Griffin, Konitoshi och Average Joe

Franska febern har lagts sig men den franska förkylningen håller på att ta över min kropp. Jag har ändå trotsat den lite med åkning i helgen och det fick jag för. Snoret rinner numera ännu mer och min franska blir ännu mera frånvarande eftersom rösten inte längre backar upp den.

Men klassen har fått tillökning på två damer och den är faktiskt riktigt mysig. Jag har alltid undrat hur Peter Griffin i Family Guy skulle se ut och jag träffar honom numera dagligen under min franska undervisning. En trevlig medelålders brittisk man, truckförare och som bara skrockar gott när han inte vet svaret som läraren säger. När jag tröttnar på Griffin har jag Konitoshi en japan som jobbar på en japansk restaurang här och som vill bli målare i Frankrike. Sen finns det ju flera mellan figurer som jag inte nämner, Average Joe från USA som har svårt att få ut de franska ljuden utan den amerikanska wowowowow, britten med sagoberättar rösten som alltid blir lika röd i ansiktet så fort han tilltalas. Jag sammanfattar med att det är ett bra gäng.

Ett smakprov på helgens härliga åk!

Hanna Rebecka och Sandra

Frankrike feber

Nu har skolan börjat och det är franska för hela slanten. En hel del läxor så man kastas verkligen in i det direkt. Tyvärr har jag blivit sjuk. Frankrike febern har gått till hårt och jag har mest fått vila och bara åkt några åk. Nu hoppas jag att Frankrike febern försvinner så att jag kan ge mig ut i systemen på riktigt.

Cho hoo Chamonix!

Fredagen ägnades åt ett mysigt besök i Uppsala, där jag fick se Joannas lya, Carros haka och Gabriels föreläsningsblock, allt till belåtenhet.

På lördagen lyfte jag med Sandra från svensk mark mot Chamonix. Började med att två berg av väskor rörde sig runt på Geneves flygplats och långt där under kunde man skymta från kroppar. Efter vår första baguette och desperata försök att göra sig förstådd på franska blev det buss mot Chamonix. Väl framme var det inte mycket som blev rätt från början. Vi gick av på rätt ställe men ett mörkt Chamonix var svår orienterat och två trevliga busschaufförer körde oss gratis runt i staden för att hitta rätt. Det slutade med att vi hamnade på tågstationen och vi fick som ett undantag lämna vårt "hem" där och gå och hämta nycklar. Men tiden började ticka och stationshuset skulle stänga. Vi tog en varsin väska, lämnade resten och fick springa genom stan för att hitta vår lägenhet. Jag hörde hur Sandra ropade bakom mig och vände mig om och såg hur hon sköt resväskan framför sig vars hjul var igenkörda av sten. Väl framme i rätt kvarter verkade lägenheten som uppslukad av fransmännen, med svetten rinnande i pannan fick jag lämna Sandra med all packning för att spurta tillbaka till stationen och hämta ut väskorna som var kvar. Jag kom in 19.59 och stationen skulle stänga 20.00...trodde vi. Väl där visade det sig att vår franska svikit oss, de stängde inte förrän en halvtimme senare så så mycket för det maratonloppet. Efter min spurt började jag undra vart Sandra tagit vägen och det hade inte gått smidigt för henne. Efter hjälp från diverse taxichaufförer, mycket dörrknackning så dök det till slut upp en vardagshjälte som kunde visa vart vi skulle bo. Så efter flera timmars letande i Chamonix kunde vi slå oss ner på vår pizzeria på hörnet och fira med god mat och vin.

Lägenheten är liten, väldisponerad och framför allt mysig. Jag sover ovanpå Sandra (överslaf) och i andra delen av lägenheten sover Hanna och Jasaman, väldigt behagligt sällskap.
Första middagen med gänget blev tacos, gött mos var det.

Skolan började idag och jag sitter och pustar ut efter skriftligt och muntligt prov. Grupperna delas in i eftermiddag och i kväll kommer lapparna från "audition" upp och det känns lite som om kommentaren "who's in the play?" skulle kunnat passa in.


Upptäcker stadens alla vrår.

Imorgon blir det åka av!

Jag är en packmyra

Pappa Olof anlände till Sverige och frös i vårt kalla land. Efter varma besök i värmländska skogar hos pensionärerna i släkten var det dags att vinka av pappa vid tåget. Tiden går fort när man har roligt så nu är han nog tillbaka i Indien igen och här packas det nu för full rulle. Jag kommer att bli en myra, bära mer än min egen vikt. Enligt mina beräkningar 1,15 ggr min vikt. Tro då inte att min väska väger 15 kg, även om jag är rätt slank. Jag har ju min kraftiga benstomme man måste räkna in i beräkningarna så bagaget väger lite mer än 15. Tänk på att jag måste jag bära på hela mitt hem. Nu när jag ser det så, så är jag nog mer en snigel för packningen går långsamt. Jag har fått leka Hansan-köpman också under kvällen. För just ikväll så vägrar vågen, varför? Så jag har lyft väskorna upp och ner och uppskattat hur många guldpengar varje väger. Jag hoppas innerligt att min magkänsla sitter där den ska, sådär lite i mitten av kroppen.

Fick ett hjärtskärande farväl med souvlaki hos greken på Akropolis. Ja alltså det var inte sorgligt att ta adjö av greken, (we're not that close anymore) utan mer vännerna. Jag kommer sakna deras skämt och skratt. Men som min pappa sa när vi sa hejdå, det är ju bra med sorgliga avsked för tänk vad kul det blir när vi ses igen! Så jag tar fasta på det och fantiserar hur jag springer på Knutsborakan i blomstrande maj och möts av Ludvikas hjältar.

Nu ska jag fundera lite och sova på packningen, bokstavligt talat.

Good old LA

Min tid hemma är ganska begränsad så jag känner att jag måste hinna klämma in Ludvikas alla guldkorn. Grand som varit det enda stället att dansa på under vinterhalvåret har stängt igen. Istället har ett nytt ställe öppnat i samma lokaler, Solo. Allt med en förändring var en förbättring. Det skulle enligt tidningen vara "Stureplans inspirerat" och inte längre vara täckt av heltäckningsmattor och stora träbås i vilda västern möter fjällstuge-stil. Jag som aldrig fått uppleva Sturecompagniet
kände mig väldigt exalterad över att få besöka Ludvikas Laroy. Så jag, Jessica, Sara, Bella och Sigge bestämde oss för att ta en titt. Jag vet inte om vita väggar gör ett ställe till Stureplan men jag kände att det var lite för lite kavajer och sprutande skumpa för att få brats-feelingen och lite för mycket keps, hood och baksnus. Jag klagar inte för Ludvika är inte Stockholm och det känns faktiskt rätt skönt att få komma hem och se att det är som vanligt, fast bättre.

Lördag: 0 grader, strålande sol och klockan är 11, jacka och täckbyxor på - nu är det dags att gå ut och gå. Gång på gång mötte jag 60+are på sin lördags promenad och jag försökte hela tiden le och se ut som en rekordelig ungdom. I brist på respons blev jag alltmer besviken tills jag nästan gett upp hoppet om att få ett leende tillbaka. För då på 20 meters håll såg jag en kvinna ropa något jag inte kunde uppfatta på grund av mina hörlurar. När jag fått ur de var hon redan halvvägs in i en berättelse. "Du vet, bry dig inte i att han morrar och visar tänder, han vill bara leka" ropar hon om sin hund. Sedan var det som om stegen jag tog i riktning mot henne var som att trycka på en knapp och jag utlöste ett ordskred ur hennes mun. "Neej, du vet jag går ju alltid ut med Bamse när dottern jobber, de är ju min dotters hund..ho' bor ju därborta..och imorse försökte jag ringa henne...telefonen fungera inte, å ho' som har sån nyy..min är ju jätte gammal men den fungerer ändå vet du...men du vet jag har ju nyckel dit" Jag försökte flika in diverse små kommentarer med mitt bredaste Ludvikamål men det blev mest "nämen oj..jaahaa..ja men duu ser dä gamla fungerar ju bäst ändå". Jag försökte fundera om vi hade några gemensamma bekanta som gjorde att vi kände varann men kunde inte komma på någon. Vi hade helt enkelt bara den här fina morgonen gemensamt men det räckte gott för mig så jag fortsatte att lyssna på hennes berättelser om livet, "Ja nej men du vet trafikskadan som jag har...använder ju selen till Bamse men tog inte den idag å de ä ju så hart ute" Fortsätter min nya vän och pekar menande på sitt ena lite kortare ben.

Lägg märke till den höga halten av "du vet" som förövrigt är ett väldigt bra uttyck. Särskilt när man pratar med en främling och man vill få den att känna sig som om man känt varandra i evigheter. Så efter många glada skratt skildes vi åt och det kändes tryggt att veta att tanten och Bamse är kvar och håller ställningarna i good old LA när jag åker.

Borta bra men hemma....

Efter en kort visit till Londons Heathrow och x-antal timmar på flyg anlände jag och Carl till ett Sverige i stil a la Nordpolen. Från Chennai natten på minst 25 grader varmt var det en smärre chock att gå ut i 18 grader kyla och vänta på en buss som aldrig ville dyka upp. Så efter att ha längtat efter kylan så fick jag nog vad jag förtjänade och det med besked.

Men den svenska kylan vägdes lätt upp av vänners värme! Min första natt på Dragonstigen fick jag dela med en rad av glada laxar och jag var inte den som tackade nej. Så för ovanlighetens skull så kunde nästan hela pensionat Heymans sängplatser vara belagda samtidigt. Det har fortsatt med en kall men mysig promenad, fint Fontana-käk och Mamma Majas köttbullar allt i sällskap med kamrater med stort K.

Happy christmas and Happy new year!

Vid anländandet till Indien syntes inte så många spår av de hårda bombtiderna. Utanför flygplatsen satt en man med automatvapen gömd bakom en borg av sandsäckar annars var allt som vanligt.

För första gången under hösten skulle jag få avnjuta svensk mat och julmat till råga på allt, om jag längtat. Kunde med indiska råvaror i alla fall bidra med rödbetssallad och kola. Tyvärr föll kolan på att den fick ätas med aluminumfolie annars fick man låta bli hela kolan eftersom jag glömt fettet. Julmaten var riktigt god men tyvärr kunde jag inte behålla den särskilt länge. På juldagens morgon gick det inte längre, julmaten strejkade och kom upp lika fort som jag slängt i mig den. Jag måste lägga till att det var nog inte julmatens fel utan en indisk restaurang da’n före doppareda’n.

Mellandagarna spenderades vid Indiens sydspets och i Kerala. Vid syspetsen var det fullt med indiska pilgrimsvandrare som shoppade järnet och i Ernakulum i Kerala såg vi en livlig lynchningsmobb. På vägen till tågstationen passerade vi i mörkret en grupp maskerade män som med facklor drog fram mellan husen och jag hörde de skandera ut sin ilska i kör. Jag märkte att vår chaufför tryckte lite extra på gasen när vi passerade de och jag var inte den som motsatte mig det direkt.
Nyåret firades in på Madras club och det firades på bra. Livebandet körde på med klassiker från de senaste fyra årtiondena men till en början under middagen var den stora danssalen ganska öde. När jag gjorde ett återbesök någon timme före tolvslaget möttes jag av ett dansgolv jag tidigare aldrig upplevt. Unga i min egen ålder skakade järnet ihop med tanter och farbröder som lätt skulle kunnat vara min mormor eller farfar. En del var helt galna och vare sig det var indisk musik eller dunkande techno så rörde sig armarna och fötterna på de i rörelser som numera är mina måsten på dansgolvet. Plötsligt tystnade musiken och bandet säger på sin indiska engelska, "Do you know what time it is?...It's twelwe o'clock.. Happy new year.." Då vänder jag armen för att se vad klockan är, men den är bara fem i tolv fastän hela festen redan firat in det nya året och fyrverkerierna börjar gå av. Men det är typiskt Indien, det är inte så noga till skillnad från Sverige där man räknar exakt när det nya året slår in. Jag har inte tagit mig an några nyårslöften men jag tycker det nya året verkar lovande hittills.