumpig bilfärd kunde vi tillslut beundra Maharadjans gamla sommarpalats som verkligen var häftigt och som gjorts om till hotell. Vi fick oss en liten rundvandring och fick gå längs med loftgångar och se gömda balkonger och allt som Maharadjan hade gömt i sin "sommarstuga". Eftersom det knappt vår några andra människor kunde man nästan förvänta sig att vi skulle slängas in i en gammal skräckfilm.

Jag och Sara tog oss en lång och skön promenad i stan och det är kul att se när indierna turistar. Ooty är jättestort bland indiska turister och vissa blir verkligen som barn på nytt. Kön till trampbåtarna, hästridningen och de små karusellerna var oändlig. De som inte gjorde det roade sig med att titta på blommor, slå kullerbyttor på gräset och åka go-kart, utan hjälm förstås.

När vi låg framför TV:n och hamnade i zappar-träsket som man ofta gör kom vi efter många olika Bollywoodfilmer och sliskiga serier in på "Indian-Idol". Med precis samma upplägg som i Sverige turnerade de runt med auditions i landet och var den här gången i Bangalore. Några delar i programmet var dock annorlunda, t ex var ju sången betydligt annorlunda så jag och Sara hade stora svårigheter att bedöma om det var bra eller dåligt. När det kom till delen i programmet där tittarna får följa med de tävlande hem blev situationen väldigt konstig. Det hela kändes mer som den svenska sortens Faddergala då man fick följa med en tjej hem. Hennes liv gick mest ut på att hon lagade mat, hämtade vatten i brunnen och ibland spelade lite traditionell musik med sin pappa. Det hade ju varit väldigt hårt att se juryn såga henne men som tur var kunde jag genom mina knackliga hindi förstå att hon gick vidare till nästa delmoment, phu..