Robot med parkinson

Tank vilka fina blommor de har pa Baaali. Och folket har ar sa treevliga. Det ar svart att beratta att man varit pa Bali med dalmal utan att det blir som ett klockrent citat ur Masjavlar. Hon har i alla fall valdigt ratt for det ar valdigt fint pa Baaali. Hon missade att beratta att havet ar valdigt smutsigt sa nar man surfar och badar far man zick-zacka mellan stora stockar och plastforpackningar. Surfingen har anda varit over forvantan. Har kampat runt bland vagorna och det har gatt battre an jag trodde. Har lyckats surfa med en hel del vagor men ocksa tumlat runt i en hel del ocksa. Har fatt lite tips av balaneserna och det har hjalpt men det kravs nog ett liv vid stranden for att bli sa bra som de. Pa eftermiddagen kommer alla sma Bali-kids ner med sina sma brador och flyger runt en som bin och man kanner sig minst sagt klumpig nar man plaskar runt i vagorna.

Surfingen har dock satt sina spar och de ar inte nadiga. Har brant upp mitt ansikte och pa grund av dalig traning innan har jag fatt en olidlig traningsvark. Sa just nu staplar jag runt som en flammande robot med Parkinson. Forhoppningsvis kommer man inte kunna steka ett agg pa min kind imorgon sa att jag kan ta mig ut i havet igen och jobba pa mina surffardigheter.

Besokte Bounty igar, ett av discoteken som har bombats och det var med en ganska olustig kansla man dansade dar inne och tankte pa vad som hant aren innan. Inne pa dansgolvet hade de neonfargade burar som man kunde dansa i och jag kanske kan sammanfatta med att Bounty inte riktigt var min cup of tea. Da foredrog jag Espresso bar, ett stalle med liveband och som bara fortsatte spela nar folk fick onska en lat for 35 kronor.

Nar man passerat olika lander har man lagt marke till de olika nationaliteternas forsaljningsknep. I Kambodja sa alla forsaljare, "Hello lady, wanna have a look?", i Kina strackte sig vokabularen bara till "Hallaa" och har pa Bali ar de valdigt rakt pa sak. Har sager de helt enkelt bara "Hello miss...I love you". Sa det kanske var det som Gunilla i Masjavlar foll for, deras narhet till sina kanslor.

Fick en glimt av paradiset, foll for frestelsen och syndade.

Nar vi insag att vi skulle bli fast i Thailand i en veckas tid bestamde vi oss for att fly roriga Bangkok till stranden. Det mest lattillgangliga var Hua Hin och det visade sig vara ett tvattakta Gran Canaria. Pa stranden flockades det av nyblivna svenska pensionarer som hyrde lagenheter under vintern. Man kande sig minst sagt blek i jamforelse med alla morkbruna och skrynkliga daddlar som hade intagit staden. Pa solstolen horde jag hur Skovde borna gjorde sig bekanta med Fagersta folket och alla hurrade av gladje nar en svensk restaurangagare gick forbi och marknadsforde sin artsoppa och pannkaka. Aven om det inte ar riktigt vad man tanker sig nar man reser till en annan varldsdel klagade jag inte over att fa nagra dagar pa stranden efter ett hogt tempo och manga timmar pa buss.

Efter mitt besok i Bangkok rads jag inte langre doden for jag vet hur vackert paradiset ar. Det ar inte den liggande guld Buddhan aven om den var fin utan det ar Chauchak market. Resten av resesallskapet var sugna pa shopping men jag tveksam och hade pa akta pappa-maner tagit med mig en bok om jag blev uttrakad men oj sa fel jag hade. Chauchak market hade over 15000 stand men det var en viss del av marknaden som foll mig i smaken. Sakert hundra stand med bara egendesignade klader och smycken, det ena plagget snyggare an det andra. Frestelsen blev for stor och pengarna brande for mycket i fickan. Ett guldarmband gjort som ett mattband kunde inte passat mig battre och boken i min vaska trycktes langre och langre ner ju fler sma affarer jag passerade.

Ar just nu stationerad i Kuala Lumpur och tagresan plus bussresan hit gick som planerat. Vid gransen blev jag dock lite nervos nar jag laste reglerna over hur man skulle se ut for att komma in i landet. "Hippy characteristic" utseende var inte under nagra som helst omstandigheter tillatet. Om man da ar osaker pa vad hippy egenskaperna ar gick aven det att utlasa:

1. A person who wears a singlet or waitcoat without innerwear.
2. A person who wear shorts which are not respectable.
3. A person who wears any types of slipper or wooden sandals, except when these are a part of a national costume.
4. A person who wears silk pants that do not look respectable.
5. A person who has long hair that appears untidy and dirty.
6. A person who is dressed in impolite and dirty-looking manner.

Jag forbannade mig sjalv over att jag inte tvattat haret pa ett tag och att jag endast iford overrock forsokte passera passkontrollen. Som tur var verkade de inte sa harda pa reglerna pa mandagar sa aven Sara i sin flipflops fick komma in i kungariket.

Langsamma, lyckosamma Laos

Laos, landet dar allt gar otroligt langsamt. Bussarna snirklar sig for bergen i 20km/h, maten steks i ultrarapid och om det ar lugnt pa dagen ska vi inte tala om hur det ekar pa gatorna efter klockan 23. Sa fran ett stokigt och livfullt Kambodja anlande jag till detta lugn och jag njot av stillheten i bergen. Luang Prabang hade storslagen natur som jag fick komma nara inpa, lite for nara. Halkade under en vandring rakt ner i ett lerhal och ar numera blamarkt pa rumpan for resten av resan. Lite elefantridning och vattenfall kunde vi trycka in pa turen dar vi stannade over natten i en by. Pa kvallen kickade vi nan volleybolls variant med en flatad korgboll med killarna i byn sa att de fick sig ett gott skratt. Klockan 5 pa morgonen darpa vacktes vi av den stora trumman i byn och lag sen och halvsov till ljudet av tupparna som gal. Nast pa programmet stod kajakpaddling och det blev en fin tur pa floden genom djungeln. Nar vi kom till sista delen borjade guiden bli lite skeptisk om vi verkligen skulle fortsatta paddla pa grund av strommarna. Men jag och Vickan kande oss fit for fight sa vi fick oss en snabbkurs i forspaddling, nagra knep hur man vander kajaken och sen var det direkt i. Nagon hjalp av guiden kunde vi glomma, har gallde det att klara sig sjalva. Jag satt bakom och forsokte styra det basta som gick och folja dar gudien akt vilket tillslut blev omojligt eftersom han hela tiden gjorde snabba vandningar at olika hall. Nar vi med adrenalinet pumpandes i kroppen tog oss in i en rapid (fors), hor jag Victoria skrika till och vi aker rakt ner i ett hal som uppstatt av alla strommar runt stenarna, vattnet forsar over oss och vi ar overtygade om att vi ska valta. Nagon sekunder senare marker vi att vi lever och sitter kvar i kajaken och vi kunde fortsatta annu mer peppade ner langs med floden.

I Luang Prabang fick vi se mycket tempel, mata munkarna med ris pa morgonen da de vandrar genom stadens gator och cykla runt bland de lugna gatorna. Jag prisade verkligen den fina staden till gudarna, tills en kvall. Den sedvanliga packningen skulle ske pa vart guesthouse pa kvallen och da upptacker jag det som inte far handa, mitt moneybelt med VISA kort, passet, pengarna, korkortet allt viktigt jag ager och har ar borta! Jag sliter ut alla grejer jag har, halvvags ut genom dorren marker jag att jag inte har nat pa mig, slanger pa mig en klanning och med Victoria i halarna springer vi till internetcafet dar jag sist minns att jag hade det, 3 timmar tidigare. Saken ar den att klockan ar 12 pa natten och nar vi springer kilometrarna mot internetcafet marker jag att omkring mig ar det tyst som i graven och allt jag tidigare sagt om det fridfulla Laos har nu blivit min mardrom och det sista jag vill ar att bli fast i landet som inte ens har en svensk ambassad. Val pa gatan minns jag inte vilken igenstangd port jag varit i sa jag bankar pa ett flertal tills jag plotsligt hor nan oppna. En tjock liten man kommer ut fran en affar, bankar pa en av de fa dorrarna jag inte bankat pa och dorren oppnas och turen var med mig for dar fanns mitt moneybelt inlast i ett kassaskap och helt orort.

Vang Vieng, en by mitt ute pa vischan i Laos hade nagot som lar vara storsta attraktionen for unga turister i landet, tubing. Man fick hyra en stor badring och sen glida ner langs med en flod och stanna emellanat pa barer dar man kunde aka stora hanggungor sa man slangdes ut i vattnet, den ena hogre och laskigare an den andra. Det spande bra pa framsidan av kroppen efter de magplasken.

Sedan blev det vidare till huvudstaden Vientiane och problemet med Bangkoks flygplats blev svarlost. Var plan att ta bussen till Bangkok och sen flyga till Kuala Lumpur var ju bara att glomma sa i brist pa andra resmal slutade det hela med att ta bussen vi redan bokat och sen fortsatta med tag till Malaysia pa det forsta lediga, en vecka senare. Tagbiljetterna skulle tydligen hamtas ut langt borta sa vi skulle fa de vid gransovertradelsen klockan halv 7 pa kvallen. Efter en hel del diskussioner lyckades jag fa de att ga med pa att vi bara skulle behova betala en biljett om vi mot formodan skulle missa de. Sa star vi dar vid gransen och ska slussas in i passkontrollen. Vi forsoker forgaves ringa biljettkontoret men inget svar och efter att ha retat upp granspolisen och i radsla att missa var buss blir vi tvungna att fortsatta in utan nagra biljetter. Nar vi satter oss pa bussen ser vi bara framfor oss hur vi blir fast i Bangkok mellan poliser och demonstranter och allt kanns valdigt morkt. Da visar det sig att det ar annu en passkontroll och en liten gnutta hopp tands hos oss igen. Sa plotsligt nar vi skriver vara arrivalkort star de bara dar som en raddande angel i noden och ger oss vara VIP kort ut ur den annars sa svarlamnade staden.

Val i Bangkok marktes det inte sa mycket av oroligheterna mer an att det fanns mycket poliser och militarer i farten. Pa torsdag ar det kungens fodelsedag och vi har flytt till hans hemstad langre soderut sa vi far se hur kalas det blir.

AngkorWhat?

Angkor Wat, vilket stalle. Vi hade bestamt oss for att upptacka de stora tempelomradena med cykel och det var perfekt. Gled runt mellan tuctucsen och klattrade pa lite tempel emellanat. Pa vissa stallen var vi helt ensamma och kunde klattra runt lite som vi ville bland de stora rotterna som borjat klattra sig in i templen. Traffade nagra munkar pa vagen hem fran Angkor Wat och vi fick oss en trevlig pratstund. Nar munkarna skulle ta kort pa mig ihop med en av munkarna skulle jag lagga armen om honom, som ett akta "hela ganget" foto. Istallet for att lagga sin arm om mig vilket jag forvantade mig flog han ivag som om jag vore pestsmittad och den andra munken ropade, "you can't touch a monk". Hoppsan sa jag och vid nasta fototagning fick han sta pa betryggande tva decimeters avstand for att inte riskera nagot.

Pa kvallen fortsatte turen till nasta heliga plats i Siem Reap, AngkorWhat? bar. Namnet gav manga tillfallen till missforstand men var mer overbefolkat an de riktiga monumenten och hade betydligt hogre ljudniva.

Har bytt ett rorigt Kambodja mot ett valdigt lugnt och stillsamt Laos. Flog namligen till Luang Prabang igar och har hittills inte slutat att imponeras av det har fina lilla landet. Har fatt mig en kanelbulle, en buffe for 5 kr, en utomordentligt trevlig cykeltur och for att inte tala om de snalla oranga munkarna som vandrar runt i den lilla staden. Overallt i Luang Prabang star det smoke free area och det foljs nog ganska bra for de enda jag sett roka ar tro det eller ej...nagra munkar.

Grytan lopte amok

Kampot, en tillsynes lugn och fridfull stad pa Kambodjas landsbygd som lag vackert langs med en flod och bara tva mil fran havet. Ju mer vi upptackte av staden forandrades dock var idylliska bild. Mitt bland alla sma hus och hostel reste sig en tva meter hog mur, toppad av flera varv av staltrad. Innanfor murarna gomde sig Kampots fangelse vilket mer liknade ett museum fran 1800-talet an ett anvant fangelse. Vi smog oss runt sa nara vi vagade for vi ville inte reta upp vakterna som satt i sina vakttorn och spanade ut over omradet. Innifran hordes rop och det kandes ratt skont att vart guesthouse lag pa andra sidan staden. Pa vagen hem i sakert avstand fran fangelset fick vi se Kampots morka sida, alla hundar. I Kampot liksom andra delar av Kambodja har varje hushall en hund som vaktar utanfor egendomen varje kvall och de ar minst sagt gastvanliga. EFtersom Kampot saknar gatubelysning blev hemvagen en skrackfylld vandring nar hundarna gick ihop i gang och kommunicerade med varandra mellan stadens kvarter. Efter att ha blivit upplard med att alla hundar utanfor Sveriges granser har rabies blev varje mote med en hund som gick til anfall som att se doden i vitogat. Med en sten i handen och Maria svingandes med sin vaska lyckades vi kampa oss igenom gatloppet.

Kampot ligger granne med Bokor national park, vilket var en stor och fin djungel med en Hill station pa toppen. Dar hade fransmannen under 1920-talet byggt kyrka, casino och lite annat men som nu var lamnat ode efter Roda khmerernas invasion. Det var riktigt haftigt att smyga runt i de ode danssalarna och receptionerna och de tidigare sakert sa vackra vaggarna pryddes nu av skjuthal och kallaren hade blivit omgjord till fangelsehalor. Lunchen intogs pa Hill stationen och till mat var det en god khmerisk Amok gryta. Tyvarr hamnade den inte i min mun utan i mitt kna. Curry och beiga byxor gar inte sa bra ihop och min enda losning var att ta min sjal som ett hoftskynke for att var nagorlunda anstandigt kladd. Efter lunchen var det dags for ett vattenfall och lite vandring i djungeln. For att ta sig ner till vattenfallet var man tvungen att fira sig ner langs med tva stockar med hjalp av en lian. Nar jag precis tycker att jag galant glidit ner a la Tarzan stil halkar jag till och blir hangandes pa sidan i famnen pa en fransman som lyckats radda mig i sista sekund. Rod om kinder och diverse skadade kroppsdelar kommer jag loss och vandringen kan fortsatta in bakom vattenfallet. Trots skador pa hedern och benen kandes allt vart det nar jag stod innanfor det danande vattnet och ser djungeln skymta bakom.

Kampot fick mina byxor men i gengald bjod staden pa goda shakar, lite grottklattring och ett studiebesok pa en Khmerisk fodelsedagsfest. Mitt pa gatan i ett talt var det stort kalas och runt om stod massor av folk inklusive vi och tittade pa. Inne bland overflodet av mat och tarta sprang gatubarnen och norpade at sig tomburkar och mat som blivit kvarlamnad av gasterna. Konstigt att se kontrasterna sa tydligt som dar.

Nu befinner jag mig i Siem reap, Angkor Wats hemstad. Sa harnast ar det tempeltur som star pa programmet.

Heart of Darkness

Tredje gangen gillt, sitter annu en gang pa ett svettigt internetcafe fortfarande i Phnom Penh och andas in Asiens fuktiga luft. Phnom Penh har visat sig vara mycket mer ordnat och rent an vad jag hort fran olika hall. Det ar langa boulevarder, fina utsikter over vattnet och trottoarer till och med.

Har i Phnom Penh ar det Pol Pot som har varit reseplanerare och satt rutten over saker som skulle besokas. Grona Lunds temat med Vikingagungan har verkligen inte hallt i sig for dagens besok var sa langt fran Lustiga huset man kan komma.

Besokte Tuol Sleng, det okanda fangelset som gjordes om fran skola till tortyrplats. Det var svart att halla tararna borta nar man fick se alla korten pa manniskorna som hamnat dar och aldrig fick se utsidan igen. I samma veva besoktes aven Killing fields, ett fridfullt, gronskande omrade en och en halv mil utanfor staden som hade ett forflutet som inte overensstamde med dagens lugn. Overallt var stora djupa gropar, som kratrar i marken och vid flera stod skyltar som berattade om hur manga offer som fatt bli begravda dar. Mitt bland allt hemska stod ett stort minnesmonument som visade tusentals manniskoskallar och klader fran alla manniskor som fatt satta livet till pa den har platsen. Det var verkligen en helt overklig kansla att vandra runt dar med tanke pa vad som hant och nar jag kom fram till skylten "Please don't walk through the massgraves" visste jag inte vad jag skulle tanka och allt kandes helt sjukt. Var tuctuc forare, Kim tog med oss till Lighthouse orphanage, ett barnhem for fattiga khmerer ofta fran landsbygden som inte hade nagon annanstans att ta vagen. Vi kopte 50 kilo ris till barnhemmet, spelade volleyboll med pojkarna och fick se oss omkring pa omradet vilket var valdigt intressant.

Phnom Penhs uteliv har aven fatt sig en kontroll och det klarade testet. Pa det stora utestallet i staden bestallde unga khmerer in helror och namnet pa stallet, "Heart of Darkness" passade skrammande bra med tanke pa stadens historia.

Nasta hallplats blir Kampot, sa jag hoppas att jag det erbjuder en bra kompott av Kambodjas guldkorn.

Smaskar sjoborre och aker tidernas langsta Vikingagunga

Sitter pa ett svettigt internetcafe i centrala Phnom Penh i Kambodja. Framfor mig springer en 15 cm lang odla och ute pa gatan springer kackerlackorna och fladdermossen flyger over mig, allt ar som det ska alltsa. Anlande idag fran grannlandet Vietnam och det var en minst sagt lang resa langs med Mekongdeltat, tilv timmar for att vara exakt med samma vita kor och hus pa palar. Som om tyskan inte varit nog hamnade ett tyskt par pa samma bat som oss och inget ont om tyskar men... De tyckte att eftersom vi satt och sneglade i vara bocker medan vi akte och hade strandkanten vid vart fonster skulle vi byta med de sa att de skulle fa basta mojliga filmvinkel. Det var inte populart hos oss eftersom de inte verkade vaga fraga nagon av de andra vuxna utan bara de som var halften av deras egen alder. Sadant tycker vi inte om.

Phu Quoc oarna i Vietnam var nog en perfekt plats for en honeymoon for tva. Det funkade dock for en honeymoon for fyra ocksa. Vi lag pa stranden och hade det skont vilket behovdes. Tog en tur ut med en bat och trots blasten och stormen var det en fin tur med fiske och snorkling. Fick prova pa ra sjoborre, innanmatet da inte taggarna och det smakade helt okej och skulle tydligen gora mig stark sa jag hoppas det har effekt.

Dagen da vi skulle ta baten in var inte mindre blasig den. Vi satte oss och insag inte vilket ode vi gick till motes. Det borjade stegvist gunga mer och mer och tillslut var det som en konstant "Vikingagungan" pa GronaLund i tre timmar. Overallt spydde folk och personalen pa baten fick springa och hamta spypasar och torka bort det som hamnat utanfor. Med en pase i hogsta hugg lyckades jag tillslut somna in i nagon orolig somn. En stund senare vaknade jag av tidernas techno och nar jag slog upp ogonen mottes jag av tva kampande tuppar pa storbildsTV:n framfor mig. Gungandet hade nu avtagit och istallet var alla passagerare djupt inne i tuppfaktningen som sandes.

Val inne pa fastlandet i Rach Gia slutade inte oturen for dar blev vi lurade och korda till en bensinmack for att dar hoppa pa bussen mot gransen. Nar vi vagrade betala det de begarde, fyra ganger sa mycket som vi hort tidigare och tvivlade pa om detta verkligen var busstationen skrattade vietnameserna och sa att vi inte var kloka att sadana priser finns inte och klart att busstationen ligger har. Efter en lang diskussion fick vi i alla fall aka vidare i taxin och en km bort lag ju busstationen och dar kostade biljetten som vi hort tidigare.

Har i Phnom Penh bor vi vid vattnet och har det riktigt fint. Det ar litet slitet i kanterna bara, en vattenfylld ratta flyter pa vagen in, golvet har stora hal och ar lappat, ena gardinen saknas, lampan i taket ar trasigt men till hostelets forsvar sa betalat jag bara ungefar 10 per natt sa jag ska inte klaga. Man far vad man betalar for. Maten i kvarteret ar inte fy skam den. Fick en storslagen kycklinggryta med kokosmjolk for 20 kr sa jag ar nojd sa lange magen ar glad.

Tuggar groda och buggar pa Apocalypse Now

Sitter pa ett svettigt internetcafe mitt i Ho Chi Minh City i Vietnam och tar det lugnt efter nagra hektiska dagar. Vietnam ar ett skont avbrott fran civilisationen i Hong Kong. Lite mindre hoghus och lite mindre Gucci-gallerior. Hong Kong hade anda en hel del att bjuda pa. Varje kvall samlas massor av manniskor nere vid Avenue of stars, Hong Kongs svar pa Hollywoods hander i marken. Dar sprang alla kineser runt och fotade varje handavtryck och poserade bredvid Bruce Lee och alla andra filmstjarnor. Vid 8 pa kvallen brakar den dagliga ljusshowen loss. Med musik blinkar alla husen i staden i takt och laserstralar pryder himlen. Kandes lite overdrivet att ha de varje kvall med tanke pa att vissa som bor i staden saknar elektricitet. Prickade in Victoria peak ocksa sa att vi fick utsikt over staden och den var inte dalig. Nar man tycker att man aker sa langt hemifran man kan och bara ser kinser runt omkring an blev det lite forvanande nar det visade sig att en tjej fran Stockholm som jag larde kanna i Salen, Josefine bor i samma hus som oss i en mangmiljon stad som Hong Kong. Vi fick oss i alla fall en trevlig kvall dar vi vandrade runt i ett nattligt Hong Kong.

Vara planer pa att resa till Hanoi blev andrade eftersom det var den varsta oversvamningen pa 20 ar. Istallet fick flyget ga till sodra Vietnam, Ho Chi Minh city. Har har vi atit groda, stickiga frukter och svishat pa moped.

Turistattraktionerna har nastan bara praglats av kriget utom en kopia av Notre Dame katedralen, som ocksa var fin. Krigsmuseet fick sig ett besok och aven Cu Chi tunnlarna utanfor staden. Dar gomde sig vietnameserna under kriget och nu kryllar det istallet av turister. Men eftersom att turisterna ar for tjocka har de fatt lov att gora tunnlarna storre for att de ska fa plats. Vi krop tillsammans i en lang lite storre men sen fanns det ocksa ett litet hal som man kunde ala sig ner i. Dar krop jag ner i totalt morker i leriga sma, sma gangar. Nar jag var dar nere maste jag erkanna att jag sjalv kande mig lite klaustrobisk och nar jag horde hur nagon kvinna langt dar framme ville vanda kande jag att jag var glad att jag inte behovde bo dar nere som en annan Gollum. Ovanfor ryggen horde jag och kande nagot fladdra sa det var nog tur att det inte fanns nagot lyse. Var guidade tur med den 1,40 langa vietnamesiska farbror fortsatte till de olika fallorna som de anvant under kriget. De amerikanska gubbarna blandat med diverse turister forundrades over de olika geniala fallorna som gomts i djungeln. Under hela turen horde man skott langt bort i skogen och jag undrade om det var nagot inspelat for att oka kanslan av krig. Nar vi val kom langre in i djungeln visade det sig vara en skjutbana. Kandes lite skumt att man efter krigsmuseets hemska fotografier och de sma tunnlarna dar manniskorna gomde sig for att slippa skjutandet, kande for att dra av nagra skott pa en skjutbana. Folk skrek av fortjusning och ljudet fran gevaren var oronbedovande och blev lite magstarkt for min smak.

Har tagit pulsen pa HCMC's nattliv och de vet hur man ska sla klackarna i taket. Borjade med en bambuinspirerad bar i narheten dar vi bodde. Personalen pa sakert 20 stycken var jattetrevlig och efter att vi bestallt bade mat och dricka gav de oss blommor och blev helt upp i varv och borjade sla i en gong-gong. Vi rycktes med i den upprymda stamningen och var inte samre vi an att vi slog flera ganger i den stora gong-gongen som hangde over baren. Nar vi alla slagit flera ganger var, var det som om personalen holl pa att do av skratt och da vande de pa gong-gongen och visade vad som stod pa baksidan. "Du som slar i gong-gongen maste bjuda alla i personalen pa en drink". Efter en hel del lirkande lyckades vi slippa undan fast med priset att vi fick en hel del sura miner fran personalen. Kvallen fortsatte i alla fall till vietnamesernas favorit stalle i staden, Apocalypse Now, vad skulle det annars heta? Dar dansade vi med folket i staden natten lang och trots inredningen och namnet kandes Vietnam-kriget valdigt avlagset.

Nasta hallplats blir Phu Quoc oarna dar stranden kanns valdigt lockande efter manga hektiska dagar i storstaderna.

Stagedivande zombies - Shanghai var konst(igt)

Shanghai, som New York pa 50-talet sa folket, med 20 ar i bagaget kan jag inte svara om det ar sant men gillade Shanghai, det gjorde jag. Staden bjod pa mycket konst, sa ja tack sa jag. Vi fick oss en titt i en synagoga fran 50-talet och faktiskt en guidning pa engelska. Kul att se lite annat mot alla tempel fran tidigare stader.

Shanghai vistelsen har egentligen mest praglats av mat. Fran att under tidigare pa resan ha varit sparsam pa mat och ibland gjort sa mycket att vi helt glomt att ata, gav Shanghais fria schema oss mer fokus pa maten och det gav manga paltkomor. Borjade med en brunch vid ankomsten som gick overstyr. Det hela resulterde i att vi inte kunde motsta dumplingsen, nudlarna och all mat pa gatan samtidigt som vi ocksa lyckades bli stammisar pa ett dygnet runt oppet bageri dar gratis provsmakning var omojlig att motsta.

Har inte bara tagit tempern pa brodet utan aven nattlivet. Torsdags kvallen tillbringades forst pa en kinesisk sylta ihop med ett gang kineser som tog sig en torsdagsol och lite mat. Sedan foljde Barbarossa, en krog pa en o mitt i People's Park. Dar fick vi oss en trevlig stund ihop med Dimitri, Jorge mfl som var ett gang stekare, vissa boende i Shanghai andra hade bara sitt extra hem i Shanghai dar de jobbade ibland.

Fredagskvallen blev a la Shanghai stil pa stadens enda underground musikklubb, Ya Yin Tang. Hade last om det i en artikel i Sverige ett halvar tidigare och bestamt mig for dit ska jag ga. Vi fragade runt bland folk vi tyckte sag ut som klubbens malgrupp men ingen verkade kanna till stallet. Fanns stallet i verkligeheten eller var det abra en myt? Hoppet om att fa komma dit sjonk men efter lite surfande och oversattning till kinesiska tog vi oss dit pa fredagskvallen, Halloweenkvallen och da bandet Subs spelade. Bandet var helt galet med en tjej som frontfigur som korde pa som om det inte fanns nagon morgondag och fick med sig publiken direkt. Hela publiken var som efter ett hart traningspass men Subs fortsatte pa stenhart och sangerskan kastade trojan, hangde sig i micksladden och stagedivade ut i publikhavet. Eftersom det var Halloween var en del utkladda vilket forklarade den stagedivande zombien med blod over den vita klanningen som flot runt pa publikhavet emellanat. Ibland kastades hon upp pa scenen och sjong med hon ocksa. Hela kvallen var helt over forvantan och jag hoppas att jag far ta del av Kinas undergroundscen manga ganger i framtiden.

Hoppade pa taget mot Hong Kong igar och det var med lite vemod som jag lamnade Shanghai. Hong Kong har hittills bjudit pa en hel del deja vuer for min del. I kvarteret dar vi bor finns en hel del indiska matstallen och liksom en hel del indier forstas. Fick mig en biryani och en diskussion som ofta om priset a la indisk stil. Har aven fatt oss en glimt av stadens skyline och den har imponerat trots att Shanghais hade en hel del hoga hus att imponera med. I Shanghai tog vi oss ut till Pudong, den nya delen av staden. Eftersom planboken gnallde avstod vi fran det hoga huset for turisterna och gick till det lika hoga huset bredvid istallet, en kontorsbyggnad och lyckades smita oss upp till 50'e vaningen i alla fall och njuta av utsikten som tyvarr var ratt disig som manga andra dagar i Shanghai.

Naval Hong Kong kommer i alla fall bjuda pa ny tillskott i resegruppen, Maria och Victoria anlander farska fran hemlandet imorgon och kan bli som en skon uppblandning for mig och Sara som numera borjat bli som ett gift par i lika klader, nagra extra bilringar av Shanghai och delar maten och allt dartill. Jag maste tillagga att vi skippat nagra delar av aktenskapets masten, gnabbet och samlivet har darfor inte sa stort fokus i vart forhallande.

"Back to shippo"

Tank att magakommor alltid kommer sa olagligt, antar i och for sig att det aldrig kan komma lagligt men nu har jag i alla fall avverkat den har resans forlossning, jag antar att det talar for sig sjalv.

Som rekreation for magen akte vi ut pa en kryssning pa Yangtze river. Den startade i Chongqing, oj vilken stad. Nar vi anlande med tag trode jag att jag kommit till framtiden fast anda inte. Det var som ett typiskt framtid samhalle, gondoler som flog runt over oss i luften, vagarna gick over den andra som knutar overallt och vart man an tittade upp i luften sag man en skyskrapa stracka sig mot den graa himlen. Synd bara att allt var sa slitet sa det sag ut som om det var fran forntiden.

Kryssningen var kul, fick verkligen en inblick i hur kineserna semestrar. Vi fick vara med en gruppkineser med bricka runt halsen och folja en flaggam Tyvarr var var guides enda engelska fras "back to shippo" vilket betydde att vi skulle tillbaka till baten. Baten var ju inte riktigt som de svenska kryssningsfartygen. Om Cinderella finns i Sverige var den har baten nog mera som Cinderella fore forvandlingen. Den lutade lite at olika hall och kupeen delade vi med ett gang kineser men av nogon anledning fick vi flytta upp till andra klass sista natten och fick en 4-baddskupe med madrass i sangarna for oss sjalva. Stamningen var pa topp, tyvarr sjonk den val lite nar det visade sig lacka fran toaletten sa heltackningsmattan blev mer en sumpmark an matta. Pa kryssningen var aven en tyska som var en av de fa vasterlanningarna. Eftersom vi bokat genom samma bolag lyckades vi hela tiden hamna tillsammans med den har medelalders kvinna som nog pa grund av en 50 ars-krris fargat haret skrik-oranget. Ibland lyckades vi smita undan men vi ville ju inte vara otrevliga sa vi satt med henne och drack te och konverserade. Nar kryssningen var slut hangde hon pa till samma hostel som vi bokat och hon borjade bli lite pafrestande eftersom hon var lite omstandig for oss och kinserna omkring och att bli av med kvinnan verkade vid det har laget omojligt.

Som en skank fran ovan kom bussresan till nasta resmal, Huang Shan bergen. Tyskan bokade sin bussibljett via hostellet medan vi gick till stationen for att kopa biljetter eftersom vi saknade kontanter. Nar bussen hade 2 min kvar till avgang hade hon fortfarande inte dykt upp och nar bussen rullade ivag var det ett faktum, hon maste ha missat bussen, vilket for oss innebar - vi hade skakat av oss tyskan. Huang Shan visade sig vara fina spetsiga berg med langa, langa trappor ringlandes upp till toppen. Anlande till en by vid bergskejdans fot och trffade Mr Cheng. En kinesisk man med en val utarbetad brittisk dialekt och som kanns lite som en "alien" bland alla kineser vars anda engelska vokabular ar "Hallo". Han trixade och fixade lite och hjalpte oss med sovrum vid toppen och transporter och bra tips. Uppklattringen igar var bra med vattenfall, tyvarr var sikten lika med noll vilket gjorde att det var som att vandra i marschmallows istallet for ett av Kinas vackraste bergsmassiv. Men pa kvallen kom solen och vi fick oss en fin titt pa soluppgangen imorse och solig vag ner. Kanner mig lite trott i fotterna av allt springande i trappor sa nu ska det bli skont att satta sig pa en buss till Shanghai.

798 Art district

Sa Kina, vilket land. Fran att komma fram Indien, dar trottoarer pa vissa stallen blott ar en vision, kandes Beijing som en varldsmetropol. En valdig upoprustning infor OS och de seglar fortfarande pa den framtidsvagen med souvenirer och reklam.

Beijing bjod pa en hel del godsaker genom konst faktiskt. Tog oss efter mycket armviftande och fragande oss ut till 798 Art district utanfor centrala Beijing. Gamla fabrikslokaler hade gjorts om till ett helt omrade med en massa gallerier och lite mysiga kafeer. Vi fick oss en god kafe och ett bra stycke konst pa kopet.

Gjorde Beijing osakert en kvall och som nar jag varit ut dar forut blev det galet med ljussablar och sjukt mycket dansande kineser.

I brist pa tagbiljetter tog vi sittplats fran Beijing hit till Xian och det ma ha varit ett ganska bra pris men det satte sina spar. Kineserna ar inte riktigt som svenskarna. Vanligtvis i Sverige brukar folk tystna nar natten drar sig pa, har var det fullt i gang och folk spelade hogt med sina mobiler sa olika musik blandades med varann mellan sittbankarna. Jag och Sara korde med stenhard isolering med ogonbindel, oronproppar och en san dar lacker flygplanskudde sa kineserna fick allt nagot att se pa.

Tillsammans med manga manga kinsiska turister kollade vi in terracottaarmen och det var inte daligt.

Imorgon fortsatter vi vidare mot soder, Chongquing. Later lite som ett skamt stalle nar man latsas prata kinesiska men dar ska vi i alla fall hoppa pa baten som ska ta oss langs med Yangtze river. Ska bli spannande att se hur kinesiska "Cinderella" ser ut.

Ropa inte Hej forran du ar i Nizamuddin

Nu har vi avverkat flera stora stader i Indien pa kort tid men till ett pris.

Efter Chennai blev det tag till Varanasi. Varanasi bjod pa Ganges som sig bor. Akte med roddbat ut pa Ganges och forsokte halla munnen stangd nar det skvatte fran arorna. Nar ro-killen, Sunny blev trott fick jag ta over och han blen nog minst sagt imponerad av mina ro-skills ner langs med ghatsen (trappor dar folk badar)i morgon solen. Sunny undrade flera ganger om vi verkligen inte ville bada for han hade ju turen att gora det varje dag. Efter att ha rott forbi de brinnande balen kandes ett dopp mer hell an healing. Vackert om an lite kusligt var det i alla fall med alla som badade och gjorde religiosa ritualer.

Sen gick taget till Dehli dar vi gjorde stan. Akte till Old Dehli for att bland annat besoka Jama Masjid, mosken och gjorde nyborjarmisstaget att ha kortarmat och visa smalbenen. Eftersom man inte fick ha med sig kamera in utan att betala en hog avgift gick vi in var och en och fick ha pa oss langa skrikia, blommiga sarkar. Sa om folk tittade och skrattade innan kande man sig ganska lojlig som den enda i extrem Dileva variant till klanning dar man skred fram ensam. Pa kvallen gick vi till en restaurang som kandes som det haftigaste utestallet is tan av utsidan att doma. Kon var lang av indier och vi undrade vad som var sa fantastiskt med den har baren. Insidan var ganska sliten men "Dry day" var ordet och darfor det enda stallet pa langa vagar som serverade ol eftersom det var ett helgons fodelsedag.

Dagen darpa, innan flyget till Kina pa kvallen, tog vi Agra nasta med tag och allt gick som planerat. Prickade av Taj Mahal och var pa plats vid 14 vid stationen eftersom taget till Dehli gick 14.45. Men inget tag kom. Efter flera besok hos "station manager" sades det 16.10 men inget tag kom. Vi klev pa ett annat tag till Dehli men vagade inte stanna eftersom man i Indien inte vill braka med myndigheterna sa "Station manager" fick nagra aterbesok. 17.30 glider taget in, vi hoppar pa och tanker, Yes nu ar vi i Agra om knappt 3 timmar. Tyvarr visade sig det har taget i stort sett bara kunna ga i 20km/h med enstaka snabba intervaller och framfor allt langa obekripliga stopp mitt ute i ingenstans. Den har resan hade vi valt lite samre klass sa fonstrena bestod av endast galler. Sa vid en liten station i morkret drog vi for en plastskiva mot mannen och killarna utanfor. Men de borjade dra upp de sa det blev en dragkamp mellan oss och vi fick ge upp och flydde in i mitten av vagnen tills taget borjat rulla igen.

Tag korde om oss och vi stannade for tag vi motte samtidigt som tiden flog fram. Funderade pa att hoppa av nagonstans och ta en taxi men morkret avskrackte oss samtidigt som vi for det mesta bara sett cykelrikshaws och traktorer kora om taget utanfor. Gjorde standigt samma misstag att fraga en indier om avstandet till Dehli men eftersom en indier aldrig sager, "jag vet inte" fick vi standigt olika chansningar som vi varje gang gick pa. Efter hyperventilering och en overtygelse om att vi missar flyget till Kina samma kvall rullade vi in pa stationen Nizamuddin i Dehli klockan 23, 6 timmar senare an planerat. Sprang av taget, forst at fel hall, sprang tillbaka samma vag da mot utgangen, ropade "TAXI TAXI, airport and FAST". Kandes precis som i en film, som en romantisk komedi dar karleken ska flyga ivag. Forst till hotellet for att hamta vaskorna och skumpade vidare forbi alla rodljus och framat med en bil dar stotdamparna nog forsvann med forra milleniet. Glider mot alla odds in pa flygplatsen precis i tid for check-in. Trots att vi inte atit pa 12 timmar fann vi oss i ett gladjerus men det varade inte lange. Val inne pa flygplatsen upptackte Sara att hennes VISA-kort och korkort forsvunnit i hasten. Det sparrades och fixades och nar vi klockan 3 pa natten satter oss pa flyget och andas ut borjar Sara bloda nasblod precis nar det ar dags att lyfta.

Slocknade pa flyget och vaknade upp till ett stadat och nybyggt Beijing sa far se vad Kina har i sitt skote for oss.

Indien har hela spannet

Imorgon rullar vi från Chennai och vi rullar inte lite, 36 timmar är det beräknat, från sydliga Chennai till heliga Varanasi. Vet inte riktigt vad vi har att vänta i Varanasi, har hört både gott och ont men framför allt att det är staden dit alla hinduer vill åka för att dö. Nu är ju inte det vårt mål förstås men det ska bli mycket intressant att se Ganges och allt där till.

Den här veckan har präglats av olika barnhemsbesök. Vi fick följa med Peter, en socialarbetare på hembesök till en del barn som går på en skola för barn som inte har råd att betala dyra pengar för utbildning. När vi gick där från den ena familjens enrummare till nästa som bodde i en hydda utan ström så var det en sak som var slående. Alla var så oerhört glada, tacksamma och givmilda. Trots att de lever längst ner i samhället så var deras första tanke när vi kom att ta fram den lilla pengapåsen de hade som skramlade av mynt och springa iväg och köpa något åt oss. För mig känns det så konstigt att de är så givmilda trots att de har så lite. I Sverige är det ju oftast så noga med pengar, notor ska delas, ja allt ska vara rättvist men här är det inget snack om saken att man bjuder. Många är frågvisa men svaren på frågorna jag får blir ofta att jag svävar lite från sanningen. För hur ska man förklara ett sabbatsår till en indier som hela livet kämpar för att få plugga på college. Frågan om jag är gift eller "my fathers name" är ju desto lättare men känns ju för mig väldigt konstiga.

Ska väl erkänna att jag även gjort en del annat i veckan. En fransk förening ordnade en spelning med en fransk trio som spelade "gipsy jazz" och det var kul att se, mitt i allt indiskt. På evenemang som det cirkulerar alltid Chennais kändispress. De som hamnar på vimmelbilderna här är inte bara TV-kändisar utan även "expats" (västerlänningarna som bor i Chennai) är också ett hett byte för fotograferna. Så i gårdagens Chennai upplaga av "The times of India" kunde vi se oss själva mingla bland stadens societet.

Jag kommer onekligen att tänka på vitsen att i Indien får de lägre kasten arbeta medan överkasten bara ligger på sängen och latar sig. Och när jag ser tillbaka på den här veckan så känns det faktiskt väldigt träffande.

Shakin' ma booty all the way up to Ooty

Hurra, hurra, hurra har lyckats besöka Chennais Immigration Office med stor framgång. Hade bävat sen i somras inför mitt uppdrag att ännu en gång möta Indiens hårda tjänstemän på Immigration office för att få mitt uppehållstillstånd och inför mitt besök där i fredags hade otaliga förberedelser gjorts. Jag ville för mitt liv inte bli utvisad ur landet en gång till. Var där en knapp timme innan det öppnades och trots det var det redan lång kö. När en man kom fram 5 minuter innan öppning blev det som om han utropat "fruktsallad" och alla reste sig som på hans givna signal och lämnade sina sittplatser vilket var våra kölappar. När vi skulle sätta oss igen hade fruktsalladen skakats om och en del hade tagit nya positioner och det blev en del diskussioner till vi tillslut fick våra rättmätiga plats i kön. När det väl blev min tur var det som om Indien helt bytt stil. Jag fick gå rakt in till en kassa och där visa upp alla mina dokument och sen order att hämta ut mitt tillstånd tre dagar senare. Jag hoppas innerligt att det kommer fortsätta att gå såhär bra för det verkar ha skett en helomvändning på Immigration office och jag anar att ett antal statsgubbar där fått sparken sen sist.

I helgen besökt vi Ooty, en stad uppe i Tamil Nadus bergstrakter. Hade en skakig väg dit, "I'm shakin' ma booty all the way to Ooty", men efter en natt på tåget och en skumpig bilfärd kunde vi tillslut beundra Maharadjans gamla sommarpalats som verkligen var häftigt och som gjorts om till hotell. Vi fick oss en liten rundvandring och fick gå längs med loftgångar och se gömda balkonger och allt som Maharadjan hade gömt i sin "sommarstuga". Eftersom det knappt vår några andra människor kunde man nästan förvänta sig att vi skulle slängas in i en gammal skräckfilm.

Jag och Sara tog oss en lång och skön promenad i stan och det är kul att se när indierna turistar. Ooty är jättestort bland indiska turister och vissa blir verkligen som barn på nytt. Kön till trampbåtarna, hästridningen och de små karusellerna var oändlig. De som inte gjorde det roade sig med att titta på blommor, slå kullerbyttor på gräset och åka go-kart, utan hjälm förstås.

När vi låg framför TV:n och hamnade i zappar-träsket som man ofta gör kom vi efter många olika Bollywoodfilmer och sliskiga serier in på "Indian-Idol". Med precis samma upplägg som i Sverige turnerade de runt med auditions i landet och var den här gången i Bangalore. Några delar i programmet var dock annorlunda, t ex var ju sången betydligt annorlunda så jag och Sara hade stora svårigheter att bedöma om det var bra eller dåligt. När det kom till delen i programmet där tittarna får följa med de tävlande hem blev situationen väldigt konstig. Det hela kändes mer som den svenska sortens Faddergala då man fick följa med en tjej hem. Hennes liv gick mest ut på att hon lagade mat, hämtade vatten i brunnen och ibland spelade lite traditionell musik med sin pappa. Det hade ju varit väldigt hårt att se juryn såga henne men som tur var kunde jag genom mina knackliga hindi förstå att hon gick vidare till nästa delmoment, phu..

Åter till Orienten

Så var jag åter tillbaka till Indialand. Det kändes behagligt bekant att glida ner för rulltrappan på flygplatsen och se två vita armar tillhörande mina föräldrar, frenetiskt vinka i havet av mörka kalufser. Likaså att vid väntan på väskorna få kämpa sig fram till bandet eftersom linjen på golvet här verkar betyda att det är förbjudet att befinna sig bakom den istället för framför som på många andra flygplatser i världen. Det är konstigt att även om man förväntar sig ett varmt klimat blir chocken alltid lika stor när man kliver ut i den mörka natten och hettan slår emot en som en vägg. När man då också måste hålla god min inför alla nyfikna indier känns det ofta ännu mera klibbigt längs med ryggen och den där ylletröjan som varit så varm och skön vid morgonens frost och på flyget känns nu lite för mycket får för min smak.

Idag fick jag och Sara oss en promenad i Chennais gatumyller och man slutar aldrig att förundras över varifrån alla människor kommer och vart dom är påväg. Det verkar vara en ständig förflyttning av alla eller så är det bara en himla massa folk och även om det bara är en bråkdel som är on the go så blir det väldigt, väldigt många.

Under kvällen besökte vi Kapleeswarartemplet och eftersom det är en stor högtid här fick vi uppleva templet i sitt esse. Gudar tvättades, blommor pyntade marken och musik spelades. Lite som julskyltning i Sverige med fina glittrande saker till försäljning, neonskyltar, sång och gubbar i skägg, fast deras "julskyltning" hade lite mera religiös touch på det hela än vad vår har.

Jag känner i alla fall att det hela har varit ett mycket kärt återseende.

I sold my soul to the devil

Ser nu tillbaka på min första lediga helg i Oslo som också var min sista. Med besök från Sara hemifrån var förväntningarna stora att helgen skulle bli bra. Fredagen var trevlig och lugn med ett besök på Café sör och sedan vandring hem i ett nattligt Oslo.

Lördagen började med strålande sol rakt in i vardagsrummet där jag och Sara delade på en madrass. En morgon promenad gjorde gott och Vigelandsparken fick sig ett besök innan frukost. Efter lite färskt bröd från jobbet och en rejäl dos havregrynsgröt tog vi oss ner på byn (som man säger) och mötte en forskningsmässa längs med hela KarlJohann. Där spräckte vi Filippinernas hälsobudget med klackskor som symboliserats av ballonger, drack kaffe från Fairtrade och njöt av allt gratis. Efter det fick vi vår dos av kultur på en Andy Warhol utställning som var minst sagt till belåtenhet.



Just när vi slagit oss ner med vårt kaffe vid Nationalteatern kommer en tjej fram och frågar om jag, Emma och Sara ville vara med på en "fem tyckare" till en tidning som jag inte uppfattade ur hennes norska. Först var jag skeptisk men när hon lockade med en gratis parfym kunde vi inte motstå. Nu var det dags för frågor och det visade sig handla om undertöy. Efter ett tag gick det upp för oss att det var en herrtidning, For Him Magazine. Efter diverse frågor om bästa underkläder med mera kunde vi skamfullt utkassera våra parfymer. Tyvärr tror jag inte att For him Magazines läsare kommer bli så nöjda med våra svar och jag hoppas innerligt att konkurrensen för kommande månads tidning är för hård för att ge plats åt våra åsikter. Efter att ha besökt deras hemsida och insett vad det är för tidning måste jag erkänna att det känns lite som att ha sålt sin själ till djävulen.

Såhär i efterhand känns en parfym mot ett oändligt liv i paradis som ett rätt dåligt byte.

När vi skilts åt från Emma och sprayat på oss vår parfym för att dölja lukten av skam satte sig jag och Sara i trappan upp till slottet och blickade ut över Oslos centrum. Nedanför ser vi en indisk man som konstigt nog står i rak linje framför oss och fotograferar slottet bakom våra huvuden. När jag vänder mig ser jag en indier bakom oss och får en välbekant känsla av att det inte bara är indiern och slottet som skall fastna på den här bilden. Så plötsligt kommer det som om vi befunnit oss vid Taj Mahals portar eller vid Goa stränder; "one photo, please". I brist på ursäkter ställer vi upp på fotografering och indierna får i tur och ordning klämma sig ner mellan mig och Sara. Lite nyfiken blir jag i alla fall om var i Indien de kommer ifrån och när de svarar Chennai ser jag min chans att briljera och de blir minst sagt imponerade när jag avslöjar att vi ska dit om två veckor. När de drog igång sin tamil-engelska drogs jag med och Sara tittade lite undrande på oss när vi diskuterade Chennais olika stadsdelar. Vårt möte slutade med att vi fick deras visitkort och vi sa att vi kanske skulle höra av oss när vi kommer till Chennai.

Helgen kan sammanfattas som en bra avslutning på en tid i Oslo. (Gästspelet i For him magazine har jag redan förträngt).
"Laugh now but one day we will meat at McDonalds"

Vart går gränsen mellan nörd och eldsjäl?

Nu fortsätter allt att rulla på och fort går det.


Jag känner hur jag sakta tar mig längre och djupare in i storstadsdjungeln. Från att ha varit en småstadsbo som alltid har nått allt med cykel eller promenad sitter jag nu och gungar i takt med tunnelbanans rörelser. Mitt nya jobb befinner sig egentligen väldigt nära mitt hem men om jag är riktigt lat kan jag ta spårvagnen två hållplatser och vara framme på två röda.

Tack vare tidiga caféerfarenheter är det lätt att slänga sig in på ett nytt fik utan att det blir så många problem eller nyheter. Det som skiljer sig mellan dessa två fik är dock ganska mycket. Det är lite som att jämföra en deklaration med en 10-årings kassabok och då är United bakeries inte en kassabok med Hubba bubba och frimärksköp.

Det är lite kul med människors olika intressen. Tänk till exempel när man är hos en frisör och förväntar sig en stunds njutning och avslappning. Jag går oftast därifrån arg och stött efter en timmes gnällande om att jag inte tar hand om mitt hår "är helt dött" och att jag måste klippa mig oftare och göra inpackningar och allt annat som enligt de gör livet värt att leva. Ibland känner jag bara för att säga men snälla ni jag värdesätter annat här i livet än ett friskt hår. Mitt liv går inte under av lite kluvna hårtoppar vilket verkar vara svårt för en del frisörer att förstå.

Nu har jag blivit en del av en ny kultur där noggrannhet och perfektion bara är förnamnet, nämligen kaffekulturen. Jag som tyckte att efter knappt 4 år på café borde ha lite koll men ack så fel jag hade. Det är verkligen som natt och dag, ja som en kassabok och deklaration. Nu har jag tränat och tränat på att få den perfekta espresson, den perfekta temperaturen (65 C, inte mer inte mindre) och bubblorna på mjölken, det perfekta mönstret på latten och allt annat som jag inte haft någon aning om tidigare. Efter att ha gjort kanske 50 espresso får jag fortfarande inte göra till kunderna och jag söker fortfarande det där exakta 14 kg tyngden som den ska pressas med och för att få den där fruktigheten på espresson (kan en espresso vara fruktig?). Svårt att veta vart gränsen går mellan att vara noggrann och väldigt intresserad till att man bli insnöad och nörd.

Efter många dagar på jobbet fick jag en dag ledigt, då var det dags att ge sig ut i Oslo på hemlig resa med mig själv. Först var det Bygdeöy, dit jag och japanerna tog båten ut och tittade på Fram båten och sen tog jag mig till baksidan där jag slappade för mig själv vid vattnet. (Alltid lika svårt att hinna när självutlösaren tickar, det blir som en stress som om det är fråga om en tickande bomb men oftast lyckas man hinna ändå och så ser det ändå sådär naturligt och avslappnat ut.)
Som den Oslo-sucker jag är var jag ju tvungen att besöka Holmenkollen. Så jag kämpade mig upp till hopptornet och svindlades av hur hopparna vågar slänga sig mot en så säker död.

1 mil på Söder by night

I lördagsnatt gjorde jag söder på Stockholm. Dock inte som en festprisse utan mer som en äkta sportnisse. Det var dags att möta födelsedagspresenten från Carl, face to face, mötet som jag både bävat inför men också längtat till, mötet med Midnattsloppet. Jag skulle kunna påstå att det här var mitt jungfrulopp fast det vore egentligen lite att tänja på sanningen. Har faktiskt varit med i ett antal "Hasalopp" på skidor i 90-talets början och vid slutet av decenniet var jag inte sämre än att jag slängde mig in i Lilla tjejmilen. Midnattsloppet var i alla fall det första loppet längre än 2 km.

Alla bar vita t-shirtar och när alla 20 000 stod uppställda för start blev det nästan en lite religiös känsla eller nåt annat sekt liknande när alla var på väg mot samma mål klädda likadant och med nåt drömmande i blicken av att nåt vackert hägrade i fjärran. Den blicken förändrades allt eftersom kilometrarna gick och dom sista 100 väldigt långa metrarna var i alla fall min blick mera suddig och ögonen flackade runt i hopp om att få se målet. Väl framme var lyckan maximal och jag intalar mig gärna att det kanske var lite i stil med att nå fram till målet på en lång pilgrimsvandring. Det må vara en överdrift men känslan var om inte annat grymt skön.

Det var hårt men kul och förhoppningsvis början på en årlig tradition.

Sverige visiten var dock kort och efter ett lite försenat SJ är jag nu tillbaka hos Ida i Oslo igen och imorgon är det hard work som gäller.

Pajas på timlön

Så där ja, då var platsen Oslo.

Första mötet med Norges metropol var minst sagt smickrande. Kommer på söndagskvällen ut ur järnvägsstationen nedtyngd av väskor med saker jag egentligen lika gärna kunnat lämna hemma. Där möts jag av diverse knarkaffärer som utbyts och mycket annan handel som jag gärna lämnas utanför. Oslo har dock många fler och soligare sidor än Jernbanetorget har att visa och de har jag nu med några dagar i bagaget fått erfara.

Anmälde mig vid ett bemanningsföretag och fick hoppa in och jobba samma dag på en middag för en geologiskkonferens. Dagen därpå började stressen krypa fram hos mig och jag gick in och störde varje café eller affär som jag tyckte passade mig och frågade om "dere trenger personal". Fick napp på United Bakeries och fick komma på intervju samma kväll. Var lite nervös eftersom man inte vill verka dum när man inte förstår norskan, till min skräck upptäckte jag att en av de på cafét var dansk, som om norskan inte räckte. Men, men det gick bra och vi avslutade mötet med glada miner trots en del missförstånd.

Nästa dag hade jag blivit inringd att jobba på en kantin. Hade blivit tillsagd att infinna mig på bemanningsföretagets kontor klockan kvart i 7. Eftersom jag var osäker på tiden gick jag hemifrån vid 6 och blev på tok för tidig. Fick sitta en halvtimme och vänta på att tiden skulle gå nere i Jernbanetorgets tunnelbanestation eftersom det regnade ute. När jag sitter där och känner mig lite dum över att låtsas vänta på ett tåg fast jag egentligen inte gör det shufflar min ipod fram en låt som om den var shufflad av Gud himself.

För plötsligt brister Anders Wendin, Moneybrother ut i... "Varje daaag, en pajas på timlön...ett bemanningsföretaaag" Och även om jag hade haft en väldigt kort karriär så kände jag mig träffad.

Väl på plats hade jag lite svårt att komma in i gänget bland mest 30plusare som jag inte förstod vad de sa eftersom de pratade på något baltspråk. Lite senare visade det sig dock att de bara bröt på norska.

Lyckades i alla fall till min stora lycka kamma in en heltidstjänst på United Bakeries och började där idag. Det var lite stressigt men precis som det ska vara på ett bageri. Blev lite fundersam när en kund kom fram och frågade efter rundstykke till barn. Efter en del funderande gick jag till en norsk tjej som jobbade på café och frågade var sugrör fanns och för att dubbelchecka att jag hade koll på situationen, vad sugrör hette på norska. När hon svarade sugrör, insåg jag mitt misstag och fick gå tillbaka för att fråga kunden igen. Till min kollegas mycket roade reaktion kom jag på att hon menat frallorna vi säljer och fick på sätt ge hela mitt caféteam ett gott skratt.

Nu när jobbet är fixat är nästa mål att ta sig i mål på lördagens spurt på söder i Stockholm.

Placet med kontrasterna

Indien, platsen med de allra klaraste och finaste kontrasterna och landet med de ofantligt rika liksom de oerhört fattiga. Därifrån är jag för några veckor sedan hemkommen från ett besök hos mina kära föräldrar.

Besökte barnhemmet Faithhome utanför Chennai som bl a drivs med hjälp av svenska donationer. Där bor över 200 barn som också har möjlighet att gå i den skola som finns i anslutning till barnhemmet. När jag var där var det sommarlov och därför hade de barn som hade farmor eller annan släkting kvar, fått åka iväg och hälsa på de. Dom som var kvar på Faithhome hade inget annat än barnhemmet.

Efter att jag besökt barnhemmet några gånger blev jag och mamma Lena medbjudna till en utav Chennais två stora stränder, Elliot beach. Alla var förväntansfulla eftersom det här var deras enda utflykt på deras sommarlov. Vi bestämde träff på stranden följande dag. När vi stod på stranden och väntade på barnen svischade en van förbi med en massa armar vinkades. Det visade sig vara alla flickor som tryckt in sig tillsammans med den gamla farbrorn som varit grundaren till barnhemmet för många år sedan. Den gamle mannen som varit sjuk, var glad att få komma ut och se omvärlden men nöjde sig med att sitta kvar i bussen och äta glass under utflykten. Tiden gick och vi väntade på att det 30 tal pojkar som också lämnat Faithhome skulle dyka upp. Det började skymma och ljuset från solen byttes ut mot bilarnas lampor men inte ett spår av pojkarna. Tog en åktur med flickorna i en av de träkaruseller som fanns på stranden. Det snurrade på bra trots att den drevs av två vevande män. Oroliga över att ha gått om varann började jag och mamma leta på den jättestora stranden men utan framgång. Till slut efter att ha ätit matsäcken de haft med sig var det dags för oss att åka hem fortfarande ovetandes om var pojkarna befann sig. Men så på vägen hem i bilen ringer barnhemmets föreståndare och berättar att de hittat pojkarna på Marina beach istället. Synd att på deras enda utflykt missar dom detaljen om vilken strand dom ska åka till. Det som ändå är bra med indierna är att saker som det här är inte så farligt, de vickar bara på huvudet, och säger "ok, ok" och sen är det som det är.


Kontrasten till de här barnen vars enda ägodelar finns i en liten låda är de barn som kommer till Madras Club på eftermiddagarna. Madras Club en från början kontinental brittisk klubb men som nu består av välbeställda indier, ordnar simlektioner för barnen i klubben. Den svenska skolan att man lär sig simtagen på land först är ett skämt för indierna. Här kastas barnen istället i på det djupa för att de ska lära sig, när eleven verkar sjunka till botten och inte kommer upp hoppar simläraren i och hämtar barnet och så tränar de lite crawl på det grundare partiet och sen är det dags igen. Året innan hade det tydligen drucknat en badvakt i den bassängen, en 25 m bassäng med ett djup på ca 2 m vilket är svårt att förstå hur det skulle ha gått till. Känns tryggt att veta att badvakten inte varit simkunnig.

Upptäckte när jag satt vid stranden att rullskridskor verkar vara en liten fluga bland de välbärgade barnen. Inte heller här var det som vi gör här i Sverige. Istället hade dom skridskor som man snörade fast på små tygskor och hårda skumgummi hjälmar och gled runt i en cirkel som en vinterskridskobana.




Men det är ändå alltid cricketen och flygande drakar som är det hetaste på Chennais stränder.