Jag är en packmyra

Pappa Olof anlände till Sverige och frös i vårt kalla land. Efter varma besök i värmländska skogar hos pensionärerna i släkten var det dags att vinka av pappa vid tåget. Tiden går fort när man har roligt så nu är han nog tillbaka i Indien igen och här packas det nu för full rulle. Jag kommer att bli en myra, bära mer än min egen vikt. Enligt mina beräkningar 1,15 ggr min vikt. Tro då inte att min väska väger 15 kg, även om jag är rätt slank. Jag har ju min kraftiga benstomme man måste räkna in i beräkningarna så bagaget väger lite mer än 15. Tänk på att jag måste jag bära på hela mitt hem. Nu när jag ser det så, så är jag nog mer en snigel för packningen går långsamt. Jag har fått leka Hansan-köpman också under kvällen. För just ikväll så vägrar vågen, varför? Så jag har lyft väskorna upp och ner och uppskattat hur många guldpengar varje väger. Jag hoppas innerligt att min magkänsla sitter där den ska, sådär lite i mitten av kroppen.

Fick ett hjärtskärande farväl med souvlaki hos greken på Akropolis. Ja alltså det var inte sorgligt att ta adjö av greken, (we're not that close anymore) utan mer vännerna. Jag kommer sakna deras skämt och skratt. Men som min pappa sa när vi sa hejdå, det är ju bra med sorgliga avsked för tänk vad kul det blir när vi ses igen! Så jag tar fasta på det och fantiserar hur jag springer på Knutsborakan i blomstrande maj och möts av Ludvikas hjältar.

Nu ska jag fundera lite och sova på packningen, bokstavligt talat.