"Jazzbyxan"

Jag har gått på golfbanan, yes! Så nu får Tiger se upp för min sving.

Tog mig också i kragen och var ute och joggade. Det flöt på rätt bra men på vägen hem blev jag omkörd av en moped. Oftast är det ju småkids men inte den här gången. En man med en hjälm som påminde om en farthjälm och framför allt iförd jazzbyxor i stil med de från redskapsgymnastiken -98. Glansiga och fladdriga flög de förbi mig. Men efter några hundra meter hade han stannat och fipplade lite på sin moped. Efter att jag sprungit om körde han efter mig och gjorde samma sak två gånger till. Mitt hjärta började springa snabbare än mina ben och jag började föreställa mig olika scenarion där jazzbyxemannen förföljer mig överallt. Jag börjar planera flyktvägar och funderar på att ändra min joggingrutt för att förvilla "Jazzbyxan". När jag springer om honom ännu en gång har han svängt in på en väg och stannat och kikat efter mig. Eftersom "Jazzbyxan" redan svängt in och jag fortsätter rakt blir han tvungen att bryta sitt förföljarmönster men han slänger en blick efter mig som jag inte kan låta bli att vända mig om och titta efter, man ska inte men kan inte låta bli. När han försvunnit utom synhåll märker jag vad långt jag sprungit och vad lätt det gått. Så nu vet jag vad som behövs inför nästa löprunda, en potentiell våldtäcktsman som förföljer mig för då springer jag som den värsta kenyanen. Nästa gång hoppas jag på en med body eller i alla fall benvärmare, gillar vekrligen inte jazzbyxetyget, det förföljer mig i mina mardrömmar...

Vad är grejen med all-inklusive?

Så jag var till Stockholm och vilken kväll vi fick. Vi tog emd oss grillad kyckling, kräftstjärtar, grekisksallad, jättecouscous, vin you name it och satte oss på Apberget. På Långholmen vid vattnet, mitt emot Kungsholmen och med utsikt över ett Stockholm i solnedgång, bättre än så kan man inte ha det. Karin och Ida blev ett utomordentligt sällskap även om Karins bror utnämnt platsen till Stockholms mest romantiska. Att Sandra dök upp lite senare gjorde kvällen om möjligt bättre.



Tyvärr kom också en lördag... och med den också en sjukdom. Jag vet inte om det var en lätt variant av svininfluensa, ren utmattning eller någon konstig kombination, kass var jag i alla fall. Vi flanerade ner mot Gamla stan för att möta upp Ida som åkt via centralen med sin väska. Innan vi möttes hade Ida kommit bakom några poliser nere i en tunnel. När männen börjat fingra på sina vapen i uniformen och bad Ida att stanna där hon var, började hon väl ana att något inte var som det skulle. Plötsligt blev det bara ett "SPRIIIIING" till Ida så hon och en kille till fick göra en helomvändning och springa för kung och fosterland ifrån poliserna som nu dragit upp sina pistoler. Som tur var hade Ida dagen till ära ett par converse på fötterna. Annars ser jag framför mig hur hon springer ut ur tunneln i 15 cm-stiletter och en polis kommer bakom för att rädda henne. Precis när han slänger sig mot henne för att skydda henne, sprängs bilen bakom och de tumlar ner i gräset på sidan av vägen. Nej för mycket Hollywood action här känner jag. Sprang gjorde Ida i alla fall och vi var väldigt lyckliga att se henne välbehållen när vi möttes upp.

Från en kär kvinnlig arbetskamrat apropå resmål utomlands kom den här konversationen. En ung kille på jobbet var sugen på att båtluffa runt i Kroatien och tänkt ta med sig ryggsäcken och se var varje natt blir. Efter att den kvinnliga arbetskamraten lovordat Kroatien till killen och sedan tillkännagett att hon ska till Turkiet i slutet av sommaren undrar vi frågande varför hon inte åker till Kroatien igen om det nu var så bra. "Nej du vet jag vill aldrig åka till samma plats två gånger..vill se nåt nytt" Okej nej det förstår man ju, instämmer vi...Hon fortsätter med att..
"Jag åker aldrig till ett EU-land och det måste finnas all-inclusive, nej ni vet jag vägrer å åka annat än all-inclusive längre, de ä så braa".

Yrväder till frisyr

Svårt det här med hår. Jag har hela mitt liv förbannat mitt lockiga och alltför tjocka hår. När jag tog mitt steg ut ur tonåren tog jag nog också ett steg ifrån mitt hårkomplex. Så efter 20 år kunde jag acceptera det. Nu är då frågan när man har haft en frisyr så vill man ju förnya. Gör jag det ljust vill jag snart ha det mörkt igen och vice versa. Det verkar som om det är förändringen som ger kicken. Hur klipper man då ett lockigt hår.. För att få idéer googlade jag självfall och hoppades på inspiration.
Det här var det jag hittade och hur det blev med inspirationen vet jag inte men om jag ska till frissan kan jag i alla fall ta med mig nåt att ivsa hur man inte vill bli att se ut så har en risk eliminerats.

Frisyren är osäker men hösten är klirrad. Pol-kand, det kan nog bli nåt det där. Statsvetenskap på heltid, jag tror jag kommer falla för det men man vet aldrig. Är lagomt glad på det svenska antagningssystemet. Min franska franskakurs räknas nog inte till universitetet i Sverige. En franska steg 3, 10 år gammalt går bra men en termin i Frankrike för 2 månader sen är lite för klent. Nej de tycker vi inte om!!

Idag -> mot Stockholm. Iväg från jobbet och slänga sig på tåget och ta pulsen på storstan. Karin är där och jag och Ida passar på att hälsa på henne, hoppas på ett möte med Sandra och gärna en snabbvisit av Victoria. Många förhoppningar på helgen, får se vad den ger, massor med största sannolikhet.

Micro är överskattat!

För att liva upp den dystra och regniga sommaren hade jag tänkt bära en blommig riktig sommarklänning till jobbet. Ett gammalt loppisfynd som passar en sommar som denna. Numera en ballongklänning där jag tagit bort allt som påminner för mycket om lekisfröknarnas examensklänningar från -92 vilket innefattar axelvaddar, ner till vaden-längden samt 2 dm långa ärmar. För att vädra den hade den hängt ute på balkongen alltför länge för att göra den för fuktig och kall för att ha på sig. Jag brukar värma mina strumpor i micron när de är fuktiga så för lat för att gå till torkskåpet så började jag mickra klänningen. Efter en omgång var den väldigt varm men fortfarande för fuktig för att ta på sig. In en omgång till blev det och jag gick ut för att hämta tidningen för att ha till min macka och fil o flingors tallrik. När jag kommer in känner jag en mystisk lukt som inte är leverpastej eller musli. Jag slänger mig mot micron och river ut klänningen men försent. Den har redan börjat ryka och de brända hålen ger mig en förklaring till den otrevliga lukten. Så nu vet jag inget aluminium, metall, ägg eller klänningar i micron...

Jag har nog kommit på mitt sätt för att bli känd. Allas drömmar är ju att få stå på scen och bli en stjärna. Jag har hittat min nisch, luftgitarr-spelare. De har haft air-guitar VM i Finland, vilket jag tyvärr missade. Men nu blir det till att träna så att jag kna ställa upp i nästa SM och sedan bara fortsätta klättra upp mot toppen!

Fred och kärlek är ungdomens budskap

Har avverkat årets festival, Peace and Love i Booorlänge. Vi hade bunkrat med brassestol, ölkorv, liggunderlag, öl och parasoll förstås - allt för att få den optimala festivalupplevelsen. Listan av konserter var som ett eget komponerat blandband med allt det goda från ett smörgåsbord av bara det allra flottigaste och dyraste. Lykke Li, Moneybrother, Ratatat, M83 med flera bjöd alla på galna dansformationer. Till Sofia Karlsson fick jag känna mig riktigt blödig och släppa en tår samtidigt som jag nynnade på Flight of the Conchords..."I'm not crying, I'm just cutting onions".

Jag vet att jag brukar använda mig flitigt av "ja, man är ju inte 20 längre" men här var väl egentligen första gången som det verkligen passade in. Känns ju hemskt att säga att man vid 21 års ålder känner sig medelålders till skillnad från de omkring, då har man hamnat fel. När jag, Carro och Bella gick förbi ett tält med ett gäng teens ropar de efter oss varpå vi svarar något i stil med, "lammkött ain't for us". Till svar får vi "vi är artooon". Ut ur mig kommer utan att jag kan stoppa det såklart "ja men man är ju inte 20 längre" och blixtsnabbt kastar en av de i ansiktet på mig "HA, du har ju aldrig ens varit 20". Där satte vi punkt.

När jag tänker på helgen med Fred och kärlek och två nätter i tält ser jag hur vi på lördagens morgon kommer upp och det fortfarande är lugnt omkring oss bland tälten där alla är döda efter gårdagens upptåg. Vi sätter oss och har det fint i några solstolar och under ett parasoll och tunar in Melodikrysset på p4 som sig bör en härlig lördag morgon. Ut över campingen skrällar Anders Eldemans stämma ut och hittar på kluriga frågor om hunden Lurvas och en instrumental "Du är min man". Samtidigt lägger någon vid vårt tält en patiens och gårdagens tidning ligger framme för frukost läsning. Livet är allt bra härligt.



Båt är bra fint. Efter en dag vid Playa del Skuthamn tog Karlsson med oss ut i sin skuta. Som ett barn på julafton så testade jag vattenskidor. Kul som attan men jobbigt som bänkpress. Så träningsvärken har suttit där den hör hemma kan man minst säga. Tack vare ett gäng översociala vänner så blir det mycket badande och jag är den första att haka på. Hoppas, hoppas bara att vädret håller i sig nu till semestertiderna som de säger över kaffet på jobbet.

Tager du, JA!

Vilken helg, helt okej och mer därtill. Fick ett fint bubbel hos Jennie på fredagen som fortsatte hos mig i galenskap. Skåpbilen rullade sedan mot trädgårn' och där slog vi klackarna i det skumpa nedstänkta taket och riverdance-steppade mot den kletiga heltäckningsmattan.

Oj men lördagen erbjöd kussen Ullis och Patriks bröllop i Nynäshamn. Jag vill också gifta mig. Sällan jag blir så blödig som när man ser andra gråta. Det blev karnevalgång ut till klipporna med kazoo där de vigdes inför den fina grå himlen och man hörde vattnet klucka. Jaa, kan det bli bättre? I brist på riskorn flög snabbmakaronerna runt det nygifta paret. Dansgolvet blev grymt bra och jag fick skaka loss med kusiner och syskon och det hela avslutades med varmkorv som grädden på moset så att säga.



Föresten mitt golfteoriprov gick vägen. Så nu har jag bara uppspelet kvar. Det svåraste men jag är ändå ett steg närmare det där kortet.

Kvällskurs is the shit

Igår var en stor dag, det var ju val! Det är lite speciell känsla att gå in där i gamla skolan och lägga en röst som förändrar Sverige... Hm ja riktigt så kanske det inte är, ska inte överdriva men jag känner ändå stort ansvar. Det är lite av en vuxengrej känns det som, lite som att kunna dricka ett glas vin med någon eller att gå ut och gå med en annan.

En annan vuxengrej är att gå på kvällskurs, ensam!
Check!

Känns som om jag numera tillbringar stor del av min lediga tid på golfbanan ihop med Jerry, Jonny, Kenneth, Sanchit och gänget. Det är ett skönt gäng på 40+ som verkligen håller låda. De drar skämten som säkert varje medelålders man drar på kurserna. Men vi har det kul ihop, funderar på att bjuda hem alla goa glada på en räkfrossa eller om Kenneth får stå för en pubkväll i hans gillerstuga.

Jobbar på fabriken

Yes, jag har fått jobb! Jo så är det, ett tvättäkta sju till fyra kneg. När allt såg ut att bli en sommar i tristess. Hade verkligen sett framemot att bli ett hemmabarn med en lugn sommar utan tidiga morgnar med jobb. Men efter några veckor i lugnet började känslan av onyttighet smyga sig på som en lömsk figur bakom min rygg. Inte för att jag inte hade något att göra, herrn och frun i huset har snabbt kommit med en ny uppgift när jag fullföjt en annan.
Det är nog ombyte av miljö jag saknat. Nu när det inte blev hemtjänst, vem ska jag då diskutera väder med varje dag, höra hur barnen trivs eller varför inte lyssna till klassiker kommentaren, något i stil med att "karlar inte kan göra det direkt som man ber de om, för jag lät disken stå men tog han den....?". Men jag ska inte gå och vara ledsen, ABB also got it going. Nog för att jag blivit kallad en "kontorsråtta" så har fikarasterna på Reflexen fortfarande sitt att komma med. Här kanske inte "gubben"/"min karl" diskuteras fullt så mycket men HVDC har sina guldkorn. Varför inte 45-årig man som irriterar sig över att fotboll, hockey och handboll får så mycket utrymme i media. Så när han berättar om hans arrangerande av taekwondo-VM i Göteborg och hur inte en enda journalist dök upp eller när han drömmer tillbaka till när Sverige slog en japan i karate så kan jag inte annat än bli medryckt i hans rörande beskrivning. Att vissa sporter diskrimineras är ju usch och fy, vilket blir ungefär mitt svar på hans långa utläggning, "ja nej så ska det ju inte vara", eftersom jag har lite svårt att känna riktigt så starkt för det hans hjärta brinner för, kampsporter har väl aldrig riktigt varit min grej...
Efter två dagar som administratör kände jag att det var skönt med helg. Inte sagt att jag tröttnat men mycket nytt tåls att tänka på men ska bli kul att kunna göra lite själv men det kommer ju mer och mer, gjorde min första reseräkning själv igår, yees!

När jag kom hem igår på natten hade jag punka. Bilen pyste så jag trodde det var motorn men det visade ju sig vara däcket. Så nu är det helt platt men Carl och Martin använde sina magicfingers även kallat domkrafter och fick av däcket som satt som berg i Volvon.

Måste sova, det finns för lite tid på kvällen. Det är sjukt, kvällen går alltid så fort. Det är som om man tar av kvällen och ger till förmiddagen, not ok!

Den där tacosen kommer aldrig gå att få ihop

Att vara arbetslös har många dåliga sidor. Tristessen, skammen och kanske framför allt att man har en tendens att bara spendera. Som min käre farfar Ernst säger "det finns två sätt att bli rik, det ena är små utgifter eller så har man stora inkomster". Just nu är det första inte alltför smått och nummer 2 är ju läskigt nära nollpunkten. Om man vänder på det så finns det ju många fördelar med att vara mångsysslare (vilket är ett ord som jag själv föredrar framför arbetslös, klingar lite bättre...kärt barn har ju många namn). Man kan vara hemma och socialisera sig på helgerna och sen resa på små resor under vardagarna och så fick det bli.

Började med Uppsala, där jag blev slagen av min Wii-fanatiske mellanbror i snowboard, tennis och golf! Med Carro och Joanna blev det mindre prestige med lugnt filtslappande i park på lördagskvällen tillsammans med ost och kex.

Vidare mot Estocolmo för att möta upp Sandra. Sandra som jag skulle möta upp efter hennes jobb men som glömt mobilen i jobbskåpet inne på Stadium som redan larmats på. Medan hon irrade runt i hopp om att stöta på mig vid Sergels torg fick pappa Tobbe Westin tillslut tag på min pappa som kunde lämna ut mitt nummer. Precis innan de tänkt ropa ut på hela Åhlens att "Hanna, 21 år saknas, hon bär en randig tröja, en väska över armen och ser bortkommen ut. Sandra väntar vid informationen på bottenplanet" fick Sandra tag på mig genom en lånad telefon. Sedan när vi kom hem till henne visade det sig att hon haft telefonen i väskan hela tiden men att den stängts av för att en vattenflaska läckt.
Dagen efter kom flera gamla Chamonix-are och vi hann med både thaimat i en husvagn på Djurgården, frysbadstävling för fötterna, mat på Medborgarplatsen och Stockholms brantaste väg. Natten intogs hos Rebecka och dagen därpå började med bakelse till Rebecka som fyllde år och fortsatte med att Ida, Joanna och Karin kom. Tacos blev det till mat såklart och burritosen fylldes alldeles för fulla såklart. Man lyckas alltid ta sig vatten över huvudet när det gäller att stänga en tacos. Därför ska jag sluta använda "ta sig vatten..." och istället säga nåt i stil med "den där tacosen får du aldrig ihop". Så om någon säger "jag har 4 tentor näste vecka och har inte pluggat och så ska jag hinna flytta samtidigt" då svarar jag "nej du den där tacosen får du aldrig att gå ihop".
Senare blev det ett måste till min garderob, en blommig playsuit från Beyond retro. Alla sommarens femkamper - here I come! Jag visste nog inte det stora behovet förrän jag skaffade en hederlig byxdress. Sen om playsuiten kände sig som i sitt rätta element på en fest på KTH vet jag inte riktigt.
Men jag ska hitta en plats där även en playsuit får vara sig själv.

Värmland det är nåt särskilt med det

TIllbaka i Sverige, yeey!

På besök i Värmland och Kenny Bräck is back! Överraskade de gamla med ett besök och det var nära att jag orsakade en hjärtattack. Sen blev det en tur på stan som sig bör. På vägen mötte vi en gammal bekant som kommer från Edane, mormor och morfars gamla hem. Tydligen hade en ung kille byggt ett riktigt stort bygge som inte riktigt passade in i den bygden. Det var ett intressant samtal som aldrig slutade att ge mig nya fina uttryck till min egen vokabulär. Apropå att killen var singel - "Ja han kan ju få vem han vill, det är ju bara att han vrider på knappen så står kvinnorna på kö". Eftersom han var singel och ett sådant väldigt kap fick jag blickar som om att han kanske vore ett byte för mig, den här unga killen. 40 år visade det sig att han var men oooh så framgångsrik. Tackat nej till jobb på världsbanken i New York men "är inte alls märkvärdig", "nej han är precis som vanliga". Sen bollades det tillbaka till hans civilstatus och funderingar varför det här kapet saknade livspartner i sitt stora hus. "Jag har aldrig sett någre fruntimmer där utanför" "Nej jag undrar hur han är om han luter åt de andre höllet..höhö". Nu är det Dr Phil som gäller med mormor.

Ludvika, yes!
En stad som har allt. Det är inte bara Docklands som har rave, no way även på Ludvikas gator går det ravebyxor lösa med remmar fladdrandes till nästa kvarter. Det är inte bara Stureplan som har stekare, nene de har vi även på Solo aka "lilla Spyan" och skumpan flödar som aldrig förr. Det är inte bara Silja Line som har porrstänger, nejnej Trädgårn ligger inte långt efter och som för övrigt kändes precis likadant som för tre år sedan och thank God for that! Det är inte bara västra Värmland som har raggare, nej du dom glider även på Storgatan och Grottvägen i min hemstad. Det är inte bara Stockholms inner som har mammaledighets invaderade fik, jorå så att de finns i Ludvika också och det är jag med min ledighetspatrullen (arbetssökande, mellan två jobb, mångsysslare föredrag jag), nattjobbarna och mammorna som får slåss om kaffepåtåren på Ludvikas smultronställe, café Engel.

Regn + Kyla = Puder

Nu regnar det här nere i dalen hos mig men snöar uppe i bergen. Det är snart maj och då SKA det inte vara en halvmeter puder, i och för sig ska det aldrig vara puder när jag har bruten arm. Man ser verkligen fryspunkten längs med bergsluttningarna där regn blir till snö. Istället får jag ut och springa i regn och sen sitta här med svettigt gips....gggaaaash

12 dagar kvar i Chamonix, känns konstigt, konstigt. Varje dag är det någon ny som åker som man ska säga hejdå till. Idag är det kvalborg och Jonatan och Sebbes sista kväll. Är lite som Expedition Robinson, fast här Chamonix Vallee. Varje dag måste nog lämna dalen och till sist kommer bara en att kunna stå kvar som vinnare. På riktigt Strix manér så vet jag redan vilka tre som kommer att gå till final, Sandra Westin, Carl Engdahl och Hanna Heyman. Istället för plankan blir det längdhopp över glaciärsprickor och balansgång på broräcket över l'Arve, floden som rinner genom dalen. Frågan är om man vill vinna, stanna kvar själv medan de andra tar flyget hem.

Kaj Zachrisson, friåkaren och KASK-virkaren hänger mycket här, så brukar se honom lite överallt. För någon månad sen såg jag honom på en bar här i stan. Kvällen till ära bar jag en av mina mössor och ur tomma intet kom en kommentar i stil med "Snygg mössa, har du virkat själv?" Det var Kaj som trätt fram ur skuggan och trots att det var väldigt kort var det ändå stort att få höra det från virkade mössornas fader.

För att späda på ilskan över att inte få åka puder kan jag lägga upp en bild istället....

Paris i sirap

Så en liten kort reseresumé över min tripp till Frankrikes stora fina huvudstad. Hoppade på tåget för att möta upp Ludvikamaffian, Sara, Carro, Frida, Joanna och Ida över några dagar. Vi bosatte oss uppe i Montmartre och insöp atmosfären. Eftersom detta var det tredje besöket för mig till Paris behövde jag inte pricka av alla måsten så det blev helt enkelt mycket flanerande.

Besökte Edith Piafs grav och fick trängas bakom kravallstaket till Jim Morrissons. På den ståtliga Pere-Lachaise-kyrkogården låg även Charles Heyman från 1891 och vilade, lite kusligt. Njöt av en härlig eftermiddag i solen ihop med parisarna i Jardin du Luxembourg. Kultur fick jag in genom mode-och textil museet där jag och Joanna kollade på Sonia Rykiel verk genom tiderna.

På kvällarna sprang vi i Sacre-coeurs trappor och gick på elektroklubben Social club där Ellen Allien dj:ade loss.

Sista kvällen var det dags för sista måltiden och det blev på en liten restaurang uppe i Montmartre. Varje rätt tog en evighet och servitrisen glömde ständigt av vad vi hade beställt. När det blev dags för efterätten som ingick i den lilla menyn vi köpt, kom hon in med en liten ostbit till mig som gav småskratt runt om bordet eftersom den var så liten och efter ett tag kom hon med lite bröd. När hon för tredje gången frågade Sara vad hon beställt, seasonal fruits började vi tröttna. När hon någon minut senare kom ut med en assiett med endast en banan med skal på liggandes där ensam kunde vi inte hålla oss längre utan brast ut i ett gapskratt. Med en arg min kom servitrisen tillbaka och undrade om Sara ville ha en apelsin också och sträckte över en apelsin med skal och allt.

Med ett glatt humör gick vi ändå hem den kvällen trots ett fiasko till middag. När vi går nerför de små gatorna i Montmartre går en man i 60-års åldern framför oss i kostym och allt. Plötsligt drar han upp kostymen där bak och byxorna sitter nedanför hans rumpa. Reaktionen på hans blottning blir förstås ännu ett skrattanfall hos oss. Det var väl den bästa reaktionen han kunde få för han fick världens kick och skakade loss skinkorna rejält och blottade sig ännu mera. Vi sprang över en gata för att slippa honom men han sprang efter. Efter nåt varv runt tunnelbaneuppgången skakade vi av oss honom.

Paris hade många höjdpunkter och blev tack vare de en grym resa.

Det var ingen vanlig dag

Så 21 år, slutade räkna vid 15 nu börjar det ju bara att gå utför. Nej, det kan verka överpositivt att säga det men jag tycker varje ny ålder känns som den bästa hittills i livet, utom 19 år förstås som egentligen inte hade några fördelar. Men 21 är ju alltid bra till jätten i väst och ett steg närmare 50 ska man inte klaga över.

Dagen började med ett grattis-sms från min fader från Chennais flygplats efter 12-slaget. "Grattis på 25-årsdagen" kom som första gratulationen och ska jag vara ärlig så reagerade jag inte själv först på åldern. Har väl alltid varit lite mogen för min ålder...
På morgonen väcktes jag av en stor kör med gitarr och eftersom lägenheten är så liten så blev det i stort sett frukost på sängen fast en brunch vid bordet. Födelsedagståget fortsatte med lite fler deltagare upp med Montenvers tåget. Där speglade vi oss i glaciären och dreglade efter bergsguider. Det sjöngs och på tåget spexades det med mooningar och annat trevligt som bara passar på en 21-årsdag.


Maten intogs med grillning och superburgare på Sud torget och en trevlig fest hemma hos oss fram till klockan exakt tio då vi måste utrymma på grund av otroligt otrevliga grannar. Men fick hålla pannkakstårta traditionen vid liv tack vare David "Pannkakan" och Kalles fina tårta. Kalaset fick en fin touch med "svingersdelen". Alla fick lämna sin sko och sen fick alla i tur och ordning plocka en ur högen och ge en puss och kärleksförklaring till ägaren. Med en majoritet av pojkar så det blev många vackra poetiska rader i stil med "Du är som min snöflinga i kalla dagar och en solstråle under de varma". Kvällen fortsatte med en bra anda till Dannes penthouse och vidare till La Terasse och sen en helkväll med Le Garage förstås.

Skrapad näsa och bruten arm

Eftersom armen måste läggas om varje vecka har det blivit ett flertal besök vid Frankrikes sjukanläggningar. Spikarna ska tvättas rena och nytt bandage ska på. Jag vill förtydliga att jag inte är en känslig person men att röra på armen och se den hardcore piercingen och sen känna det inne i armen kan vara lite magstark även för den mest macho.

Så vid ett av alla besöken blev jag placerad i ett sjukrum, de plockade bandaget och jag hade kittat mig med kamera för att föreviga ögonblicket - det var ett äkta kodak-moment. Så när sköterskan är iväg några minuter för att hämta doktorn börjar jag min photoshooting. Plötsligt känner jag hur jag börjar svettas och det sista jag minns är hur jag är på väg mot sopkorgen för att eventuellt spy.

Jag vaknar upp, tror att jag ligger i min egen säng och förstår inte alls vad det är för vagnar och sängar över mig. Jag känner med min friska hand på näsan som skriker av värk, då ser jag hur handen är röd av blod och jag inser att jag svimmat. Utan att tänka efter eller försöka resa mig själv börjar jag ropa på hjälp. "Âllooo, excusez-moi, excuseeeez-moi!" Sköterskan kommer inspringande och jag får hjälp upp eftersom min hjärna inte kopplat att jag faktiskt hade fungerande ben att stå på. Så får jag ligga där på sängen och plåstra om min näsa och lägga om armen. Som tur var lät näsan ta emot mig annars hade jag nog fått köra in en hela verktygslåda i armen.

På kommentaren "Vad har du gjort?" som ofta dyker upp nu när jag glider runt med bruten arm och uppskrapad näsa svarar jag numera bara "Du, du skulle ha sett den andra"

(Varnar känsliga tittare)
Före:



Efter:

Pannkaka a la 259:an

Idag har jag och min rumskamrat Hanna firat in våren med pannkakor till lunch, fina dessutom. Det var bacon, nutella, kiwi, camembert ost, sylt och goda vänners lag till crepen. Skärtorsdagen till ära blir det påskmiddag här i 259:an. Tacos står på menyn och tre trevliga, två göteborgare och en norrlänning är inbjudna att fira in vår kristna högtid. Påskpresenten är införskaffad och avocadon är klirrad.

Gårdagen bjöd på Salanche tur igen, för att kolla in armen. Den var det bra med och ingen skruv var lös. Vi fick också en lagom kvot av kultur med kyrkobesök och lite Carrefour på det förstås. Kvällen följdes upp med grillning och fotboll. Trots armen lyckades jag få in några fina inlägg till mina lagkamrater. Det är skönt för Chamonix har verkligen fått våren så ska inte klaga!

Armen och jag spelade inte på samma planhalva

Så blev det dags för operation, armen sövdes och det var inte en liten power-nap där inte. När jag trodde att jag låg och pillade med armen på magen blev jag minst sagt chockad när jag såg att gummi/cement biten som skulle vara min arm låg på sängen längs med kroppen istället. Nej för den levde sitt eget liv, a.k.a den var bara tung och ramlade åt sidan hela tiden. Under operation slapp jag se min livlösa kroppsdel, tack och lov utan hörde bra hur de borrade in skruvarna och jag kände hur det spirade lite uppe i axeln. Stämningen inne i operations salen var lättsam. Det kändes redan som de gått in på afterwork ölen sådär halv nio på kvällen.

Natten efter operationen blev "mitt livs värsta natt" och jag fick kalla på sköterskan i mörkret till hon till slut gav mig morfin efter att jag bett på mina bara knän. Kände mig som värsta sortens missbrukare men vad gör man inte för lite moffe. Så kom äntligen morgonen och mitt på dagen väcktes jag av en välkomstkommitté med blommor och choklad. Tack vare Sandra, Rebecka, Martin och Jonatan tog jag mig oskadd hem till Chamonix sud igen och äventyret var lugnt för den här gången.


Nog för att Salanche var ett bra röj så var jag lättad att få lämna...

Min förvrängda arm

Varför varför åkte jag till les Houches?

För att göra en lång historia kort, jag åkte på en box, ramlade och där var jag ett år senare efter förra årets krasch och fick en känsla av deja-vu. Första tanken var, armen får inte vara bruten men när jag drog upp jackan och såg något v-liknande som tidigare varit min så normalt raka och fina arm insåg jag att åkningen veckorna framöver var ganska så bortblåst. David som satt vid min sida fick ta del av mina aggressioner samtidigt som han fick dra i mina fingrar i hopp om att dra rätt det som hamnat så fel. Sebbe, min andre kompanjon åkte för att hämta hjälp. När så den franske pistören var på plats frågade han mig "Vill du att jag räddar dig?". "Daaah? Ja de vill jag" Ovan som jag är att utanför Sveas gränser bör man betala för allt insåg jag varför han frågat. När han så drog fram en Cosmopolitan tidning för att stadga upp min missbildade arm blev jag lite skeptisk men kunde inte annat än lita på denne fransman som kommit till min räddning. Färden ner för berget blev i skräck blandat med förtjusning och känsla av att vara 2 igen uppenbarade si där när jag låg inpackad i en röd pulka och skumpade upp och ner när han carvade sig ner i Anja fart (kändes i alla fall så i där jag låg där bak). Nere vid ambulansen skulle fler papper fyllas i och min hjärna fick brottas med att skrika av smärta eller bokstavera och försöka få fram min bästa franska vokabulär.

Väl i Chamonix fick jag ett sorgligt besked att armen troligtvis skulle behöva opereras och det kändes inte ett dugg bättre av att jourläkaren gick runt och sa "jatte braa" vilket var den enda svenska fras han kunde. Den senaste timmens höjdpunkt kom ändå när jag fått min dropp och kunde slappna av med lite morfin i kroppen och liggandes där i sjukhusskjorta med täckbyxor och snowboardboots i sängen. I väntan på ambulansen vidare till det större sjukhuset i Salanche, 5 mil från Chamonix fick jag sällskap av David som kunde glädja sig åt hela matsäcken med pannkakor som jag inte hunnit ta del av innan operationsfastan började.

Tiden i Salanche, de tre troligtvis tråkigaste dagarna i mitt liv präglades främst av min rumskamrat, en fransk 82-årig madame som brutit benet och som dag som natt pratade för sig själv. Ibland kunde jag ligga där och fnissa för mig själv när jag lyssnade på vad hon sa men oftast var det mest ett surr som jag helst hade varit utan där jag låg och väntade timme ut och timme in på operation. När det väl blev dags för action, jag skulle få opereras så kände jag mig som en statist i E.R (cityakuten). Fortsättning följer...

Chamonix med brats, ryssar och fransoser

Stockholmarna har intagit Chamonix och det firades med brat-fest på en bar härnere. Eftersom jag inte kan motstå en maskerad fick luggen läggas, läpparna bli vita och stockholmskan slipas. För att verkligen komma in i stämning fick näsan prydas med mjöl a la äkta Stureplan. Backslicken fanns överallt och ett tillfälligt VIP-rum hade orndats på baren. Det roliga var att hälften av besökarna var säsongare som fixat looken för kvällen och hälften var tonåringar från Stockholm på sportlov. Så när jag och Sandra bestämde oss för försöka komma innanför repet till VIP:n möttes vi av skepiska blickar. "Vart kommer nii iifrån?" Sandra hakade på och svarade med den mest välartikulerade Stockholmskan "Vii ee från Daanderyyd, vart kommer niii ifrån?" Men de andra verkade inte tycka det var lika roligt som oss utan svarade bara kort "kungsholmsgymnasiet" och lämnade repet förhängt utan tanke på att släppa in oss.

Har fått några fin fina åk också!

Semlan blev ett offer för lost in translation

Efter en lång hård dag i skolan hade vi bestämt att träffas hos Rebecka som har ugn (vilken lyx!), det skulle bli semelbak. Vi började med en stor shopping på Super U, mataffären här och vi letade febrilt efter olika viktiga ingredienser. Efter att ha fått be flera långa kunder om hjälp att plocka från de övre hyllorna blev jag och Sandra överlyckliga när en fransk liten tant bad oss om hjälp. Glada över att få prata franska bad vi henne om hjälp att få tag på florsockret, den så viktiga ingrediensen. Vi berättade om vår svenska specialitet som vi skulle baka och hon rekommenderade starkt pulvret jag höll i handen.

Under baket tittade vi med stora ögon hur bullarna växte i ugnen. Mandelmassan gjordes med florsocker i och grädden klickades på. Med tungan hängandes utanför garnerade vi toppen med florsockret. Förväntansfulla satte vi oss ner jag, Sandra och Rebecka och gjorde oss redo för de storslagna semlorna. Efter Sandras första bett frågor hon, "hm var det något på min tallrik innan? För de smakar nästan lite salt" "Neeej" svarar vi " det måste bara ha varit den biten". När vi alla fått ta del av våra mästervärk inser vi snart vart felet ligger. Pulvret som vi så fint pudrat på var inte florsocker utan kemikalier, rättare sagt bakpulver om vår franska förstått rätt. Så semlorna som skulle ha blivit en riktig höjdare blev ätbar men med en väldigt konstig mage som växte och omvandlades under resten av kvällen.

Nog om semlan, ska försöka en gång till men då skippar vi florsockret... Har i alla fall fått ett par riktigt fina åk nu på sistone och på skidor dessutom. Gick en lavin/glaciärkurs i helgen och fick leka "klättra upp ur glaciärspricka" leken och sick-sacka mellan sprickorna. Fint, fint var det att glida nerför Vallee Blanche en helt molnfri dag.

Vill virka!

Så livet går vidare i Chamonix och oj en månad har snart gått. Jag har gjort diverse danser och annat för att framkalla snö och tillslut hörde gud mina böner. Nu har det snöat i flera dagar och jag har fått puder åk som jag bara trodde fanns i fantasin. Går en lavinkurs här nere så har blivit lite besserwiesser som går runt och briljerar med nördkunskap. Men det kan vara rätt skönt att kunna härnere. Jag har också införskaffat utrustning som en annan prylbög.

Skolan rullar på bra och franskan börjar sakta men säkert ta sig. Min käre professeur Olivier lämnar oss för Grenoble imorgon och det kommer bli skönt med förändring. Han springer runt som en duracelkanin och kastar pennor omkring sig och har inte hört ordet variation yttras på 20 år. Inget ont om honom han har säkert många bra kvalitéer men jag måste erkänna att det ska bli skönt med ombyte.

Mina klassisar fortsätter att imponera, det äldre klientelet framför allt. De verkar aldrig tappa stinget och varje kväll är de som 15 igen redo för nya äventyr. Jag som tillhör de yngre på kursen har istället blivit kallad farmor efter kommentaren vid en filmkväll, ”men snälla ni…kan vi inte ha lampan tänd så jag ser när jag virkar”
Eftersom vi är två Hannor blir jag ibland H2 eller för det mesta det misstänksamma smeknamn Hanna Hasch vilket myntades av läraren Olivier. Det hela har en rimlig förklaring för H på franska uttalas Hasch, det framgår dock inte i diverse telefonböcker där jag numera är langaren nummer 1.

Har akut garnbrist måste fixa bil för att kunna stilla min abstinens.

Griffin, Konitoshi och Average Joe

Franska febern har lagts sig men den franska förkylningen håller på att ta över min kropp. Jag har ändå trotsat den lite med åkning i helgen och det fick jag för. Snoret rinner numera ännu mer och min franska blir ännu mera frånvarande eftersom rösten inte längre backar upp den.

Men klassen har fått tillökning på två damer och den är faktiskt riktigt mysig. Jag har alltid undrat hur Peter Griffin i Family Guy skulle se ut och jag träffar honom numera dagligen under min franska undervisning. En trevlig medelålders brittisk man, truckförare och som bara skrockar gott när han inte vet svaret som läraren säger. När jag tröttnar på Griffin har jag Konitoshi en japan som jobbar på en japansk restaurang här och som vill bli målare i Frankrike. Sen finns det ju flera mellan figurer som jag inte nämner, Average Joe från USA som har svårt att få ut de franska ljuden utan den amerikanska wowowowow, britten med sagoberättar rösten som alltid blir lika röd i ansiktet så fort han tilltalas. Jag sammanfattar med att det är ett bra gäng.

Ett smakprov på helgens härliga åk!

Hanna Rebecka och Sandra

Frankrike feber

Nu har skolan börjat och det är franska för hela slanten. En hel del läxor så man kastas verkligen in i det direkt. Tyvärr har jag blivit sjuk. Frankrike febern har gått till hårt och jag har mest fått vila och bara åkt några åk. Nu hoppas jag att Frankrike febern försvinner så att jag kan ge mig ut i systemen på riktigt.

Cho hoo Chamonix!

Fredagen ägnades åt ett mysigt besök i Uppsala, där jag fick se Joannas lya, Carros haka och Gabriels föreläsningsblock, allt till belåtenhet.

På lördagen lyfte jag med Sandra från svensk mark mot Chamonix. Började med att två berg av väskor rörde sig runt på Geneves flygplats och långt där under kunde man skymta från kroppar. Efter vår första baguette och desperata försök att göra sig förstådd på franska blev det buss mot Chamonix. Väl framme var det inte mycket som blev rätt från början. Vi gick av på rätt ställe men ett mörkt Chamonix var svår orienterat och två trevliga busschaufförer körde oss gratis runt i staden för att hitta rätt. Det slutade med att vi hamnade på tågstationen och vi fick som ett undantag lämna vårt "hem" där och gå och hämta nycklar. Men tiden började ticka och stationshuset skulle stänga. Vi tog en varsin väska, lämnade resten och fick springa genom stan för att hitta vår lägenhet. Jag hörde hur Sandra ropade bakom mig och vände mig om och såg hur hon sköt resväskan framför sig vars hjul var igenkörda av sten. Väl framme i rätt kvarter verkade lägenheten som uppslukad av fransmännen, med svetten rinnande i pannan fick jag lämna Sandra med all packning för att spurta tillbaka till stationen och hämta ut väskorna som var kvar. Jag kom in 19.59 och stationen skulle stänga 20.00...trodde vi. Väl där visade det sig att vår franska svikit oss, de stängde inte förrän en halvtimme senare så så mycket för det maratonloppet. Efter min spurt började jag undra vart Sandra tagit vägen och det hade inte gått smidigt för henne. Efter hjälp från diverse taxichaufförer, mycket dörrknackning så dök det till slut upp en vardagshjälte som kunde visa vart vi skulle bo. Så efter flera timmars letande i Chamonix kunde vi slå oss ner på vår pizzeria på hörnet och fira med god mat och vin.

Lägenheten är liten, väldisponerad och framför allt mysig. Jag sover ovanpå Sandra (överslaf) och i andra delen av lägenheten sover Hanna och Jasaman, väldigt behagligt sällskap.
Första middagen med gänget blev tacos, gött mos var det.

Skolan började idag och jag sitter och pustar ut efter skriftligt och muntligt prov. Grupperna delas in i eftermiddag och i kväll kommer lapparna från "audition" upp och det känns lite som om kommentaren "who's in the play?" skulle kunnat passa in.


Upptäcker stadens alla vrår.

Imorgon blir det åka av!

Jag är en packmyra

Pappa Olof anlände till Sverige och frös i vårt kalla land. Efter varma besök i värmländska skogar hos pensionärerna i släkten var det dags att vinka av pappa vid tåget. Tiden går fort när man har roligt så nu är han nog tillbaka i Indien igen och här packas det nu för full rulle. Jag kommer att bli en myra, bära mer än min egen vikt. Enligt mina beräkningar 1,15 ggr min vikt. Tro då inte att min väska väger 15 kg, även om jag är rätt slank. Jag har ju min kraftiga benstomme man måste räkna in i beräkningarna så bagaget väger lite mer än 15. Tänk på att jag måste jag bära på hela mitt hem. Nu när jag ser det så, så är jag nog mer en snigel för packningen går långsamt. Jag har fått leka Hansan-köpman också under kvällen. För just ikväll så vägrar vågen, varför? Så jag har lyft väskorna upp och ner och uppskattat hur många guldpengar varje väger. Jag hoppas innerligt att min magkänsla sitter där den ska, sådär lite i mitten av kroppen.

Fick ett hjärtskärande farväl med souvlaki hos greken på Akropolis. Ja alltså det var inte sorgligt att ta adjö av greken, (we're not that close anymore) utan mer vännerna. Jag kommer sakna deras skämt och skratt. Men som min pappa sa när vi sa hejdå, det är ju bra med sorgliga avsked för tänk vad kul det blir när vi ses igen! Så jag tar fasta på det och fantiserar hur jag springer på Knutsborakan i blomstrande maj och möts av Ludvikas hjältar.

Nu ska jag fundera lite och sova på packningen, bokstavligt talat.

Good old LA

Min tid hemma är ganska begränsad så jag känner att jag måste hinna klämma in Ludvikas alla guldkorn. Grand som varit det enda stället att dansa på under vinterhalvåret har stängt igen. Istället har ett nytt ställe öppnat i samma lokaler, Solo. Allt med en förändring var en förbättring. Det skulle enligt tidningen vara "Stureplans inspirerat" och inte längre vara täckt av heltäckningsmattor och stora träbås i vilda västern möter fjällstuge-stil. Jag som aldrig fått uppleva Sturecompagniet
kände mig väldigt exalterad över att få besöka Ludvikas Laroy. Så jag, Jessica, Sara, Bella och Sigge bestämde oss för att ta en titt. Jag vet inte om vita väggar gör ett ställe till Stureplan men jag kände att det var lite för lite kavajer och sprutande skumpa för att få brats-feelingen och lite för mycket keps, hood och baksnus. Jag klagar inte för Ludvika är inte Stockholm och det känns faktiskt rätt skönt att få komma hem och se att det är som vanligt, fast bättre.

Lördag: 0 grader, strålande sol och klockan är 11, jacka och täckbyxor på - nu är det dags att gå ut och gå. Gång på gång mötte jag 60+are på sin lördags promenad och jag försökte hela tiden le och se ut som en rekordelig ungdom. I brist på respons blev jag alltmer besviken tills jag nästan gett upp hoppet om att få ett leende tillbaka. För då på 20 meters håll såg jag en kvinna ropa något jag inte kunde uppfatta på grund av mina hörlurar. När jag fått ur de var hon redan halvvägs in i en berättelse. "Du vet, bry dig inte i att han morrar och visar tänder, han vill bara leka" ropar hon om sin hund. Sedan var det som om stegen jag tog i riktning mot henne var som att trycka på en knapp och jag utlöste ett ordskred ur hennes mun. "Neej, du vet jag går ju alltid ut med Bamse när dottern jobber, de är ju min dotters hund..ho' bor ju därborta..och imorse försökte jag ringa henne...telefonen fungera inte, å ho' som har sån nyy..min är ju jätte gammal men den fungerer ändå vet du...men du vet jag har ju nyckel dit" Jag försökte flika in diverse små kommentarer med mitt bredaste Ludvikamål men det blev mest "nämen oj..jaahaa..ja men duu ser dä gamla fungerar ju bäst ändå". Jag försökte fundera om vi hade några gemensamma bekanta som gjorde att vi kände varann men kunde inte komma på någon. Vi hade helt enkelt bara den här fina morgonen gemensamt men det räckte gott för mig så jag fortsatte att lyssna på hennes berättelser om livet, "Ja nej men du vet trafikskadan som jag har...använder ju selen till Bamse men tog inte den idag å de ä ju så hart ute" Fortsätter min nya vän och pekar menande på sitt ena lite kortare ben.

Lägg märke till den höga halten av "du vet" som förövrigt är ett väldigt bra uttyck. Särskilt när man pratar med en främling och man vill få den att känna sig som om man känt varandra i evigheter. Så efter många glada skratt skildes vi åt och det kändes tryggt att veta att tanten och Bamse är kvar och håller ställningarna i good old LA när jag åker.

Borta bra men hemma....

Efter en kort visit till Londons Heathrow och x-antal timmar på flyg anlände jag och Carl till ett Sverige i stil a la Nordpolen. Från Chennai natten på minst 25 grader varmt var det en smärre chock att gå ut i 18 grader kyla och vänta på en buss som aldrig ville dyka upp. Så efter att ha längtat efter kylan så fick jag nog vad jag förtjänade och det med besked.

Men den svenska kylan vägdes lätt upp av vänners värme! Min första natt på Dragonstigen fick jag dela med en rad av glada laxar och jag var inte den som tackade nej. Så för ovanlighetens skull så kunde nästan hela pensionat Heymans sängplatser vara belagda samtidigt. Det har fortsatt med en kall men mysig promenad, fint Fontana-käk och Mamma Majas köttbullar allt i sällskap med kamrater med stort K.

Happy christmas and Happy new year!

Vid anländandet till Indien syntes inte så många spår av de hårda bombtiderna. Utanför flygplatsen satt en man med automatvapen gömd bakom en borg av sandsäckar annars var allt som vanligt.

För första gången under hösten skulle jag få avnjuta svensk mat och julmat till råga på allt, om jag längtat. Kunde med indiska råvaror i alla fall bidra med rödbetssallad och kola. Tyvärr föll kolan på att den fick ätas med aluminumfolie annars fick man låta bli hela kolan eftersom jag glömt fettet. Julmaten var riktigt god men tyvärr kunde jag inte behålla den särskilt länge. På juldagens morgon gick det inte längre, julmaten strejkade och kom upp lika fort som jag slängt i mig den. Jag måste lägga till att det var nog inte julmatens fel utan en indisk restaurang da’n före doppareda’n.

Mellandagarna spenderades vid Indiens sydspets och i Kerala. Vid syspetsen var det fullt med indiska pilgrimsvandrare som shoppade järnet och i Ernakulum i Kerala såg vi en livlig lynchningsmobb. På vägen till tågstationen passerade vi i mörkret en grupp maskerade män som med facklor drog fram mellan husen och jag hörde de skandera ut sin ilska i kör. Jag märkte att vår chaufför tryckte lite extra på gasen när vi passerade de och jag var inte den som motsatte mig det direkt.
Nyåret firades in på Madras club och det firades på bra. Livebandet körde på med klassiker från de senaste fyra årtiondena men till en början under middagen var den stora danssalen ganska öde. När jag gjorde ett återbesök någon timme före tolvslaget möttes jag av ett dansgolv jag tidigare aldrig upplevt. Unga i min egen ålder skakade järnet ihop med tanter och farbröder som lätt skulle kunnat vara min mormor eller farfar. En del var helt galna och vare sig det var indisk musik eller dunkande techno så rörde sig armarna och fötterna på de i rörelser som numera är mina måsten på dansgolvet. Plötsligt tystnade musiken och bandet säger på sin indiska engelska, "Do you know what time it is?...It's twelwe o'clock.. Happy new year.." Då vänder jag armen för att se vad klockan är, men den är bara fem i tolv fastän hela festen redan firat in det nya året och fyrverkerierna börjar gå av. Men det är typiskt Indien, det är inte så noga till skillnad från Sverige där man räknar exakt när det nya året slår in. Jag har inte tagit mig an några nyårslöften men jag tycker det nya året verkar lovande hittills.