Good old LA

Min tid hemma är ganska begränsad så jag känner att jag måste hinna klämma in Ludvikas alla guldkorn. Grand som varit det enda stället att dansa på under vinterhalvåret har stängt igen. Istället har ett nytt ställe öppnat i samma lokaler, Solo. Allt med en förändring var en förbättring. Det skulle enligt tidningen vara "Stureplans inspirerat" och inte längre vara täckt av heltäckningsmattor och stora träbås i vilda västern möter fjällstuge-stil. Jag som aldrig fått uppleva Sturecompagniet
kände mig väldigt exalterad över att få besöka Ludvikas Laroy. Så jag, Jessica, Sara, Bella och Sigge bestämde oss för att ta en titt. Jag vet inte om vita väggar gör ett ställe till Stureplan men jag kände att det var lite för lite kavajer och sprutande skumpa för att få brats-feelingen och lite för mycket keps, hood och baksnus. Jag klagar inte för Ludvika är inte Stockholm och det känns faktiskt rätt skönt att få komma hem och se att det är som vanligt, fast bättre.

Lördag: 0 grader, strålande sol och klockan är 11, jacka och täckbyxor på - nu är det dags att gå ut och gå. Gång på gång mötte jag 60+are på sin lördags promenad och jag försökte hela tiden le och se ut som en rekordelig ungdom. I brist på respons blev jag alltmer besviken tills jag nästan gett upp hoppet om att få ett leende tillbaka. För då på 20 meters håll såg jag en kvinna ropa något jag inte kunde uppfatta på grund av mina hörlurar. När jag fått ur de var hon redan halvvägs in i en berättelse. "Du vet, bry dig inte i att han morrar och visar tänder, han vill bara leka" ropar hon om sin hund. Sedan var det som om stegen jag tog i riktning mot henne var som att trycka på en knapp och jag utlöste ett ordskred ur hennes mun. "Neej, du vet jag går ju alltid ut med Bamse när dottern jobber, de är ju min dotters hund..ho' bor ju därborta..och imorse försökte jag ringa henne...telefonen fungera inte, å ho' som har sån nyy..min är ju jätte gammal men den fungerer ändå vet du...men du vet jag har ju nyckel dit" Jag försökte flika in diverse små kommentarer med mitt bredaste Ludvikamål men det blev mest "nämen oj..jaahaa..ja men duu ser dä gamla fungerar ju bäst ändå". Jag försökte fundera om vi hade några gemensamma bekanta som gjorde att vi kände varann men kunde inte komma på någon. Vi hade helt enkelt bara den här fina morgonen gemensamt men det räckte gott för mig så jag fortsatte att lyssna på hennes berättelser om livet, "Ja nej men du vet trafikskadan som jag har...använder ju selen till Bamse men tog inte den idag å de ä ju så hart ute" Fortsätter min nya vän och pekar menande på sitt ena lite kortare ben.

Lägg märke till den höga halten av "du vet" som förövrigt är ett väldigt bra uttyck. Särskilt när man pratar med en främling och man vill få den att känna sig som om man känt varandra i evigheter. Så efter många glada skratt skildes vi åt och det kändes tryggt att veta att tanten och Bamse är kvar och håller ställningarna i good old LA när jag åker.